Hej.............
Jag har haft som jag ser det en ledsen barndom där min pappa sa åt mig att prova tugga på foliet runt kexchokladen för att se vad som hände och mormor, som jag högaktade, sa åt mig - och menade det- att jag var ful när jag grät....alla tyckte att jag såg ut som an apunge och sa:
"Titta, nu är Hanna på TV", när det var apor på TV, osv osv............. Ja, jag har mycket sorg i mig, men nu har jag ett program att jobba med....jag har nämligen en annan sjukdom oxå.
Jag är beroende, alltså jag är nykter alkoholist och narkoman...jag har fått nåden att vara nykter i två år!!! Jag börjar
förstå mina föräldrar, men det är svårt! Jag
vill lixom inte förstå, jag vill att
dom ska förstå, men samtidigt är jag så jäkla skiträdd att tala om för dom hur jag känner det; det är lixom lättare att såra sig själv än att tala om för mamma, och såra henne...
Jag har mycket att vara tacksam över i dag...jag talar om för min dotter hur vacker och fin hon är och att hon duger precis som hon är...och att hon har blommor i hjärtat (det är hennes eget uttryck!!) men inom mig finns en liten tjej med mycket mycket sorg och kanske även ilska.
Jag är jätterädd för att bli arg...kanske är det därför jag gör mig själv illa framför spegeln?
Jag ber....det fungerar! Jag tror på Gud som JAG uppfattar Gud, inte den där straffande religiösa Guden, utan som något inom mig och alla andra människor. Jag har märkt att "Han" kommer när jag vågar ha tillit till någon annan människa och vågar öppna mig...visa mig som jag är...då finns det bara något där som tar bort ångesten och rädslorna OCH mitt monster -som jag kallar min BDD för...om det nu är BDD.
Idag har jag en rätt bra dag...igår köpte jag en Clerasil...tänk om den hjälper
Jag vill ge er alla av den kärlek jag fått idag.
Kram och tack till er som orkat läsa mitt inlägg.
Hannan
