Jag lyckades

Jag har i större delen av mitt liv blivit retad för mitt utseende och det hela eskalerade när jag började på gymnasiet. Ett tiotal tjejer och killar ur olika klasser och årskurser, som inte hade någon anknytning till varandra, mobbade mig dagligen. Saker jag fick höra var; "Du är för ful för att få leva" eller "Han är den fulaste killen jag någonsin sett". Det lilla självförtroende jag hade vid denna tid försvann fort och jag grät mig till sömns varje kväll. Hur skulle jag med mitt utseende kunna få ett bra jobb och bilda familj? Till slut var jag så nere att jag tänkte ta mitt liv. Som tur var upptäckte mina anhöriga detta i tid och såg till att jag fick hjälp av en psykolog. Givetvis var jag livrädd för att han bara skulle bekräfta det jag befarade; att jag är ful. Det gjorde han också om en på ett fint sätt; "Det finns fulare och det finns snyggare och i mitt jobb träffar jag ofta på personer som är mindre snygga och till dessa brukar jag säga att dom ska acceptera det, livet har sina begränsningar". Fint sätt att säga att jag ska acceptera mitt utseende tänkte jag *not*. Men efter ett tag gjorde jag det, jag accepterade min fulhet och på så vis kunde jag också börja göra någonting åt den. Det första jag tänkte på var plastikoperation, men efter att ha pratat med andra personer som gått igenom sådana satte jag plastikoperation som sista utväg. Istället lyckades jag övertala en kompis att följa med och börja träna på gym. Med hjälp av en personlig tränare har jag nu 2 år senare av intensiv träning och bra kost fått den kropp och det utseende jag alltid velat ha, utan plastikoperation. Det jag först tänkte när jag började på gym var; "Visst jag får kanske en snyggare kroppshydda, men jag kommer fortfarande att behöva göra något åt mitt ansikte". Men det behövde jag inte, kosten och träningen påverkade även min ansiktsform. Hade jag varit överviktig när jag började träna hade det inte förvånat mig att även ansiktsformen hade ändrats men eftersom att jag var av normal vikt blev jag rejält överraskad.

Idag pluggar jag på högskolan och jag har fått en snygg flickvän, något jag aldrig hade trott skulle inträffa. Jag är ingen Brad Pitt men jag är bra mycket snyggare nu än för några år sedan.

Jag är väl medveten om att de flesta av er, om inte alla, lider av BDD och i själva verket inte alls är fula. Jag tycker det är tragiskt att se hur många tjejer det är idag som är missnöjda med sitt yttre, när det aldrig har funnits fler tjejer som borde vara stolta över sitt yttre!

Men till er andra få som verkligen är säkra på att ni inte lider av BDD men ändå inte gillar spegelbilden och glåporden kan jag bara säga; misströsta inte, det går att ändra på situationen och en gång ful betyder INTE att man alltid kommer att vara det. Har du viljan, motivationen, uthålligheten och behovet av att bli snygg så kommer du bli det. Sätt plastikoperation som sista utväg och prova träning och sund kost först så kommer du att se förändring, inte med än gång, men efter ett tag. Jag är ett levande exempel på detta. Kämpa på och ge inte upp!