Vet inte om frågan har blivit ställd förut och är inte heller på något sätt påväg att bli en mamma men ändå har jag undrat agående detta...
När man får ett barn upptas tankarna då mer av barnet och kärleken man känner för den än av bdd?
Eller blir man kanske en "sämre" förälder som inte kan ge den lika mycket uppmärksamhet, kärlek och tid som en förälder utan bdd för att man ägnar så mycket tid åt denna sjukdom?
Är det oklokt att få barn om man har bdd?
/Undrar...
också funderat på detta. kan det vara så att det kanske varierar från person till person? att för en del så tas ens tankar upp av barnet, lyckan, och bddn blir svagare.
(...har sedan länge själv velat skaffa barn, men har ingen inkomst etc. vet inte heller VARFÖR jag så gärna vill ha barn. det känns som att jag skulle känna mig trygg, harmonisk av ett barn. men det känns fel att skaffa ett barn av det skälet, speciellt om det inte ens skulle bli så. )
Jag är glad att jag inte har några barn. Deprimerade mödrar föder deprimerade barn brukar man säga..
Det ekonomiska ansvaret avskräcker också (bl.a). Jag är så trött på att vända på var enda slant samtidigt som jag vacklar mellan suicidtankar och livskamp. Det är en sak att j a g inte har någonting att äta men att mina katter svälter, det
s k ä r i hjärtat! Ändå kan jag inte göra något åt det.
Jag tänker även att ett barn skulle kunna födas med samma starka längtan efter döden som jag alltid burit omkring på. Ibland har jag till och med varit arg (i tanken) på mina föräldrar för att de så egoistiskt satte mig till världen (som ändå inte var planerad). Risken att mitt barn skulle känna likadant för livet/döden som jag, skrämmer.
Man kan nästan jämföra min dödslängtan med känslan av att vara född i fel kropp, men i mitt fall handlar det om att inte vilja vara i någon kropp alls medan en transsexuell person istället vill göra ett könsbyte i samma kropp. (Det går inte att jämställa, men vissa likheter finns).