Jag tror att alla andra låtsas

[Lyckofågel]

Alltid när jag ser andra som tydligen har bdd, ser de antingen bra ut eller till och med bättre ut än genomsnittet.
Helt ärligt vet jag faktiskt inte hur jag ser ut... i och med att min självbild kan växla som natt och dag.
Under hela min uppväxt kände jag mig ful... så att vara ful, var något som jag var van vid. Har aldrig känt något behov av att berätta det till psykolog eller liknande, i och med att jag tagit för givet att folk har ögon att se med. Det är först sen jag hörde talas om bdd som tanken slog mig att det kanske trots allt inte är normalt att tänka så mycket på mitt utseende som jag gör. Om jag är ful eller inte tycker jag egentligen inte har något med saken att göra. Ingen förtjänar att leva isolerad, ensam och olycklig.
Att testa kläder i provhytter är omöjligt för mig. Om jag gör det, blir jag totalt förstörd i minst en vecka framåt... och kan inte tänka på något annat än döden eller plastikirurgi.
En del säger att jag överdriver... men de är ju så vana att se mig att de antagligen inte bryr sig om hur fan jag ser ut.
Jag brukar aldrig fråga andra vad de tycker om mitt utseende... eller ja det har hänt någon gång, men annars tycker jag bara att det känns jobbigt att fråga... man vet ju ändå inte om det svaret man får är ärligt eller inte, och om någon tyckte att jag såg förskräcklig ut skulle jag ändå inte vilja veta det, jag sminkar mig inte jättemycket... däremot stirrar jag och tafsar på mitt ansikte i timmar innan jag tar mig ut, ungefär som att jag skulle hoppas att jag helt plötsligt ska se bra ut och kunna visa mig ute utan att skämmas, jag undviker alla sociala sammanhang, ser jag en kille som ser snygg ut försöker jag in i det sista undvika att möta honom. Jag vet inte om allt bara är inbillning, men jag vill inte ta risken.
Jag är hellre ensam, än tar risken att någon tittar på mig och tänker att jag är ful.
Ibland har jag gråtit mig till sömns för att jag ser så grotesk ut, och jag är övertygad om att vem som helst skulle hålla med mig om de skulle titta nogrannt. Jag har en del "detaljer" i mitt utseende som är hemska. Jag tycker dock inte att de är detaljer... och jag känner mig helt övertygad om att om jag skulle fråga någon och den personen skulle bli tvingad att säga sanningen så skulle han säga att han tycker att jag är väldigt ful.
Jag tycker att det är fruktansvärt... och så blir jag så sur på andra som säger sig ha bdd som är hur vackra som helst.
Det känns ändå som att det då ändå inte är så hemskt, eftersom de är ju för fan inte ens fula. Nu ska jag lägga mig i min säng och dö en stund. Tack och Hej.

[CyanideCupcake]

Under hela min uppväxt kände jag mig ful... så att vara ful, var något som jag var van vid

Att känna sig på ett sätt och att faktiskt vara det är inte samma sak...det här är din uppfattning, inte ett faktum.

[laanan]

Förstår precis vad du menar. Min självbild växlar också mycket, det räcker med nått utslag i ansiktet så kan mitt utseende växla från fint till bara konstigt och fult. Och jag är säker på att en person med BDD skulle tycka samma om dig, hur kan en så snygg tjej tycka hon är ful...

Lite tips på hur du kan göra för att må bättre.
Hur mycket du än pillar och fixar så blir det inte bättre, de e inte där problemet ligger, fokusera istället på att byta ut dina rutiner och ritualer mot nått annat, kolla tv, spela ps3, det behöver inte va nått fantastiskt.
Försök att inte kolla dig i spegeln så mycket. lyckas du stå emot den där dragningen mot spegeln så är du grym

[Lyckofågel]

Jag tror inte att alla som har bdd är snygga.
Jag vet inte om jag har bdd eller inte... jag vet däremot att jag alltid har tänkt mycket på mitt utseende.
Jag brukar till och med tänka på hur jag står i förhållande till andra människor,
alltså bokstavligt... så att folk ser mig ifrån min bästa/minst hemska vinkel.
Jag ser inte bra ut, och jag tror att du skulle hålla med mig om du såg mig,
men det känns som att det är skit samma för jag kan samtidigt förstå att en sådan sak inte borde hindra en så mycket att man inte vågar visa sig bland människor/skaffa sig vänner/pojkvän osv.
Fast samtidigt kan jag känna att det inte är konstigt att jag känner som jag gör...
för som sagt om du/ni skulle se mig, så skulle ni antagligen förstå.
Jag brukar ju faktiskt vanligtvis dölja det som ser mest hemskt ut, och det ser hemskt ut, jag lovar...
men antagligen tycker ni att människor ska kunna gå runt och se hemska ut...
men det är ändå lätt för någon annan att säga. När människor lämnar mig, kan de rofyllt gå vidare med deras liv.
Det är ju jag som tvingas gå igenom livet med detta. Det är fruktansvärt orättvist.

