Har jag bdd?

[Bamse]

[Borttaget på begäran]

[Antipod]

Jag känner fortfarande att du inte förstår mig riktigt. Jag menade inte att alla som genomgår skönhetsoperationer har en inre problematik, det jag sa var ju att det är MOTIVET som är intressant för mig. Jag känner ett par stycken som plastikopererat sig, och inte är de trasiga människor med dålig självkänsla för det. De opererade sig för att de ville, för att de ansåg att det skulle få dem att känna sig mer nöjda men här kommer skillnaden: ingen kände sig någonsin så ful att det tog över dennes liv. Dessa människor gick till skola/jobb, träffade vänner, hade partner. Levde helt normalt trots komplex. Men någon med BDD lever oftast inte normalt och känner sig hindrad av sitt/sina komplex.

Och det är vad jag vill ha fram, när någon mår så pass dåligt över sitt yttre att man undviker att göra saker som man egentligen vill göra, när man låter det ta över ens liv, när man inte ens klarar av att träffa sina vänner för att man tycker att man har en ''ful näsa'' (eller vad det nu kan tänkas vara) då står det inte rätt till i huvudet När man känner att man MÅSTE ha den där operationen till varje pris och att det enda som håller en kvar i livet är tankarna på att just operera sig. En ''frisk'' människa fungerar inte så.

Sedan är det för mig helt ointressant hur personen faktiskt ser ut, för det spelar ingen roll om du så ser ut som självaste Quasimodo - ingen ska någonsin behöva gå omkring och känna att ''jag är för ful för att få leva.''



 

Jag menar har man haft BDD i många år är ganska gammal ifrån "tonårs problemen" så kan man få unna sig det man vill.

Bamse, jag måste få fråga dig om du ens vet hur man behandlar BDD, och om du är medveten om att BDD INTE är en ''tonårssjukdom'', utan en åkomma som faktiskt tenderar att bli värre med åren om den lämnas obehandlad? Bara för att BDD oftast debuterar i tidiga tonår så innebär det inte att ju äldre man blir desto bättre mår man. BDD försvinner inte på egen hand.

Jag är inte ute efter att diskutera huruvida du känner att du kan få ''unna dig'' en operation och att du är ''redo'' för det. Du får gärna romantisera en sådan procedur hur mycket du vill för dig själv, men läs gärna på om hur man faktiskt behandlar BDD.

Slänger in ett citat av Malins mamma.
Klicka gärna på länken. Tänkvärt.

Bamse,

Att man avråder BDD-drabbade från att operera sig har inget att göra med hur gammal eller mogen man är utan det beror på att BDD är en psykisk sjukdom (tankesjukdom) och det kan man inte bota med fysiska åtgärder. (Typ, det hjälper ju inte att gipsa armen om man har brutit benet.)

En annan orsak är att BDD-tankarna gör att man ser de detaljer som man har sk "BDD-fokus" på på ett förvrängt/förstorat/föminskat eller på annat förvanskat sätt. Att ta beslut om operation med ledning av en förvrängd självbild, som dessutom kan ändras från dag till dag, är inget som man kan rekommendera.
Jag klistrar in länken igen av fyra BDD-drabbade tjejerna som visar dels hur de ser ut och dels hur de ser sig själva. (Genom datamanipulation har de ändrat sina foton som de ser sig själva).

http://www.dailymail.co.uk/femail/beauty/article-1195336/Body-dysmorphic-disorder-Four-beautiful-women-distorted-way-THEY-themselves.html

Om tjej nr tre tex skulle böna och be om att få operera sin "långa" haka, vore inte det ett stort misstag att gå med på en sån operation?

[Bamse]

[Borttaget på begäran]

[Antipod]

Ditt argument håller inte,,du vet inte vem jag är eller hur det är för mig.

