Jag har varit kär i en kille i snart två år, men på grund av min dåliga självkänsla sa jag aldrig nåt. Han var verkligen så underbar, det som om han brydde sig om mig. Han sa en gång att jag hade fina ögon, vi har "nästan kramats" och så. '
Han gick på min spanska och i min paralellklass. Vi har känt varandra ända sen i ettan, men då var vi inte lika nära. Han var rätt taskig den tiden. Men sedan, när vi började sjuan, hade han en helt ny attityd. Det var ett år senare några veckor innan jullovet jag blev kär i honom, men han visste inget. Sen någon vecka innan avslutningen i nian i somras så slöt han sig totalt.
Han pratade inte med mig lika mycket längre, han gav mig långa blickar ibland, med det var allt. Ibland var det sura blickar, som om jag hade gjort nåt. Sen på avslutningen sa vi ingeting till varandra heller.
Men vi såg på varandra i flera sekunder innan vi gick till matsalen. Då insåg jag att detta verkligen var slutet. När vi skulle få våra betyg och så var jag en av dem första som gick ut. Det var verkligen svårt att lämna skolan, jag hade flera tankar i huvudet samtidigt som mitt hjärta gick sönder. När jag kom hem sen började jag störtgrina.
Nu har det gått mer än 10 veckor och jag har tänkt på honom varje dag under hela sommaren. För varje dag blir mina känslor starkare och jag blir mer deppigare. Det är nu jag tror att jag börjar bli knäpp. Jag tror att alla killar med marinblå tröja och vit keps är han, för han brukade ha sportiga kläder och precis en sådan vit keps.
Men alla de killar jag sett med dom kläderna är inte "A". Igår när jag och mamma skulle till BUP så tror jag att det var en tjej som sa "Hej Amir!", flera meter bakom mig. Då stannade mitt hjärta och jag tittade efter flera gånger om han gick på bron på väg till bussen sen. jag är närsynt, så jag ser inte bra på långt håll. Till sist gav jag upp och då krossades mitt hjärta ännu en gång. När vi satt på BUP och väntade på min framtida teraput satt jag bara och stirrade rakt i luften.
Jag hade gråten i halsen, men jag kunde ju inte gråta där. Och detta hände igår. Jag hoppas verkligen att det var han, att han går på Kista Atletica. Jag går på Kista Mobila, men det ligger också i Electrum. Och jag har sett flera av hans kompisar gå där. Därför blev jag extra hoppfull. Idag orkar jag ingeting. Jag har ont i hela kroppen och jag har tröstat mig med mat igen. Jag orkar snart inte leva

Oj, detta blev tydligen ett långt inlägg. Hoppas någon orkar läsa...