[laanan]

en fråga du måste ställa dig. är ditt utseende så fult att det hindrar dig från ett normalt liv och att du inte vågar göra saker du egentligen vill?
jag gissar att svaret är Ja.
nästa fråga: varför kan personer som du tycker är fula leva ett lyckligt liv ändå? va självsäkra osv.
svaret: en person är inte ett utseende bara. och du har BDD. ju snabbare du inser det desto snabbare kommer du bli frisk.
och blir du frisk då kommer du tycka att du är snygg igen, och det är ju det alla med BDD vill.
tro mig, förstår precis hur du mår. så va jag när jag va 14-19, och jag önskar att jag hade förstått att jag inte mådde bra tidigare.
mina föräldrar försökte få mig att förstå att jag hade BDD men jag blev bara skitarg och skrek "vafan tror du jag är ett jävla psykfall eller? jag ser ju vad jag ser".

Jag visade aldrig mitt ansikte framifrån för folk, bara i profil och från sidan.
I ca 3 år träffade jag knappt någon, satt bara inne och spela dataspel. kul liv? nej.
Jag hade också dedär tänket att "amen om nån skulle kolla mer noggrant så skulle dom också se".

du lever inte med ett dåligt utseende. Du har däremot otroligt dålig självkänsla pga din BDD. att du resonerar som du gör är beviset att BDDn har fångat dig precis som den gjorde mig. kan berätta saker jag trodde.
jag hade 2 stora horn/bulor i pannan. Vart är dom nu? idag är dom helt plötsligt borta?
mitt huvud stack ut flera cm på sidorna som en alien. vilken tur att det är normalt idag...
mina öron var så otroligt missbildade. idag är dom normala och fina.
kan nämna mycket mer! och detta va för bara 1 år sen. 
det du ser i spegeln stämmer inte. jag vet att det är otroligt svårt att kunna intala sig själv att man inte ser det man ser.

BDDn totalt förstörde mitt liv under 7 år. hela min tonår är en stor mardröm som jag gärna skulle glömma om jag kunde.
och att få BDD är otroligt orättvist, det är en otroligt hemsk sjukdom, speciellt i tonåren då allt handlar om utseende.
du är INTE ful

[Lyckofågel]

Det går upp och ner för mig.
Jag har haft dagar då jag har gråtit mig till sömns. Jag har då tröstat mig med tankar om döden eller plastikkirurgi. Natten känns lite bättre, då jag för en kort stund kan låta bli att låtsas om min existens. 
Under dagen kanske jag pratar lite försiktigt om mitt utseende, min kompis blir bara less på mig... lyssnar knappt. Ser inte min bottenlösa ångest som kryper i huden på mig, som får mig att vilja slå sönder mitt ansikte, så jag hade någonting att skylla min fulhet på.
Min närmsta vän har nyligen börjat förstå hur seriösa de här tankarna är för mig.
Han sa till mig en gång:
"Det skulle inte spela någon roll om du så fick ett helt nytt utseende,
vems utseende du än skulle ha, hur du än såg ut, skulle du hitta fel".
Det fick mig att börja tänka. Jag hade aldrig tänkt så.
Har alltid tagit för givet att jag troligtvis skulle vara lycklig om jag såg ut som vem som helst förutom jag.
Igår tänkte jag: Tänk om det skulle vara så, att en annan människa föddes med mitt utseende.
Därefter tänkte jag: Nej, ursh. Om någon annan hade mitt utseende, kanske hon hade gått omkring osminkad, klätt sig som en idiot. Skulle aldrig klara av att låta det ske.
Sedan tänkte jag: Nej men vänta nu... då hade det ju inte varit mitt utseende, vad spelar det då för roll?
Nej, men ändå kände jag att det spelar roll.
Då insåg jag att jag identifierar mig väldigt mycket med mitt utseende.
Jag hade inte ens velat att någon annan föddes med mitt utseende,
för då hade jag inte kunnat kontrollera att "jag" inte gick omkring och såg ut som fan bland folk.