Men så var det ju inte DIG jag pratade om heller. Du har ju på något vis lyckats få den här konversationen att handla enbart om dig själv, fast att jag inte har påpekat eller antagit någoting om dig - tvärtom så sa jag att jag inte är intresserad av att diskutera huruvida du känner dig redo för att operera dig och att du får tycka att det är en skitbra idé om du vill, men praktisera inte DINA uppfattningar om DIG på andra med BDD när den övergripande och vetenskapliga bilden säger något helt annat.

Dessutom kanske det är lika bra att jag återigen påminner om skillnaden mellan rent kosmetiskt ingrepp och ingrepp nödvändiga för att slippa fysisk smärta och obehag.


Nu tänker jag däremot ställa några frågor om just DIG. Svara gärna om du känner dig manad.

1.

Jag är inte hindrad för att gå ut eller träffa vänner men gillar att inte vara och känna mig snygg som jag kan faktiskt ...[/b]

Så du skulle säga att du inte alls känner dig begränsad i din vardag eller att din förmåga att funktionera i arbete, sociala situationer eller andra mer eller mindre viktiga avseenden är nedsatt?

2.

jag har redan gjort andra viktigare saker, det handlar om att prioritera saker i sitt liv.
Som skola, jobb,resa och körkort mm.Om jag kan vänta så ärlänge så är jag väl inte vara så besatt heller.
Det är inte så heller att jag har tänk på näsan varge dag liksom under åtta år mest när jag haft ont i den.

Så du tänker knappt på dina ''defekter'' om du inte har ont i dem, eller har jag uppfattat det fel?

3.

Jag har  redan sätt den ,men de överdriver sina komplex extremt,  det gör inte jag.
Jag ser det jag ser och det finns på riktigt.

Ibland kan de upplevelserna bli värre men bara vid pms. Men då är allting större och jobbigt ,vardagliga problem.
Jag vet hur mina  defekter "uppfats "på riktig av andra, men jag stör mig på mina ändå.
Jag hade inte fått BDD om inte det var för min brosk bildningar ,det ska blivit skönt att få bort dem.

Anser andra som ser dina ''defekter'' (pojkvän, vänner, föräldrar, läkare) att du överdriver dem?

[Bamse]

[Borttaget på begäran]

[Antipod]

egentligen har du inte med det att göra men jag har heller inet att dölja

Nä, vet du vad. Nu orkar jag inte mera.

[Malins mamma]

Bamse, det är mycket möjligt att du led av BDD när du var yngre men med de tankar och uppfattningar du har idag så kan man inte säga att du har kvar sjukdomen. Tex om man har såna här tankar och beteenden då har man inte BDD:

så spelar det ju ingen roll hurdan jag ser ut!

För BDDare är utseendet det viktigaste av allt.

Jag kan känna mig ful men det begränsar mig inte för att göra saker.

BDDare blir mycket begränsade när de känner sig fula.

Jag Hatar mig inte längre eller känner att jag måste se ut på ett sätt för att duga.

BDDare hatar sitt utseende och tror att de måste se bra ut för att duga.

Det tar ca 3 minuter för mig att göra mig färdig att gå rent ytligt alltså.
Jag går som jag är helt enkelt.

För BDDare tar det oftast många timmar att göra sig iordning för att kunna gå ut.

Så, om du hade BDD när du var yngre så har du tydligen blivit frisk ifrån det och det är ju positivt! Bra gjort att du hittat verktyg, metoder och förhållningssätt som har hjälpt dig att bli fri från den här sjukdomen.

Men bara för att jag fixar att visa mig idag så innebär det inte att jag helt fri från detta helt och hållet tror jag.

Helt och hållet fri från BDD kanske man aldrig blir, men om man inte uppfyller kriterierna längre så räknas man som frisk. Däremot verkar du ha ganska stora problem med PMS-besvär. Får du nån hjälp för det?

