DN.

[vinterglas]

Hej hopp alla ni här på forumet!
Idag var min första dag på praoen på DN, Insidan.
Händelserik och spännande dag.

Jag och journalisten pratade om min artikel och jag sa att jag ville skriva om BDD.
och YAY, hon visste vad det var och hur det tedde sig osv. *glad* (dessvärre berättade hon hade hennes dotter haft det en släng i början av tonåren men som försvann sen med tiden och förmodligen några samtal hos psykologen)
Men tvångstankar verkar ha gått fram mamman till dottern i det fallet och så, berättade hon.
Nåväl, jag var rätt glad att hon hade lite inblick i vad jag pratade om!

Hon var hur som helst VÄLDIGT positiv till att jag skulle skriva en artikel om BDD.
DN har aldrig förut skrivit om BDD och hon sa att det finns möjlighet att de kommer använda min artikel på ett eller annat sätt, vilket vore super.

Det var lite läskigt, men inte alls så svårt som jag trodde idag när jag berättade att jag själv trodde att jag led av BDD.

___________________________

Ifall någon har nån idé, eller något de tycker r viktigt att lägga fram i artikeln, eller kanske något ämne som kan kopplas till BDD:n så vore jag tacksam för förslag!

Kram J

[Anonym]

jojoplaneten

 Blev glad av ditt inlägg och att det faktiskt finns förstående och empatiska människor

[SpegelSpegel]

Vad kul, du verkar ha fått en superb praoplats
Visa henne hur man skriver en BDD-artikel så anställer dom dig permanent

[SpegelSpegel]

Och jättebra att det gick så naturligt att berätta om BDDn, modigt av dig också. Det är så sällan man träffar förstående folk. Man borde nog börja stötta DN istället för aftonblaskan kanske.

[vinterglas]

Anonym

Ja det är jättekul

SpegelSpegel

Haha, hoppas kan man ju jag är helt säämst!

Jo, det var skönt, men det var ändå jobbigt.

[Anonym]

Det låter som journalistens dotter drabbades av en utseendefixering som är helt normalt för den åldern. Man får inte "en släng" av Bdd och det försvinner inte "med tiden". Ursäkta att jag låter negativ men jag tycker det är jobbigt att Bdd så ofta missförstås och jämnställs med tonårskomplex.

Jojoplaneten, jag har ingen psykolog utbildning men när jag läser om dina symptom verkar det som dina tankar om utseende är normala för din ålder. Det verkar inte hindra dig från att leva normalt på något sätt? Jag säger inte det här för att vara taskig, det är väldigt positivt om du inte har Bdd.  
Monika

[vinterglas]

Anonym

Kanske det, kanske har jag inte BDD.
Jag säger inte att jag har det. Men av vad jag har läst och hört så känns det precis som jag.
Anledningen till att jag "lever normalt" är för att jag inte velat ge sken av mitt självplågeri och den avskyvärda upplevelse som spegeln ger mig någonsin.
Och viljan av att göra folk till lags har liksom lett till att jag ställer upp på saker och ting fast jag knappt vågar visa mig bland folk ibland.

Kanske har jag inte BDD. Men jag tror att jag har en mild form av det.
Men kanske inte.
Men oavsett vad, så är detta något så grymt plågsamt.

Av de symptom som finns att läsa och se om de stämmer in i samband med olika artiklar m.m. så stämmer runt 90 % av påståendena.

Positivt om jag inte har BDD?
DEt är kanske ett konstigt svar, men jag tycker inte det är särksilt positivt.
För jag lever i ett helvete där jag varje dag brottas med spegeln, med tankar och en hjärnan som vrids sönder. Nu har jag kanske funnit en förklaring på detta. Om den tas ifrån mig, var fan står jag då?

Johanna.

[SpegelSpegel]

Monika, Jojoplaneten är ju, som du själv nämnde, ganska ung, och har kanske inte hunnit sjunka så "djupt" ner i BDDn som en del lite äldre människor här på forumet, som haft sjukdomen i många år. Hon fixerar sig vid och har en massa negativa tankar kring saker i sitt utseende, genomgår tvångsmässiga ritualer och undviker olika situationer pga oro för sitt utseende. Det låter som BDD i mina öron, även om den kanske inte är så grav som hos de som aldrig går ut ur huset och försöker begå självmord. Det finns ju liksom en inledningsfas, det måste ju börja någon stans så att säga, och det är nog sällan så att man en dag bara bestämmer sig för att man är helt missbildad, att världen är ond och dömer ut en pga ens utseende och att man inte vågar visa sig ute över huvud taget, det kommer väl gradvis. Min hud-BDD började med synande av och pillande med huden, mycket tankar och oro kring den, jämförande med andra, starka akneprodukter mm, och gick via sminkberoende och ständig fixering mot grav depression, isolering och självmordstankar samt en totalt svart syn på mig själv, världen och framtiden och en enorm ångest och tusentals kronor spenderade på skönhetsprodukter varje månad. Fast journalistens barn hade nog inte BDD utan någon typ av självförtroendekris, det är ju inte som maginfluensa direkt.