[laanan]

din närmsta vän verkar förstå bra! lyssna på han
Och du ska nog helst inte prata för djupt med för många, håll dig till din vän. Det är helt naturligt att en person som du inte har så djup relation med blir less på dig när du börjar med det snacket. för en "normal person" eller vad man ska kalla det så låter det bara som fåfänga och egoism.

förstår precis vad du menar med att ångesten kryper i huden på dig, det är inte lätt att va sig själv helt när dom tankarna och känslorna hela tiden tar över.

du säger att det går upp och ner, det är på sätt och vis bra! när det är "upp" tycker du att ditt utseende är okej då? eller menar du känslomässigt? ett tips är att skriva ner hur du tycker och känner när du är extra nere och när du har en bättre period, då ser du hur olikt dom två stadierna är.

en liten extra tankeställare, läs hur många gånger du skrivit ordet utseende...
ps. känner igen mig nåt sjukt i vad du skriver, är som jag pratar med mitt "förra jag" låter lite psykat kanske

[CyanideCupcake]

din närmsta vän verkar förstå bra! lyssna på han
Och du ska nog helst inte prata för djupt med för många, håll dig till din vän. Det är helt naturligt att en person som du inte har så djup relation med blir less på dig när du börjar med det snacket. för en "normal person" eller vad man ska kalla det så låter det bara som fåfänga och egoism.

Måste bara inflika här...även om alla är olika och det stämmer att BDD ofta avfärdas som "ytlighet" eller vanlig osäkerhet, så gör det bördan tusen gånger tyngre att hålla allt inom sig. Känner man att man har fler än en person man vill lätta sitt hjärta för ska man självklart göra det, bara man är beredd på att det kan vara svårt för dem att förstå fullt ut. Ett bra sätt för att få folk att förstå omfånget av ens problematik är att ta hjälp av artiklar och videoklipp som verkligen påvisar att det faktiskt FINNS en sjukdom som heter BDD, samt hur den yttrar sig. Annars är det lätt att folk bara utgår ifrån att man har vanliga komplex och är lite osäker sådär i allmänhet. Det här är ett andvänbart klipp, till exmpel:

http://www.youtube.com/watch?v=Bws7FYwFFjU

...och likaså dokumentären "Too ugly for love":

http://www.youtube.com/watch?v=MUKlLpMg-eM

...som är särdeles användbar då den påvisar personer med tre olika "grader" av sjukdomen. Man kan även vända sig till Karolinska i Stockholm för information om sjukdomen om man vill gardera sig lite extra innan man berättar för vänner eller familj. Bara ett förslag.

[Lyckofågel]

du säger att det går upp och ner, det är på sätt och vis bra! när det är "upp" tycker du att ditt utseende är okej då? eller menar du känslomässigt?

Man kan väl säga att jag upplever olika grader av bdd. Det finns stunder då jag skiter i hur jag ser ur eller då jag "inser" att jag ser bra/normal ut. Då jag lixom fattar att man inte kan stirra sig blind på mörka ringar under ögonen och en näsa som inte ser helt proportionerlig ut... men jag är väldigt förvirrad om mitt utseende. Ibland tror jag till och med att jag har inbillat mig att jag ser normal/bra ut, önsketänkande.
När jag var 13-15 år avskydde jag precis varenda del av mig själv. Precis allt.
Under tiden 14-17 år kunde jag inte gå ut utan att sminka mig. Även om jag det bara gällde att köpa ett paket mjölk. Nu i efterhand ser jag bilder där det nästintill ser ut som att jag bär en mask.
Jag förstod att det inte var normalt. När jag var 16 år hade jag en gång tagit mig iväg till skolan, men ångesten fångad i bröstet. När jag väl kom fram till skolan gick jag in på toaletten och granskade mitt ansikte täckt med ett tjockt lager foundation.
Trots min skyddsmask såg jag inte riktigt klok ut. Jag ville bara tvätta bort allt smink och börja om.
Under hela mitt liv har jag dock brottats med en massa psykiska problem... jag hade en väldigt olycklig barndom, så det här med mina utseende tankar har lixom inte direkt "stuckit" ut. Det har bara varit en del av ett stort garnnystan av destruktiva och ångestfyllda tankar. Dessutom har jag alltid ansett att jag är född ful, så det var något som jag konstaterade när jag såg mig själv i spegeln. Det var lixom bara en del av eländet... att jag uppe på allt dessutom var ful som stryk. Det kunde inte räcka med att mina föräldrar är missbrukare, och 18 år i helvetet.
Jag har haft de här tankarna om mitt utseende sen jag var 5-6 år. Första gången jag fick de var när jag la märke till att mina föräldrar beundrade min systers utseende. Jag blev dock aldrig beundrad för mitt utseende, utan satt snällt och tittade på medan mina föräldrar gulligullade med min syster "Du är så söt!! Åh vad fin du är!", puss, puss, puss.
Under lågstadiet tänkte jag dock inte så mycket på mitt utseende... det började nog egentligen när jag var ungefär 11 år gammal. Då började de andra barnen reta mig för mitt utseende... det var då jag förstod att jag är ful.
Jag var helt övertygad om att jag aldrig skulle få en pojkvän.

