BDD?

[Lyckofågel]

Jag anser själv att jag är väldigt ful.

Jag har lagt upp bilder på mig själv ibland på en del internetsidor, men då är det alltid bilder som jag själv har valt ut och tycker är "okej".
Över internet har jag alltid fått väldigt positiva kommentarer om mitt utseende, jag lyckas ibland se bra ut på bild(det förvånar mig väldigt mycket).

Har fått höra att jag är skitsnygg, sexig, vackrast, söt, gullig osv. Det lindrar min fulhetsrädsla tillfälligt.

Det finns flera som vet att jag oroar mig över mitt utseende, men jag brukar ändå säga "Fast jag tänker inte så mycket på det nu, jag tänker att folk får tycka vad de vill om hur jag ser ut, jag bryr mig inte". Egentligen är det lögn... åtminstone 50 % av min tankeaktivitet går till att tänka på hur jag ser ut.

Jag tycker att det känns väldigt löjligt att här ovan skriva att andra har sagt till mig att jag är skitsnygg, söt osv Det känns om att folk bara har fått se en falsk bild på mig. Jag har helt enkelt råkat se bra ut just i precis den sekunden som bilden togs, det var lixom en bild av tusen. Det var bara slumpen... en tillfällighet. Bra ljus, och en fördelaktig vinkel.

I "verkligheten" frågar jag aldrig, ALDRIG, om mitt utseende. Det känns ändå lönlöst att fråga eftersom jag knappast kan tänka mig att folk skulle säga att de tycker att jag är ful om de tycker de, eftersom de förstår att det är otrevligt att säga så till folk... men sedan vill jag inte fråga heller. Jag vill inte få det bekräftat. Dessutom vill jag inte att folk ska uppmärksamma mitt utseende, därför känns det minst sagt läskigt att börja prata om mitt utseende med människor jag möter.

Eftersom jag inte vågar prata med någon om detta, vet jag inte om jag är ful på riktigt eller om jag överdriver.

Jag har svårt med relationer pga att jag känner mig så ful. Andra människor vet inte hur mycket jag egentligen tänker på mitt utseende, och hur dåligt det får mig att må. Jag känner mig fulast i världen... och dessutom är jag väldigt ensam, har lidit av depression med mera med mera, listan kan bli hur lång som helst.

Över internet har en del verkat tro att jag är precis som vilken tjej som helst, dessutom snygg, har inga problem med vänner, eller att få killar... i själva verket är jag problematiken personifierad.

Jag undviker att träffa människor för att jag känner mig så ful. Jag kan vara bland människor trots min fulhet, men kan inte slappna av då jag jämnt tror att folk blir äcklade av mig, men jag förstår ju såklart att de inte vågar säga något... precis som att man inte glor på någon som har blivit brännskadad.

Jag kan inte prata om detta med vänner eller andra... det känns som ett I-landsproblem, vill inte att folk ska tycka att jag är löjlig... inte har något bättre att må dåligt över.

Just nu isolerar jag mig väldigt mycket.

En del av er tänker säkert att jag troligtvis har BDD, men tänk, bara tänk om det nu vore så att jag faktiskt är ganska ful, eller åtminstone alldaglig, medelmåttig.
Ibland kan jag förstå att jag överdriver mina deffekter... att jag faktiskt inte är så groteskt ful som jag framställer mig, kanske inte heller snygg.

Jag tål dock inte heller att höra att jag är medelmåttig, varken ful eller snygg... för det får mig också att känna att jag egentligen är ful... bara det att folk inte vill lägga ner så stor vikt på det... alldaglig/medelmåtta= snällare ord för ful.

Jag är inte nöjd med min kropp, men jag tränar inget så jag förstår att jag skulle kunna bli mer nöjd om jag tränade mer och så... Isolerar mig eftersom jag inte vill visa mig bland folk.

Jag irriterar mig mest över mitt ansikte, eftersom det är det som syns utåt, och typ "representerar" mig. Det är den delen av mig som syns mest.

Mina komplex i nummerordning:

1. Mitt största komplex: Mina tänder. Jag har överbett. Just nu har jag räls som också är ful, men jag hoppas att rälsen ska förbättra mina tänders utseende/radera mitt överbett.
2. Min ansiktsform. Svårt att förklara, men det är bara fult helt enkelt.
3. Min näsa. Den har ful form.
4. Min hud. Torr och trött. Har tänkt börja använda någon sorts kräm som kan få min hud att se friskare ut.
5. Mina ögon. De är för små.

Det var de värsta.

