ems dagbok 040514

blir snart galen (fast det är jag kanske redan när jag tänker efter). åkte faktiskt in till stan i onsdags. gick till biblioteket för att låna lite litteratur om bdd. vill gärna lära mig så mycket som möjligt. fanns naturligtvis inte en enda bok! skandal! hittade till slut hyllan med tillämpad psykologi i alla fall och lånade en bok om mental träning och en som hette "du är bra som du är". skrattretande. hur mycket dom kommer hjälpa får framtiden utvisa. men det känns som jag är beredd att testa allt.

klarade till och med att gå på stan. fast lillasyster var så klart med. det är märkligt hur mycket lättare det är att klara dessa ångestfyllda situationer när jag inte är ensam. känner mig inte alls lika naken och uttittad då... nere i lund känner jag knappt någon (mitt eget fel eftersom jag undviker kontakt med nya människor) och går nästan alltid själv. överallt ser man då människor i grupp eller i alla fall i par. känns som det bara är jag som går själv och då stänger jag in mig på mitt rum i stället. känner mig hellre ensam när jag är själv än ensam bland andra. verkar det vettigt?

så huden då? jag köpte cliniqueserien för normal hud och redan efter 2 dagar är den helt förstörd. illröd, fnasig och ojämn. men om jag återfuktar minsta lilla blir den helt oljig igen. brukar studera min pappas hy. han är 52 och har perfekt hy. inte ens rynkor. och framför allt har han aldrig haft problemhy. aldrig torr, aldrig fet, aldrig finnar, aldrig röd. och han tvättar aldrig ansiktet annat än med vatten! och använder aldrig solskyddsfaktor! tänk om jag kunnat ärva hans gener. drömmer om en hy som är alldeles len och normal. kanske är det ett lika stort problem som hyn i sig. kanske borde jag acceptera att jag inte har fin hy. men hur gör man det?

idag var sista dagen på nedtrappningen av den antidepressiva och idag alltså den fösta "drogfria" dagen. det ska bli intressant... bara den inte slutar som vanligt, att jag får panik och stoppar i mig alla slags piller jag hittar. och sen naturligtvis få ännu mer panik och skuldkänslor. livet ska inte vara så här. alla säger att ungdomen är den bästa tiden. det hoppas jag verkligen inte. mobbing, acne, prestationsångest, ensamhet och depression. det kan väl bara bli bättre? och jag har INTE gett upp! även om jag så måste kämpa resten av mitt liv! för en dag kommer jag möta min spegelbild och le... och då vet jag att jag är starkare än någon sjukdom. det kommer vi alla! vi är alldeles för värdefulla, även de dagar så vi låser in oss, unviker, våra vänner, gråter och hatar oss själva och våra utseenden. det måste vi tro.