"Skriva av sig"-tråd

[Jane Doe]

nokia, jag känner igen min så mycket. du kan skriva till mig under resan.

[Malins mamma]

Phobic, såå roligt att höra att det går bra för dig med bebisen och allt! 

Vi pratade om dottern och så plötsligt sa frisören "vi får väl hoppas att hon inte får mammas hår!". Jag blev ställd och skrattade bara lite till svar, men det var tydligen väldigt viktigt för henne att jag svarade, så hon tillade "eller hur?". Jag svarade något om att visst, vi får hoppas hon får pappas hår för det är ju så tjockt och fint. Så frågade frisören om jag alltid har varit så tunnhårig. Hon hade lika gärna kunnat säga "vi får ju hoppas att ***** inte blir lika vanställd som dig" och sen frågat "har du alltid varit missbildad?". Jag har visserligen inte haft någon fixering vid just håret, men alla kommentarer om utseendet svider. Jag vet att jag är tunnhårig. Jag behöver inte påminnas om det. När folk känner behovet att kommentera någons utseende, tänker jag att det måste betyda att jag är så ful att de inte kan hålla inne med det.

Om du läser igenom det du skrev så märker du kanske att det till största delen är din egen tolkning som gjorde att du blev så  ledsen. Att frisörskan hoppades att bebisen skulle få tjockare hår än ditt var ju sagt från hennes synpunkt, det är kanske svårare att frisera och klippa ett tunnare hår än ett tjockt eller något annat? ("Ingenting som någon annan gör (eller säger) beror på dig, det beror på dem själva.")
Man kan aldrig kontrollera vad folk säger, gör eller tänker. Det enda man kan kontrollera är hur man reagerar själv, hur man tolkar saker och vilken betydelse man lägger vid det som hänt.

 Dr Claiborn gav ett exempel om sig själv, jag citerar:

"Suppose you look at me. You might comment that I am bald. That would be confirming a "flaw" that I observe myself. The impact that confirmation depends on what I think it means about me that I am bald. That could range from it means I don't have much hair left, to I am less worthwhile as a person and no one will ever love me because I am bald.

You might want to consider what you would think if someone else said these things about themselves.

If they said "I don't have much hair" you might be likely to think this was an accurate evaluation.

If they said "Because I don't have much hair I am a less worthwhile person" you would probably think that didn't make a lot of sense.

It is not the "flaw" it is the importance you give it."

[Nokia (kan inte logga in)]

Tack Phobic, Nikey och Jane doe, erat stöd betyder jättemycket för mig just nu.

Phobic, ang KBT så kan det ligga nåt i det du skriver. Tror att vi helt enkelt missade något. Fokus var på mina fysiska handligar som att spegla mig, ha luva på mig, undvika att gå på vissa ställen, smink och hudvårdsprodukter osv, men skulle behöva ifrågasätta mina tankar, stämmer dom - egentligen?? Hur stor betydelse har skönhet? Har jag nåt bevis? Då kommer mina yttre handlingar vara lättare att jobba med också. Vi pratade lite om det men inte som jag hade behövt. För det var i stortsätt omöjligt att sluta med mina ritualer när jag ständigt gick runt och tänkte på hur stor betydelse det har att jag ser ful ut.

Problemet med KBT har varit att ingen psykolog har varit villig att prata med mig om mina tankar utan vill direkt gå på mitt beteende och att jag ska sminka mig mindre, gå ut i dagsljus och andra svåra saker. Vilket jag såklart vägrar. Varför ska jag göra det när jag är så ful och alla kommer hata mig om jag gör det? Dom tänker att om jag gör det så kommer det vara lättare nästa gång, men det blev precis tvärtom. Det blev bara en skräckupplevelse, så efter ett tag kom jag inte tillbaka. Vi bdd:are har ju en tendens att tolka saker väldigt negativt så även om ingen hatade mig så upplever jag det så ändå. Därför står jag utan behandling.
Det är väl så att sitter det djupt rotat, behöver man också gräva djupare i tankarna..

