Vi är också stolta över dig Rebecca!
Jag tycker även att du ska fortsätta med dansen, det är väldigt viktigt att hålla sig aktiverad (inom en rimlig nivå). Något som jag tror du och jag har gemensamt är att bddn tar väldigt mycket tid och energi i anspråk. Jag skulle vilja berätta lite om mina erfarenheter om detta och ge dig ett råd.
När jag flyttade ifrån mina föräldrar var jag fast besluten om att jag skulle klara allt som "normala" människor gör, och dessutom göra det bättre, trots min bdd (som jag inte hade något namn på då). Jag lade ner all energi jag hade och lite till på att vara en utmärkt anställd, student, kompis, flickvän, lägenhetsinnehavare osv. Man kan säga att jag körde med gasen i botten samtidigt som bddn trampade hårt på bromsen. Den här tillvaron höll givetvis inte i längden och det slutade med att jag var ett vrak med utbrändhetssymptom och förvärrad bdd. Detta har fått konsekvenser mycket längre tid efteråt än jag kunnat ana. Nu ca sex år senare har jag fortfarande svårt att orka med ens de vardagliga bestyren och jag har blivit väldigt känslig för stress, något som försvårar arbetet med att bli frisk från bddn. Om jag bara hade möjlighet att vrida tillbaka tiden så skulle jag definitivt ha gjort annorlunda.
Så mitt råd till dig är att vara uppmärksam på din stressnivå, ställ inte orimliga krav på dig själv. Om du någon gång framöver fortfarande skulle dras med väldigt energi- och tidskrävande ritualer så är det bättre att acceptera att man behöver ett långsammare tempo än att stressa sönder sig själv. Kanske tex plugga eller jobba deltid tills man har fått bättre styrsel över bddn.
Nu vet jag ju iofs inte om den här situationen kommer bli aktuell för dig, men jag ville ändå varna dig utifall att, så du slipper göra samma misstag. Men du verkar ju vara peppad och är på rätt väg mot ett tillfrisknande. Jag hoppas verkligen du kommer bli fri ifrån det här så snabbt som möjligt
Kram
/Malin