Kriterier för BDD är att:
1. Man är mycket bekymrad över nån del av sitt utseende.
2. Man är "besatt" av "defekten". Att man tänker på den mycket och önskar att man inte gjorde det.
3. Att "defekten" orsakar en mycket känslomässigt lidande.
4. Att "defekten" påtagligt påverkar ens sociala liv negativt.
5. Att "defekten" påtagligt påverkar ens skolgång, jobb eller ens möjlighet att fungera i samhället.
6. Att det finns saker man gillar att göra som man undviker eller inte klarar av att göra pga "defekten".
7. Att man tänker på "defekten" minst en timme varje dag.  

Det som blev fel är att du förespråkar/försvarar operationer ur ett BDD-fritt perspektiv när du skriver på ett forum för BDD-drabbade. Det är jättestor skillnad på att operera sig om man har uppfattningen att det inte spelar så stor roll hur man ser ut eller om man har uppfattningaen att ens utseende är det absolut viktigaste för hur man kan leva sitt liv och det är jättestor skillnad mellan att operera verkliga "defekter" och att operera inbillade "defekter".

Du frågade ju varför man avråder BDD-drabbade från att operera sig och mitt svar gällde alltså BDD-drabbade, inte BDD-fria.

Om man har ett fysiskt problem så ska det naturligtvis åtgärdas med fysiska ingrepp och om man själv och andra i ens närhet är 100 % säker på att ens "defekter" inte är inbillade (tex läkardokumentation) så är det säkert okej att operera, speciellt om "defekten" orsakar smärta och obehag.

[Soffkudde]

Är ny här på forumet och känner att jag gärna vill skriva av mig lite då jag själv funderar på om jag lider av BDD. Flikar snabbt in också att jag tycker ni alla är underbara som stöttar varandra på ett eller annat sätt. Det behövs verkligen en hemsida som denna, och den sköts exemplariskt enligt mig.

Nu, i ödmjukhetens anda, en kortfattad beskrivning av mig och mina "problem". Vill gärna inte att det ska gå att "känna igen" mig för mycket, så ursäkta om det är detaljfattigt eller så...

Jag är kille och ska detta året fylla sjutton. Under hela mitt liv har jag fått höra att jag "kanske borde gå ner några kilon" och jämt fått undertoner av min mamma att jag borde träna osv. Nu på senare år har jag slutat med alla sötsaker och enligt omgivningen blivit mycket smalare. Min mamma tycker att jag verkligen inte borde gå ned mer och oroar sig för att jag inte äter ordentligt och så (vilket jag gör, tycker jag).

Att jag fortsätter att stå över allt sött osv är för att jag vill bli smal. Jag vill ha en platt mage och måste ständigt kolla om den blivit större eller mindre under dagen. Under dag kan jag antingen stå framför spegeln eller var som helst (där ingen ser mig) och kolla om magen blivit större eller mindre. Detta sker säkert 5-7 gånger per dag.

Jag tycker att jag är tjock och ful och skäms extremt mycket för min kropp. Jag vill ha tröjor som är någon storlek större så att jag kan försäkra mig om att verkligen inget "putar" och jag skulle aldrig vilja inleda en sexuell relation med någon då jag måste visa min kropp.

Sommaren är en av de värsta årstiderna för mig, för då vill alla bada. Det vill däremot inte jag då jag måste visa min kropp, vilket under inga omständigheter ska ske. Jag tror inte att jag har badat på ca 5-6 år och kommer med all säkerhet att låta den trenden fortsätta för mig.

När jag kom in i tonåren upptäckte jag tjusningen med hudvårdsprodukter. Jag tror jag har runt 6-7 olika peeling-krämer, återfuktande saker och andra saker för hudvård. Jag känner mig äckligare än vanligt om jag inte använder dem regelbundet.

Detta för att föra den omöjliga kampen mot mitt groteska ansikte. Det är ansiktet jag hatar mest av allt, jag har gråtit mig till sömns för att jag tycker att jag är så ful och jag vet att jag skulle bli mycket lyckligare om jag var vackrare. De snygga är populärare, kommer ha det bättre senare i livet och är allmänt bättre än mig. Så är det och jag vet att jag skulle må bättre av att kunna leva upp till mina extremt höga krav på mig (och omgivningen). Dock återstår det, att jag är fulast.