[Phobic]

Jag tror många terapeuter kanske har lite för mycket beteende-inriktning istället för att också belysa de kognitiva aspekterna. Själv har tankarna egentligen varit mitt största problem, jag fastnar väldigt lätt i cirkelresonemang och onödigt analyserande. Att bryta synliga ritualer och undvikanden var egentligen inte det svåraste för mig. Det finns faktiskt till och med Pure Obsessive OCD, OCD där både tvångstankar och tvångshandlingar sitter i huvudet. Till exempel att man upprepade gånger under dagen tänker "Jag är så ful, hur ska jag någonsin kunna visa mig ute igen?" och sedan bemöter tanken med typ "Jag har rätt att visa mig ute ändå, bla bla bla....". Då tänker man både tvångstanken och utför den mildrande handlingen. När jag gått osminkad till olika ställen så har det stundtals varit väldigt jobbigt, men när jag gjort det utan att dessutom fastna i cirkeltankar har det varit som värst, för då har jag inte haft tanke-skyddet. När jag jobbar med att sluta grubbla får jag riktig fysisk ångest, för tankarna har varit mitt knark så länge. Att sluta vara misstänksam och på min vakt är något som jag i ärlighetens namn inte kommit så långt med.

"Man kan aldrig kontrollera vad folk säger, gör eller tänker" skriver du, Malins mamma. Precis... det är det som är så jobbigt. Om man är anorektiker kan man ju få veta att man inte är tjock men ful/snygg är ju inte lika kategoriskt. Folk tycker olika och för egen del har jag jättesvårt att acceptera osäkerheten i vad folk tycker om mig (och osäkerhet öht i livet). Jag är tyvärr väldigt misstänksam mot folk pga tidigare sociala misslyckanden och även när jag upplever att någon inte tittar konstigt på mig så funderar jag mycket på vad den personen kan tänkas tycka om mitt utseende, för att skydda/förvarna mig om en kommentar kommer. En insikt som jag fick efter jag varit hos frisören var dock att jag inte vet om tänkandet verkligen fyller någon funktion egentligen. Jag hade blivit lika ledsen och chockad av frisörskans kommentar även om jag inte förberett mig genom att fundera på vad hon tänkte.

[Jane Doe]

så var min terapeut med. jag kände att jag behövde prata också, utöver övningarna. jag frågade hur jag skulle kunna gå runt utan mina säkerhetsbeteenden när jag äcklades så mycket av mig själv. att även om jag gör alla "läxor" är känslan för mig själv densamma. jag uttryckte att jag behövde prata, hon sa bara "jaha vad vill du prata om då?" jag längtade mer efter ren terapi. inte någon som säger "vadå vad vill du prata om?" kände mig så ensam. jag tror inte jag fick ut någonting av den terapin. det känns så kallt, att bara svälja all ofattbar ångest man inte kan få greppet om, och bara fokusera på att inte noppa ögonbrynen.
när jag gjorde hennes s k läxor när hon var bortrest så kunde jag lika gärna ha kastat mig ut för ett stup. det blev bara värre. jag var ju inte beredd, jag tror också, att man måste bygga upp någon slags känsla och insikt och känna att man får emotionellt stöd, innan man tar itu med det konkreta.  eller, att man får prata ordentligt mellan gångerna.
de säger att vanliga terapisamtal kan vara direkt skadlig för en person med bdd, och det kan jag förstå, om personen man pratar med inte förstår vad bdd är och bara rotar upp ångest. men jag har gått i bra terapi som inte var kbt, och det idealiska vore en bdd kunnig som var en bra terapeut.
jag har alltid varit väldigt anti kbt, hatar det. men jag har tyckt att det är ett undantag för bdd. men då borde man ju ha någon mer? någon som fokuserar på de konkreta sakerna man kan göra, och någon som tar hand om alla tankar och ångest? jag vet inte. jag vet bara att jag hatar enbart kbt. så kallt och dumt. förminskande av problem.
speciellt deprimerade människor som tvingas gå på kbt, när det inte är det de behöver hjälp med. vet inte om jag ska skratta eller gråta.