Jojoplaneten,
Tycker också det var en otrolig lättnad när jag hörde talas om den här sjukdomen. Inte för att jag tycker det är roligt eller coolt att vara sjuk, det tycker väl ingen, men för att jag äntligen fick ett namn på det jag känt, gjort och lidit av under många år. Och slapp att känna skuld för det.  Vilket inte är samma sak som att säga att det det är ett helt okej beteende som inte behöver ändras. Dessutom; en sjukdom kan botas, vilket en personlighetstyp oftast inte kan.

[Anonym]

Anledningen till att jag "lever normalt" är för att jag inte velat ge sken av mitt självplågeri och den avskyvärda upplevelse som spegeln ger mig någonsin.
Och viljan av att göra folk till lags har liksom lett till att jag ställer upp på saker och ting fast jag knappt vågar visa mig bland folk ibland.

Tror du att andra med Bdd som inte klarar att gå ut vill "ge sken" av att de mår dåligt? Är det helt enkelt en prioriteringsfråga, att de inte bryr sig lika mycket om att vara folk "till lags"?

Av de symptom som finns att läsa och se om de stämmer in i samband med olika artiklar m.m. så stämmer runt 90 % av påståendena.

Positivt om jag inte har BDD?
DEt är kanske ett konstigt svar, men jag tycker inte det är särksilt positivt.
För jag lever i ett helvete där jag varje dag brottas med spegeln, med tankar och en hjärnan som vrids sönder. Nu har jag kanske funnit en förklaring på detta. Om den tas ifrån mig, var fan står jag då?

Jag tror att det ligger en fara i att du identifierar dig så starkt med Bdd. Ibland tycker jag det verkar som du blir påverkad av vad andra skriver här? Handen på hjärtat, har dina problem minskat sen du hittade den här hemsidan, eller har det gjort att du är mer fixerad vid ditt utseende? Jag vill dig verkligen inget illa, jag är bara orolig över att det förvärrar saken.

Var står du om du inte har Bdd? Då är du en alldeles normal tonårstjej som komplexen kommer gå över för med tiden. Du kommer tex kunna ha ett socialt liv, studera, jobba, skaffa barn och man utan att Bdd sätter upp hinder för dig. Det tycker jag är possitivt. Bdd är inget man vill ha.

Kanske har du en mild form av Bdd, kanske inte. Det kan bara en duktig läkare svara på. De vill emellertid inte gärna stämpla ungdomar med en diagnos på BUP, eftersom symtomen på många störningar ofta förekommer i den åldern och försvinner när man blir äldre. Jag tvivlar inte på att du kan ha det väldigt jobbigt ibland, det är verkligen inte lätt att gå igenom tonåren, speciellt idag då det är extremt utseendefixerat. Jag är glad att den biten är överstökad för mig och tycker synd om er som måste uppleva detta helvete idag. Men har du tur är det något övergående.
Monika

[Anonym]

Jag tycker att man måste komma ihåg att alla BDD patienter uppvisar förmodligen inte samma symptom. Jag tror inte en sekund på man skulle kunna inbilla sig att man har BDD. Jag tycker inte stämpeln är så viktig, utan hur man mår som människa. Om man själv upplever sig må mycket dåligt över sitt utseende men att symptomen inte är tillräckligt grava för att klassas som BDD så är det ju fortfarande ett befintligt problem och säkert till viss del handikappande för personen. Jag tycker att det är jätteviktigt att koncentrera sig på hur man FAKTISKT mår och inte stirra sig blind på alla kriterier som måste uppfyllas. Jag skulle våga säga att det finns ytterst få läkare idag som faktiskt skulle kunna ge en korrekt diagnos på BDD. Jag ser heller inget med det här forumet som skulle kunna förvärra något, utan tvärtom, att diskutera känslor är något som det skulle behövas mer av och inte mindre särskilt i den känsliga tonåren. Att sätta ord på sina känslor är bra och utvecklande även om det knappast skulle kunna bota en BDD patient. Stämpeln BDD kanske då inte är det avgörande för att kunna vara med och diskutera här, den egna upplevelsen är viktigare.

[vinterglas]

SpegelSpegel

Jag uttryckte mig klumpigt om journalistens dotter, men det var för att jag inte orkade gå in på det mer ingående.