Nu är jag 20 år gammal, och har själv börjat inse att mina utseende tankar kanske ändå inte riktigt stämmer, i och med att folk säger till mig hela tiden att jag överdriver/ser normal ut.
Jag har en ständig rädsla för att vara ful...
det känns som att det är något som jag måste ha koll på.

Det är nog så man kan beskriva hur jag känner en rädsla för att vara ful. Jag började ifrågasätta mina utseendetankar lite smått när jag var ungefär kring 18 år... tycker dock fortfarande inte att jag ser bra ut på något sätt. Jag har en stark rädsla att förlora kontrollen om jag inte har koll på hur jag ser ut... vill inte att någon annan ska se mina defekter innan mig.

Även om jag en del dagar kan känna att jag inte bryr mig om mitt utseende, när jag sedan väl lämnar hemmet... känner jag mig otrygg. Jag börjar igen känna mig mer och mer övertygad om att jag är ful. När jag sitter framför min samtalskontakt och känner mig betraktad. Hela tiden betraktad... sedan råkar jag stöta på en spegel, som bekräftar min största rädsla. Då vill jag bara springa hem och gömma mig.

"Inbillad fulhet". Tycker att det namnet är så dåligt. Att vara ful är en av mina största rädslor... det är därför jag håller mig undan ifrån människor, för att jag inte står ut med att vara ful i andras närhet. När jag är själv behöver jag inte oroa mig för andras blickar. Här finns bara jag, och fyra väggar.

[laanan]

BBDn går väldigt upp och ner. Ibland kan jag tycka att jag är snygg på morgonen när jag vaknar och sen på kvällen är det fult, men nu inser jag ju att inget är annorlunda. Det sitter i hjärnan. Men det betyder inte att det är speciellt enklare, det är därför vi med BDD behöver vård.

och det du beskriver i dina tonår, ALLA ser sämre ut i sina tonår, undantag på vissa kanske. vet inte hur det är för en tjej men för mig som kille så blev man lång och spinkig, massa finnar, äckligt hår osv. Inte en tjej kollade på mig på ca 5 år, alla tyckte jag bara va sjukt konstig.
Idag är det en helt annan sak, har lätt att få tjejer, kan känna mig riktigt snygg då och då, och framförallt så tänker jag på hur jag beter mig. Vi med BDD tror ju att enda sättet att få nån att gilla oss är vårt utseende, men så är det inte. en person kan ha charm, utrsåla positiv energi osv.

fan va tråkigt att höra om dina föräldrar sånt är grymt orättvist!

dedär med att du känner dig otrygg när du går ut och när du har samtalskontakt, läs om social fobi. det är också en psykisk sjukdom som är väldigt lätt att utveckla med BDD. jag hade BDD, social fobi och tvångstankar. nu har jag bara en mildare BDD än förut, som fortfarande är sjukt jobbig :/
Du har svårt att ha ögonkontakt med folk eller? och när du känner dig betraktad, det kan ju faktiskt vara så att personen som kollar gillar vad den ser och därför kollar lite extra.
Blir du ofta nervös när du pratar med folk? om du blir nervös blir i stort sett alltid den andra personen nervös också, du får helt enkelt inte tolka ALLT som att du är ful.
Förstår helt och hållet varför du isolerar dig, det är inget unikt hos dig. det gör nog alla med BDD.

 

[Lyckofågel]

Mina utseende tankar har aldrig "stuckit ut" på grund av att det varit en liten del av ett storts garnnystan av destruktiga och ångestfyllda tankar/känslor, det är därför jag aldrig har har pratat om det, även om det alltid har funnits i mitt bakhuvud.