[Bamse]

Det är inte lätt att vara ful ,.,,suck

[Bu]

Det är inte lätt att vara ful ,.,,suck

Det är verkligen inte det!
Man måste se till att vara så intressant och snäll och rolig som möjligt hela tiden.
Jag kan aldrig säga nej till något, för jag tänker:
"Om jag ser ut såhär så måste jag ju åtminstone vara tillgänglig HELA TIDEN."

En PRAKTISK människa.

[Nokia]

Så där, nu funkar datorn ochallt igen 


It is not the "flaw" it is the importance you give it.
Jag gillar den meningen. Det är en bra förklaring på hur vi tänker.. Ibland är det så svårt att förklara för människor som inte hört talas om dysmorfofobi förut vad det egentligen är. "jaa.. eh, jag tycker att jag är ful" och så känns allt så dumt. "Nää men du är ju så fin" säger de lite halvhjärtat och förvirrat. Då låter man så ytlig, och det blir nästan bara fler frågor i deras huvuden som dyker upp..
Man kanske skulle kunna säga nåt i stil med; Det är en tvångssjukdom som gör att jag betraktar mitt utseende och värdet av det på fel sätt? Fortfarande inte hela sanningen, men iaf mer rättvis förklaring.

[Malins mamma]

Nokia, Phobic och Jane Doe, jag är helt övertygad om att ni är på rätt väg i era funderingar om KBT. Jag tror inte heller att det funkar med att bara utsätta sig för "svåra" saker och tro att det kommer att bli lättare för varje gång om man fortfarande har en massa felaktiga tankar i huvet. Det är nog först och främst tankarna som man måste undersöka och ta reda på om de stämmer. Jag har försökt följa vad en kille på bddcentral skriver, Stevebanks kallar han sig, och han håller faktiskt på att bli fri från BDDn (enligt min mening) bara genom att noga tänka igenom och undersöka sina uppfattningar och föreställningar om utseendets betydelse.

Nokia, du skrev:

men skulle behöva ifrågasätta mina tankar, stämmer dom - egentligen?? Hur stor betydelse har skönhet? Har jag nåt bevis?

Det här är är ju själva grundfrågorna som man, enligt min mening, borde ta itu med först innan man börjar med B (beteendet). Stämmer era tankar? Nej, det gör de inte men ni måste själva komma underfund med det.
 
Nokia igen:

Får ännu mer ångest när jag tänker på allt normala människor kan göra som inte jag kan. Allt jag missat och kommer missa. Hör grannar, bilar och annat liv utanför där vi bor.. Jag skulle bara vilja springa ut och vara en del av livet, men jag får inte. För jag är för ful.

Det är jätteledsamt att läsa vad du har för tankar och jag förstår att det måste vara otroligt hemskt att uppleva verkligheten så. Men vem är det som har bestämt att du är för ful för att vara med i livet? Kan det vara du själv som har dragit den slutsatsen? På vilka grunder då? Undersök alla "bevis" du har om att du inte får vara med i livet för att du är för ful. Skulle de hålla i en domstol?
Jag tror att ni skulle ha väldigt stor nytta av att skriva ner exakt vad ni TÄNKER och gå igenom varenda tanke riktigt noga. Nokia, EGENTLIGEN så får ju du liksom alla andra människor vara med i livet utan att missa nånting pga ditt upplevda utseende, det är bara en sak som hindrar dig och det är dina BDD-tankar. Du måste få bort dom. En tjej på bddcentral som har blivit frisk skrev såhär:

its hard to make people with bdd realise how easy it is but hey its up to them, i just hope they  realise soon  <3

Och jag håller med henne för egentligen är det väldigt enkelt att vara BDD-fri. Man behöver inte göra nåt speciellt alls, bara vanlig hygien under en rimlig tid och sen går man ut. Men som BDDare så måste man lära sig att inte tro på sina tankar och inte lita på sina känslor (eftersom de visar helt fel pga sjukdomen), och det kan kanske vara svårt innan man blivit van.