Jag skäms för hela min kropp. Inget är värt att visas och jag vågar inte prata med idrottslärarna om problemet när vi ska ha simning på idrotten. Det är med en stor klump i magen jag deltar på simningen.

Annars på idrotten använder jag konstiga tekniker för att dölja min kropp när jag byter om, det ser säkert märkligt ut men det är nödvändigt för att minimera skammen från min fula kropp. Duschat på idrotten har jag inte gjort sedan femman på lågstadiet.


Vet inte vad som mer kan tilläggas... hon på ungdomsmottagningen har inte nämnt något om bdd än när jag tagit upp dessa problemen.

[Antipod]

Vet inte vad som mer kan tilläggas... hon på ungdomsmottagningen har inte nämnt något om bdd än när jag tagit upp dessa problemen.

Att någon på ungdomsmottagningen inte har nämnt BDD är inget konstigt alls. De flesta känner inte till sjukdomen, och det gäller även inom psykiatrin. Det man får göra om man misstänker att man lider av sjukdomen är att ta upp sina tankar själv. Tyvärr kan det även då bli problem. Personligen blev jag bemött med extrem misstro och motvilja när jag tog upp det här, jag fick upprepade gånger höra att BDD inte existerar, att det bara är ett symptom på ångest och absolut ingen egen sjukdom och diagnos. Nu har detta dock löst sig, efter 1½ år har jag blivit remitterad till specialistvård.

Vi här på forumet har ju såklart ingen befogenhet att ställa diagnos, men jag tycker i alla fall att det finns mycket som tyder på att du kan lida av BDD. Skammen du känner inför dig själv och andra, dina säkerhetsbeteenden/tekniker, att du lägger mycket av din tid och energipå dina upplevda ''defekter'' samt att de hindrar dig från att göra sådant du säkert annars skulle vilja göra.

Har du funderat på att söka hjälp inom psykiatrin?

[Soffkudde]

Tack för svaret! Det betyder mycket att i alla fall kunna prata om sådant här.

Jag vet inte vad som är psykiatri riktigt, jag tror det är en psykolog jag pratar med på ungdomsmottagningen i alla fall. Men hon leder bara bort samtalet och pratar om min självkänsla...

Visst är det bra att prata om självkänsla, men det hjälper mig inte ett dugg eftersom att tankarna kring BDD ständigt finns hos mig.

Hon verkar bara tycka att jag har dåligt självförtroende, men jag vet inte riktigt. Mina tankar kring utseendet har förföljt mig dag för dag sålänge jag kan minnas och jag har svårt att tro att detta bara är "vanlig" utseendefixering.

[Antipod]

De ungdomsmottagningar jag har besökt genom åren har inte haft någon psykolog, utan en kurator. Men det kan ju vara annorlunda på olika platser, det har jag ingen koll på. BUP kan annars vara ett alternativ.

Viktigt att ta i beaktande är att självkänsla och självförtroende inte är samma sak. Självförtroende handlar om din tilltro till din förmåga att prestera medan självkänslan är mer djupgående och gäller din självbild och ditt egenvärde som individ, vem du är som människa. Självkänslan är antagligen väldigt viktig i BDD-sammanhang, så det är bra att fokusera på att stärka den. Utan känndedom och respekt inför sig själv tror jag att det är svårt att lyckas bli fri från sina osunda tankar kring sitt utseende.

Det är mycket bra att du har insett att din fixering inte är ''vanlig''. Det kan vara en god väg mot att också inse att dina känslor och tankar kring ditt utseende är överdrivna.

[Soffkudde]

Hej!

Jag tror det är en psykolog, men jag kan alltid dubbelkolla nästa vecka. Problemet är att jag ytterst gärna vill kontakta BUP, men eftersom att jag inte är 18 krävs det att föräldrarna är med. Att berätta det här för föräldrarna känns helt uteslutet.