Monika

Jag tror ingen vill ge sken av att de mår dåligt. Men det ligger i min personlighetstyp att vilja göra alla till lags, och det händer ofta att den viljan blir starkare än min egna. Vilket jag på senare tid försöker förändra eftersom det inte direkt gynnar mig själv, varken nu eller senasre.

Minskat har de väl inte, men hur kan man kräva att en internetsida ska hjälpa en?
Det här forumet har hjälpt mig med annat, den har visat att jag inte är ensam om att tycka illa om mig själv... Innan trodde jag, helt seriöst att jag var den enda välrden som levde såhär.
Jag visste inte ens att det fanns männiksor som pillade, klämde och "förstörde" osv.
Och den har gett mig insikt om mina tankar, hur de beter sig. Och jag se vilka som är dåliga och vilka som är bra. och jag vet bättre hur jag ska hantera det.

Jag har inte sagt att jag vill ha BDD. DEt jag menade var bara att nu känns det kanske som det finns ett svar på mitt grubblande, självförstörande osv. och det finns något man kan göra något åt det.
om jag inte har BDD, vad gör jag då? sitter och väntar på att det går över? det lär ju bli himmelriket...

Anonym

Tack för bra ord.

[SpegelSpegel]

Nej, det var ju hon själv som sa att dottern haft BDD så du uttryckte dig inte klumpigt alls. Det spelar ju egentligen inte så stor roll i min mening, bara journalisten förstår allvaret i BDD. Men jag vet inte riktigt när man kan säga att man har BDD, nästan alla vi som är här har väl diagnostiserat oss själva eftersom kunskapen hos många läkare är så liten. Men uppenbarligen är det här något som tär på oss, tar upp väldigt mkt av vår tid och får oss att må dåligt, om än i olika grad och på olika sätt. T ex finns det säkert de på forumet som tar starka droger för att orka leva, har försökt begå självmord mm, och de mår kanske sämre än t ex jag men inte för att de har "mer" eller mer äkta BDD utan för att BDDn har triggats mer eller pågått längre och hunnit tära mer på psyket så det försvagats. Tror att ungefär samma tendenser finns hos de flesta av oss som skriver här.

Tror också det är ganska typiskt för folk som utvecklar BDD att ha en sådan personlighetstyp, att vilja vara till lags, att vara rädd för vad folk ska tycka om en och att de ska vända en ryggen om man är eller gör fel. Är väl kanske så man får uppfattningen att utseendet är väldigt viktigt, man övertolkar signaler från andra människor, tar allt de säger på blodigt allvar och känner sig otillräcklig och hittar utseendet som den anledning man behöver till att förklara att man känner att man inte räcker till. Är ganska övertygad om att du har BDD och inte vanlig "tonårsnoja", mkt pga den personlighetstyp du beskriver att du har, och även det intrycket jag fått av det du skriver på forumet. Du verkar inte vara den ytliga sortens människa över huvud taget.

[Anonym]

spegelspegel

bra förklaring av bdd hur den kan yttra sig olika för olika personer.

[rosebud]

handen på hjärtat så har mina problem om inte minskat så blivit mer hanterliga sen jag började skriva här...

Jag vet när det är Bdd:n som smyger sig på och när jag får vila från den ibland en stund är det så skönt

jag tycker man ska vara väldigt försiktig med att påpeka här hur andra mår och tänker.... (tänker då på anonyms inlägg)

Det är bara man själv som har tillgång till sina innersta känslor och tankar!!!

Sen tror jag inte att någon läkare kan sätta den diagnosen helt säkert just för att det ter sig så olika för de drabbade...

Man får nog välja själv om diagnosen passar och att den ger en trygghet i att veta att man inte är ensam!!!

Sen är det ju viktigt att det inte får ta över ens identitet mer än det redan gjort.... Man får lurpassa på sig själv hela tiden

Jag hör ju som sagt till de äldre här inne och för mig att symptomen inte förbättrats nämnvärt för mig med åldern

 Det tar sig andra uttryck bara...

Jag har extremt dåligt självförtroende både vad det gäller mitt utseende och min person

Inte ett "vanligt dåligt självförtroende" som många refererar till när man nämt det nån gång...

Eftersom man vet att andra svarar med att -

ja men det har ju jag ochså ...så känns det inte som ngn ide att försöka förklara vidare



Jag ser det här syndromet som ett handikapp som i alla fall begränsar mig väldigt mycket

Tack vare er här på forumet kan jag stå ut känns det som

kram

[vinterglas]

SpegelSpegel

Bra beskrivning och förklaring av BDD:n tycker jag!