Det är en tvångssjukdom som gör att jag betraktar mitt utseende och värdet av det på fel sätt?

De håller ju på och ska ändra beskrivningen på BDD nu (vet inte om det är klart ännu), vilket är bra, och det som du skrev här skulle jag säga är ganska mitt i prick. Att man tycker att man är ful eller känner sig ful är inget ovanligt (så känner nog dom flesta sig, åtminstone ibland) men att tycka/tro att utseendet är extremt viktigt för hur man kan leva sitt liv är specifikt för BDD-drabbade. 

[Nokia]

Jag mådde jättedåligt i förrgår kväll. Hittade inte mina produkter jag brukar använda (måste ha) och blev jättestressad och kände hur paniken och ilskan över att jag inte kan leva som alla andra bara steg inom mig. Jag hade bråttom till min pojkvän, hade sagt att jag skyndar mig men eftersom mina ritualer kom ur balans slutade det i bråk här hemma (jag anklagade dom för att gömma mina saker) och sedan eskalerade det så jag fick panikattacker..
Dagen efter försökte jag förklara för min pojkvän vad det här är och varför jag fick panik, men hur jag än gör låter allting så dumt.. Jag tror att det skulle bli lättare för vårat förhållande om han bara kunde förstå. Han behöver inte hålla med mina föreställningar om mitt utseende eller hur viktigt det är, men bara så att han förstår att det inte har med honom att göra när jag kommer sent, inte duschar hemma hos honom, går hem med en dålig utsäkt.. och allt det kan vara. Det är klart att det missförstås och tolkas som att jag inte vill vara nära honom när jag egentligen är livrädd för att han ska bli äcklad och sluta tycka om mig.. Vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara på ett bra sätt att när vi ligger och kollar på film t ex så tänker jag egentligen på att min foundation är fläckig, min profil är ful, längtar tills det börjar bli mörkt m m...


Ang tjej på bdd-central..
Det är ju ganska provocerande när hon skriver att det är enkelt och upp till oss.. Upp till oss att vara sjuka? Nej jag vill inte vara det. Är det upp till mig är jag helt frisk. OM det var enkelt exakt hur gjorde hon då?

[nikey]

nokia o cyanidecupcake.. I morgon äter jag mina sista tetralysal tabletter. Jag ser resultat, min hy har blivit bättre och jag får inte finnar lika ofta längre. Så tack till er som rekommenderade tetra
Nu till saken.. Som sagt, imorrn e det slut på tabletter. Det känns inte alls bra, jag e skitskraj att finnarna ska komma tillbaka :S. Vad tror ni? Visst det e väl olika från person till person.. Men hur var det för er? Kan ni rekommendera nå produkter jag bör införskaffa mig som håller hyn i skick?

[CyanideCupcake]

nokia o cyanidecupcake.. I morgon äter jag mina sista tetralysal tabletter. Jag ser resultat, min hy har blivit bättre och jag får inte finnar lika ofta längre. Så tack till er som rekommenderade tetra
Nu till saken.. Som sagt, imorrn e det slut på tabletter. Det känns inte alls bra, jag e skitskraj att finnarna ska komma tillbaka :S. Vad tror ni? Visst det e väl olika från person till person.. Men hur var det för er? Kan ni rekommendera nå produkter jag bör införskaffa mig som håller hyn i skick?

Det hjälper nog inte att jag använder mig själv som exempel då jag har en kronisk hudsjukdom och inte akne, så för mig kommer det alltid tillbaka så fort jag slutar medicinera. Vad jag förstår så går det ju att bota vanlig akne dock, så det borde så gott som vara avslutat för din del och bara räcka med vanlig hudvårt fr.o.m nu, men hör med hudläkaren för säkerhets skull.