Självkänsla är nog viktigt, du har helt rätt och jag förstår att min kurator/psykolog gärna vill fokusera på den. Samtidigt säger jag som en annan här sa tidigare, att veta att man har BDD skulle vara rätt skönt då man vet att man inte är så ful egentligen. Dock tycker jag såklart fortfarande att jag är fulast någonsin, men bara att kunna luta sig tillbaka på en diagnos kanske skulle hjälpa lite.

Förstår om det låter lite löjligt...

Ps.

Uppskattar verkligen det här ska ni veta, det är väldigt skönt att få prata av sig...

[Malins mamma]

Synthesized,

"Sådan terapi som går ut på att dra upp saker från barndomen och ens tidigare liv avråds också eftersom det förvärrar sjukdomen. (Att i stora drag berätta om sitt liv är okej men inte att gå in på jobbiga detaljer.) KBT går ju ut på att ta tag i de problem man har här och nu och förbättra dom så att ens framtida liv blir bättre." 


Oj, det där visste jag faktiskt inte, har inte tänkt på det sättet ens.. Nu får jag lite dåligt samvete över att jag talade gott om EMDR-terapi i samband med BDD i svd-artikeln (även om det har hjälpt mig, men det är ju svårt att veta vad som hjälper eller stjälper mot vad eftersom BDD inte är mitt enda problem heller). Men är du verkligen säker på att det är så? Jag menar, jag misstror inte KBT (det har väl hjälpt mig en del också), men jag tänker mig att man kan gå in olika vägar, och BDD är ändå ett resultat av djupt rotade föreställningar som enligt min åsikt täcker bra mycket mer än bara den rent konkreta utseendebiten. Men sen har jag ju inte direkt forskat i det heller.  Vore intressant att höra lite mer om det bara!

Jo, av allt det jag läst om behandling av BDD (främst Dr Claiborn och Anna på bddcentral) så är den terapiformen som går ut på att man ska tänka sig tillbaka till en jobbig händelse i det förflutna, känna känslan och stanna kvar i den obehagliga känslan absolut inte att rekommendera för BDD-drabbade. För ... om man tänker efter, är det inte precis det man själv ofta gör och mår dåligt när man gör det?
Dessutom grundar sig den terapin på att ens minne är som en videoupptagning som visar en exakt objektiv bild av saker som hänt när våra minnen egentligen är påverkade av en mängd olika saker, hur man uppfattade sig själv och sin omgivning just då, hur man ser på det just nu även av saker som hänt däremellan. I minnet kan man utan att man är medveten om det lägga till saker som inte ens hänt, man kan fylla i minnesluckor eller man kan dra ifrån andra saker som hänt. (Läs vad Dr C skriver om "Memories").
Den terapin grundar sig också på att tankar och känslor är betydelsefulla därför att de representerar något undermedvetet som man på nåt vis ska "gå till botten med" (??). Jag kan ju inte det här egentligen men ungefär så här beskriver Dr C det och han avråder helt ifrån den här terapin.

"Anna" gick också på en sån terapi ett tag, hon fick i uppgift att skriva ner allt hemskt hon hade varit med om (vilket var väldigt mycket eftersom hon hade psykiskt sjuka föräldrar som behandlade henne väldigt illa), efter det mådde hon så dåligt att hon försökte ta livet av sig.      

[Malins mamma]

Hej Soffkudde!

Du ville ha lite synpunkter på din situation med de problem, tankar och beteenden du har.
 
Jag vill först tala om att jag inte har någon psykiatrisk utbildning och att det inte går att fastställa nån diagnos på ett forum så det enda jag kan säga är min personliga uppfattning. (Dock är inte min kunskap om BDD taget helt ur luften, jag har försökt lärt mig så mycket jag kan om sjukdomen under de senaste sex åren så jag tror att jag känner till BDD rätt så bra ändå??)