Jag har nyligen berättat om detta till en annan vän som jag har, i början verkade han tro att jag inte var på "riktig", att jag bara var fåfäng/löjlig. Det känns skönt att han nu förstår att detta faktiskt är på riktigt för mig.
Jag berättade för honom att jag hade kollat på bdd avsnittet på outsiders, och att till skillnad ifrån mig så såg hon bra ut. Han sa till mig att han också har kollat på det programmet, och att han tycker att jag befinner mig på samma nivå utseendemässigt. Jag förstår inte varför han skulle ljuga om en sådan sak, men jag tycker samtidigt att han överdrev, eftersom jag inte ens nästan tycker att man kan jämföra mig med henne. Jag vet nu blev jag väldigt utseende fokuserad, förlåt. :/

Många som har bdd verkar ha en väldigt bestämd bild av hur de ser ut. Det har inte jag... så på det sättet känner jag inte igen mig själv i andra bdd människor. Jag hade dock en väldigt bestämd bild när jag var yngre. Jag avskydde som sagt varenda del av mig, och var sjukt olycklig över min fulhet. Under hela gymnasiet avskydde jag också mitt utseende... tyckte att det var jobbigt att visa mig bland människor.
Hur som helst, han tycker att jag borde berätta om de här tankarna jag har för min psykolog.

[laanan]

förstår, va lite samma för mig. att man va ful va inget som stack ut liksom. man såg inte de som grunden till dom känslorna.

haha jag har sett det avsnittet också, hon ser sjukt bra ut! ser du ut som henne ska du va glad
folk har sagt till mig att jag ser ut som lite som danny och markus rosenberg. kan väl inte riktigt hålla med! men är jag så snygg så vill jag gärna se det... Börjar väl se min "snygghet" eller vad man ska kalla de som smått. så de går väl framåt. men visst går det inte riktigt tro på folk när dom säger så...

hehe de e lungt, de e inte utseendefixering...

de håller jag med om, känns som dom flesta med BDD har ett utseende, och det hatar dom! för mig (och för dig?) så varierar det som fan. känns lite som jag har 2-3 olika utseenden. jävligt skumt! förr hade jag bara ett utseende och det va så sjukt fult på alla sätt. nu har jag 1 skitfult, 1 lite mittemellan och ett snyggt.
Jag hatade också att visa mig bland människor, de va de värsta jag visste. ha redovisningar på gymnasiet... fy faaan säger jag bara. mer pinsamt och jobbigt går inte föreställa sig.
jag ska till mitt första psykolog-besök på torsdag och jag tänker berätta precis ALLT, hur pinsamma grejer det än är. ju mer man berättar ju mer hjälp kan man få tror jag

[Lyckofågel]

Lanaan: Har du fått hjälp för din bdd tidigare? Undrar bara i och med att jag får intrycket av att du har bättre självinsikt idag än vad du hade förut.

Det känns som att när människor med bdd får terapi så kanske de också börjar känna att de faktiskt inte riktigt vet hur de ser ut, eftersom de börjar ifrågasätta den bilden som de har haft så länge.
Jag känner också att jag har flera utseenden... vilket gör mig förvirrad, osäker och otrygg.

[laanan]

nja asså, har inte fått hjälp men har gjort kognitiv beteendeterapi utan att jag tänkt på de.
Förut trodde jag att om jag är snygg gillar folk mig, om jag är ful hatar folk mig. men fatta tillslut att det är inte mitt utseende som skiftar, det är mitt beteende, så började tänka mer på hur jag skulle prata och bete mig. och lärde mig tillslut att även när jag "va ful" så kunde jag faktiskt va riktigt charmig och trevlig. Jag jobbade i butik i 1 år så de blev min KBT, jag blev tvungen att träffa folk non-stop varje dag i 1 år. bodde också i kollektiv. så det fanns ingenstans att fly helt enkelt. men det gick inte på en dag, första månaderna va riktigt jobbiga. min friskhets-process tog ca 1 år. kort sagt, om folk kunde gilla mig när jag va ful, då är det alltså inget fel på mitt utseende. det blev mitt break-through... Sen så tog det ca ett halvår till tills jag verkligen fatta att det måste va nått fel på mig, så började kolla upp olika psykiska sjukdomar och BDD va de inget tvekan om.
jag vet inget om hur de e att va hos psykolog och så, men jag va hos en allmänläkare som kunde mycket om BDD och hon sa att jag va långt fram i friskheten eftersom jag förstår allt. så nu ska jag försöka att bli helt frisk, det skulle va så sjukt underbart!

jag förstår helt och hållet hur du känner, den rädslan, otryggheten, förvirringen, ångesten och allt. den är inte kul alls är bara glad att jag tar tag i det när jag fortfarande e ung så jag kan få ett bra liv. är 21