Jag har en vän som säger att min självbild inte stämmer, men jag tror att han helt enkelt har väldigt låga krav. Han säger att han tror att när jag har fixat mina tänder(som han inte tycker att det är något fel på) så kommer jag bara hitta något nytt som är fult. Jag berättade ganska nyligen för honom om mina tankar kring min näsa, och han sa att jag bara inbillar mig.
Men han tittar ju inte ens ordentligt.

[Lyckofågel]

Jag har föresten haft olika former av samtalskontakt och pratat om mitt dåliga mående, men jag har aldrig sagt något om mina tankar kring mitt utseende.

Jag har precis börjat gå till en psykolog på ungdomsmottagningen... har bara träffat henne en gång dock.

Har funderat på om jag ska säga något till henne om mina tankar kring mitt utseende...

det är bara det att jag inte vågar.

Jag är rädd för att hon ska tycka att jag ser för jävlig ut, men eftersom hon är psykolog kan hon ju såklart inte säga det.

Det spelar lixom ingen roll även fast folk säger att jag inte är ful, jag tolkar det bara som att de inte vågar säga vad de egentligen tycker. Och ofta säger folk ingenting och då tolkar jag det som att de håller med mig och därför inte vet vad de ska säga. Då har jag lust att nämna det igen "Vadå tycker du att jag är ful också eller?", men jag vågar fan inte.
Jag ser ju det jag ser, men önskar så att jag skulle se ut på ett annat sätt, att kanske någon, någon gång skulle uppfatta mig som vacker/snygg eller liknande. Det är därför jag känner behovet att fråga.

[Malins mamma]

Hej Diademflicka, välkommen hit!

Som du kanske vet så är BDD en tankesjukdom, inte ett utseendeproblem, och de tankar och resonemang du har är mycket typiska för BDD-drabbade. När du får komplimanger har du alla möjliga förklaringar till att det inte stämmer. Du har bara "råkat" se bra ut i en viss sekund, i en viss vinkel, i ett visst ljus. Folk ser en falsk bild av dig. De har väldigt låga krav. De har inte tittat ordentligt. De vet inte hur du egentligen ser ut.
Du har rätt i att det spelar ingen roll vad folk säger, du kommer ändå att omtolka det till din nackdel, vilket är synd egentligen eftersom det är en ledtråd eller indikation på att din egen syn/uppfattning om ditt utseende kan vara felaktig.

Jag ser ju det jag ser, men önskar så att jag skulle se ut på ett annat sätt, att kanske någon, någon gång skulle uppfatta mig som vacker/snygg eller liknande.

Har fått höra att jag är skitsnygg, sexig, vackrast, söt, gullig osv.

Som du ser så har du redan fått din önskan uppfylld om du bara kunde ta till dig det utan alla bortförklaringar som BDDn tvingar på dig. Lyssna också på din vän, han har antagligen rätt i att du kommer att hitta något annat "fult" när dina tänder är fixade, och att du inbillar dig ang din näsa.

Det är jättebra att du börjat gå till en psykolog och du ska ABSOLUT berätta om dina tankar kring ditt utseende. Om hon inte reagerar på det så kan du gärna fråga om hon känner till BDD. (Det är inte alla inom psykvården som gör det ännu.) Jag kan inte avgöra om du har fullt utvecklad BDD ännu men det är ganska klart att du iaf är på god väg att få sjukdomen och det är viktigt att du får rätt hjälp så snart som möjligt. 

[Lyckofågel]

Tack så mycket.

Jag har sett filmer om bdd, människor som känner sig jättefula. Jag känner att det kommer och går för mig... min fulhetskänsla är inte så stark att jag typ står framför spegeln och gråter hysteriskt.
Däremot vill jag ibland inte gå ut för att jag är rädd för vad andra ska tänka när de ser mig. På ett sätt kan jag förstå att jag egentligen ser normal ut, kanske bra ut till och med, eller ja nu tog jag nog i lite för mycket... men sen när jag är ute bland folk känner jag mig som världens fulaste.

Ibland har jag känt mig så ful att jag har känt att jag vill dö.

[CyanideCupcake]

En del av er tänker säkert att jag troligtvis har BDD, men tänk, bara tänk om det nu vore så att jag faktiskt är ganska ful, eller åtminstone alldaglig, medelmåttig.