Min första reaktion är att jag blir väldigt bekymrad för dig. Av din beskrivning att döma så tror jag att du lider av BDD, dels den BDDn som är mycket vanlig hos killar när man är besatt av sin kropps utseende och dels BDD med fokus på hyn.
 
Du skriver inte hur mycket dina tankar på ditt utseende påverkar ditt liv (förutom att du inte kan/vill bada, klumpen i magen vid simningen och teknikerna vid omklädning på idrotten) så det är inte säkert att du uppfyller alla kriterierna på BDD än men jag tror att du tyvärr är på väg ditåt om det får fortsätta i samma stil som nu. Du behöver alltså få hjälp så snart som möjligt innan sjukdomen tar över ännu mer.

Eftersom BDD är en sjukdom som bla bygger på att man har felaktiga uppfattningar/tankar så vill jag göra dig uppmärksam på några av de du nämnt:

Under hela mitt liv har jag fått höra att jag "kanske borde gå ner några kilon" och jämt fått undertoner av min mamma att jag borde träna osv.

...enligt omgivningen blivit mycket smalare. Min mamma tycker att jag verkligen inte borde gå ned mer och oroar sig för att jag inte äter ordentligt och så

Både din omgivning och din mamma tycker ju att du blivit smal/för smal nu, så försök ändra dina tankar om att du är tjock för tydligen är du INTE det längre. Hur du ser dig själv beror inte på hur du ser ut utan på hur du tror att du ser ut, så försök ändra dessa tankar om din kropps utseende.

Jag förstår att det kan verka omöjligt att man inte ser själv hur man ser ut (om man är tjock eller smal) men jag har läst om flera som har haft helt fel uppfattning om sin vikt, fast de ser svart på vitt på vågen vilken vikt de har. Jag klistrar in ett inlägg från en anonym kille som skrev det här i maj 2004 här på forumet.

Hej !

Jag har precis samma problem, jag hatar min kropp.

Försöker dölja den under lager av kläder,Tycker att jag är liten och
tunn.Detta är ett helvete i synnerhet när det är 25 grader varmt.
Jag har haft två alvarliga depressioner på grund av detta.
jag har inte vågat tala om detta för någon.
mina närmaste säger att jag ser kraftig ut
men jag kan inte tro dom.
Min vikt är på 93 kg.
men känns som 64.

Den här killen hade ju motsatt problem än du har, han såg sig själv som mager och tunn fast han egentligen var rätt så kraftig. Men det visar att man verkligen kan "se" saker som inte är verkliga.

Det är ansiktet jag hatar mest av allt, jag har gråtit mig till sömns för att jag tycker att jag är så ful och jag vet att jag skulle bli mycket lyckligare om jag var vackrare. De snygga är populärare, kommer ha det bättre senare i livet och är allmänt bättre än mig. Så är det och jag vet att jag skulle må bättre av att kunna leva upp till mina extremt höga krav på mig (och omgivningen). Dock återstår det, att jag är fulast.

Det här att "vackra" människor är bättre och har det bättre är en vanlig BDD-uppfattning som är värd att undersöka. Det här skrev Dr Phil:

"Now you need to make the choice to stop allowing yourself to think that beautiful people are better people. There are beautiful people who are wonderful people, but it isn't because they're beautiful. There are people who are less attractive who are wonderful people, but it's not because they're less attractive. That has nothing to do with it."

[CyanideCupcake]

Tänker itne blanda mig i diskussionen då den inte har med mig att göra, men jag såg det här:

Somliga anser att det är ju okej med skönhetsoperationer om man verkligen mår dåligt över sitt utseende. Jag anser precis tvärtom. Det är när du mår så dåligt att du känner att du inte vill leva om du inte får operera dig som jag tror att det är dags att tänka efter. Mår man så pass dåligt över något i sitt yttre så är det nog något som står fel till i själen

...och tänkte bara citera Cindy Jackson:

"People always ask me when the right time is to have plastic surgery. My answer is, and always will be: 'When it's not important'."