Jag är förbryllad...har inte fotat mig själv tvångsmässigt på ca fyra månader, och de gånger jag sett mig själv på nya kort (endast ett fåtal, men ändå) det senaste har jag sett helt normal ut nästan varenda gång - ibland har jag t.o.m blivit NÖJD. Det är en fruktansvärt förvirrande känsla; minns ju knappt hur det är att inte få ångest av sitt utseende...det har t.o.m funnits ett par gånger då jag inte bara gladeligen gått med på att vara med på en bild, utan t.om varit den som FÖRESLAGIT att en bild tas. Kan att blir kär verkligen ändra allt såhär mycket...?

[Antipod]

Jag kan fan inte ha en normal kärleksrelation. När jag borde vara glad över att äntligen blivit kär så går jag istället omkring och är på helspänn. Min BDD-stinna skalle lämnar mig inte ifred. Jag flippar ur och uppför mig en som en komplett dåre. När han rör vid mig så skäms jag så mycket att jag ibland blir rent fysiskt illamående. Det har hänt flera gånger att jag smällt till honom när han tittar på mig för länge, eller vid "fel" tillfälle. Och när han varken ser på mig eller rör mig så mår jag såklart dåligt över det också, en ångest som driver mig till att jag speglar mig i timmar och pekar ut mina fel ett efter ett, om och om igen. Det är klart han inte vill se på mig. Det är klart att när han tittar så är det bara för att jag ser så in i helvete märklig ut. När han tar i mig så är det med en skräckblandad fascination.

Vadfan, liksom?! Satans jävla skit. Jag är världens största idiot. Hur kan jag göra såhär mot mig själv? Hur kan jag göra såhär mot honom? Det här kommer att smula sönder förhållandet. Killen vet ju varken ut eller in, och inte jag heller. Men vad jag vet är att jag tycker väldigt mycket om honom. Så väldigt, väldigt mycket. De stunder jag faktiskt slappnar av är några av det finaste och mest värdefulla jag har. Men däremellan är det rena rama krisen, en oändlig spiral av panik, och jag har ingen aning om hur jag ska få ett slut på eländet. Det är väl bara en tidsfråga innan han inser att han inte mäktar med mig längre, min ständiga ångest och mitt oberäkneliga beteende.

Och allt det här för att jag tycker att jag är ful. Jag inser ju hur jävla bisarrt det är.
Gah... Ursäkta mitt ordbajs. Jag behövde verkligen skriva av mig.

[Confundus]

Har inte använt denna tråd på jättelänge för att jag finner den ganska dum, tänker att ingen läser vad någon annan skriver utan bara skriver av sig och inget mer. Men orkar inte heller skapa en tråd bara för mitt klag, bättre att klaga där alla andra klagar.

Har självmordstankar för första gången på flera år. Har varit deprimerad i åtta år men har nog inte haft självmordstankar på sex år i.a.f. Allt är bara så hopplöst och jag förlorar vänner p.g.a. depressionen. Jag förlorar allt p.g.a. den. Jag skulle haft ett helt annat liv på en annan plats utan den. Istället har jag förlorat allt, fick flytta hem, är ensammare än jag varit på flera flera år. Allt faller sönder, jag hatar mig själv, jag orkar inte med andra människor för de gör mig bara ledsen och besviken och ingen förstår ändå. Är aldrig glad, känner jag något alls är det bara sorg. För det mesta är jag apatisk för det är enda sättet. Kan inte bara gråta hela tiden.

Just nu känner jag att jag har ingenting. Jag hatar mig själv och jag orkar inte med någon i min närhet. Vill helst bara dö just nu och slippa allt. Denna tråkiga, jävla värld. Allt från depressionen till det vardagliga jävla tråkiga slitet. Bara att ta sig igenom varje dag när man inte känner någon kärlek eller något bra alls. Att försöka stå ut med sitt utseende och sin kropp. Dölja för alla hur man mår. Att bara få slippa allt äckel och all fulhet.

[girloutside]

jäkla nuna som tittar tillbaks i spegeln hur kan man vara så ful? och varför? tänk om man fick välja sitt utseende
jag kan bara välja kläder och hårfärg