Tror det kan vara intressant att tänka färdigt den här tanken. Ja; tänk om? Tänk om du vore alldaglig, eller "ganska ful" (vem som nu bestämmer sådant). Vad skulle hända då? Som BDD-drabbad och även social fobiker har jag märkt att det är  lätt, när man är ångestfylld och rädd, att fastna i "tänk om"-mönster som underblåser paniken och gör saker väldigt stora och skrämmande: "Tänk om jag går på bussen fast det är jobbigt och tänk om folk stirrar", vilket i sin tur leder till ett undvikande av att ta bussen, till exempel. Jag har dock märkt att det blir lättare om jag avslutar tanken och faktiskt besvarar min egen fråga: Ja, tänk om de stirrar, vad händer då? Inte mer än att jag får ångest, och ångest är inte farligt. Det är bara ångest. Fruktansvärt jobbigt, ja, men det är bara ångest. Och om någon nu stirrar som jag fruktar, kan jag alltid gå av vid nästa hållplats. Jag menar inte att på något sätt förminska din problematik eller dina känslor, men jag tror det kan vara bra att ifrågasätta sina egna tankemönster ibland, för att försöka slå hål på sitt skadade tänkande (vilket ju är en del av vad BDD är) och även få en överblick över sin egen problematik. Alltså: om det nu var så att du, i dina ögon (för alla har ju olika syn på vad som är vackert) vore alldaglig eller "ganska ful", vad skulle hända då? Skulle det på något sätt göra dig sämre än alla andra, skulle det påverka ditt liv negativt? Skulle du bli en mindre kärleksfull och intelligent syster, dotter, eller vän? Exakt hur anser du att det skulle påverka ditt liv?

[Antipod]

Tror det kan vara intressant att tänka färdigt den här tanken. Ja; tänk om? Tänk om du vore alldaglig, eller "ganska ful" (vem som nu bestämmer sådant). Vad skulle hända då? Som BDD-drabbad och även social fobiker har jag märkt att det är  lätt, när man är ångestfylld och rädd, att fastna i "tänk om"-mönster som underblåser paniken och gör saker väldigt stora och skrämmande: "Tänk om jag går på bussen fast det är jobbigt och tänk om folk stirrar", vilket i sin tur leder till ett undvikande av att ta bussen, till exempel. Jag har dock märkt att det blir lättare om jag avslutar tanken och faktiskt besvarar min egen fråga: Ja, tänk om de stirrar, vad händer då? Inte mer än att jag får ångest, och ångest är inte farligt. Det är bara ångest. Fruktansvärt jobbigt, ja, men det är bara ångest. Och om någon nu stirrar som jag fruktar, kan jag alltid gå av vid nästa hållplats. Jag menar inte att på något sätt förminska din problematik eller dina känslor, men jag tror det kan vara bra att ifrågasätta sina egna tankemönster ibland, för att försöka slå hål på sitt skadade tänkande (vilket ju är en del av vad BDD är) och även få en överblick över sin egen problematik. Alltså: om det nu var så att du, i dina ögon (för alla har ju olika syn på vad som är vackert) vore alldaglig eller "ganska ful", vad skulle hända då? Skulle det på något sätt göra dig sämre än alla andra, skulle det påverka ditt liv negativt? Skulle du bli en mindre kärleksfull och intelligent syster, dotter, eller vän? Exakt hur anser du att det skulle påverka ditt liv?

What she said! Otroligt välformulerat. Att ifrågasätta sina egna tankar och föreställningar är extremt viktigt, likaså att "stå ut" med sin ångest. För varje säkerhetsbeteende en bygger upp för att skydda sig från obehag, desto mer förstärkt blir det skadliga beteendet.

[Lyckofågel]

What she said! Otroligt välformulerat. Att ifrågasätta sina egna tankar och föreställningar är extremt viktigt, likaså att "stå ut" med sin ångest. För varje säkerhetsbeteende en bygger upp för att skydda sig från obehag, desto mer förstärkt blir det skadliga beteendet.

Jo, jag förstår vad ni säger. Jag håller faktiskt med om det att "stå ut" med sin ångest. Ångest brukar ju oftast leda till att man gör precis tvärtom, man undviker allt som ger en ångest, hur fjuttiga saker det än må vara. Jag har upptäckt att när jag istället har utsatt mig för det som ger mig ångest, så har ångesten till slut försvunnit, mer eller mindre. När jag däremot låter ångesten vinna växer den sig bara större och större, och till slut känns det helt omöjligt att utsätta sig för det som kan framkalla ångest. Resultatet blir isolering, ensamhet osv.

Jag vet faktiskt inte varför jag är så rädd för att vara ful, för precis som CyanideCupcake säger vad spelar det egentligen för roll? Ändå känns tanken på att bli älskad trots fulhet omöjlig för mig.