"Skriva av sig"-tråd

[nikey]

förjävla tungt yvette. jag beklagar verkligen :/

[girloutside]

åh gud jag fick en chock när jag såg mig i webcamera!!!!!!!
det ger ett helt annan syn än spegel
varför måste jag bli fulare med åren

det är dem  där ögonen,hhahahahaha jag vet själv hur det låter,
DET ÄR EN NY SAK VARJE DAG, imorse var det öronen,
NÅNTING SÄGER MIG.. FAKTISKT DET KLASSISKA BDD-GREJSET:DET ÄR FÖR FULT FÖR ATT JAG SKA KUNNA FÅ LEVA
DU FÅR INTE LEVA SÅHÄR, DET GÅR INTE

[Bamse]

Sitta tre åren har jag provat på en del krämer och det har faktiskt gjort susen bla det där men acnen- är borta kan få en här och där ibland men inte som innan en hel jävla pizza i ansiktet.
 ATT det ska ta en sådan tid att hitta rätt.
Sedan att bli av med stora porer har jag oxå lyckats med. ”syror" .
Torr heten  börjar lägga sig då jag  använder och provar ca 6 olika återfraktande krämer.
Jag älskar att prova många  produkter när de väl hjälper. Dock har det varit lite jobbit att smörja sig tre gånger om dagen på kroppen.
Men det börjar bli bättre så det har hjälpt- och att inte duscha ofta.
Ska prova en  kräm som ska vara bra mot lös hud så får se om det funkar väntar på leveransen.-
Dessa  lös hud krämer brukar dock inte hålla vad de lovar men men ..

[Anonymmy]

Hejsan allesammans. Hittade hit nyss och jag har känt ganska länge att jag kanske lider av BDD. Jag vet inte när det började, men jag har blivit utseendefixerad och värderar utseende högt, nästan högre än intelligens och det känns fel. Jag får utbrott där jag känner mig gravt missbildad, äcklig, skadad och ful. Ligger och grinar och får konstig andning, men ändå känns det inte riktigt bra även när jag grinat ut. Nästan dygnet runt speglar jag mig, fotar jag mig, filmar mig i olika ljus och jag mår bara sämre och sämre och blir fulare och fulare. Jag vågar inte gå på stan med mina vänner, sova över eller gå en dag utan att springa in på toan ch kamma mig samt använda mina blottening papers. Jag hade nog, utan överdrifter, kunnat rabbla upp 100 saker jag hatar med mitt utseende. Det känns som att jag slösar bort mitt liv, mina dagar går åt åt att tröstäta, spegla mig och glömma bort vardagen genom att se på tv, sova eller spela dator. Jag vill börja leva. Det som skrämmer mig mest är tanken att jag någon gång kommer tappa kontrollen och göra bort mig i skolan, jag vet inte vad jag ska göra av ilskan, äcklet, energin när jag mår dåligt, när jag är ensam hemma stampar jag med fötterna tills det gör ont och kastar saker i marken, kan helt inte behärska mig. När familjen är hemma försöker jag andas normalt, men det funkar inte. Får muskelsammandragningar i låret och sitter och drar och sträcker på fötterna, drar i fingarna, vrider mina armar och mina ben och min kropp i positioner som drar och gör ont (Kan inte förklara, sjukt beteende..) Jag vet inte vad jag ska göra? Jag får panik. Vad gör jag om jag inte inbillar mig,- om det jag ser i kameran är JAG. Vad ska jag göra?

[Jane Doe]

Hejsan allesammans. Hittade hit nyss och jag har känt ganska länge att jag kanske lider av BDD. Jag vet inte när det började, men jag har blivit utseendefixerad och värderar utseende högt, nästan högre än intelligens och det känns fel. Jag får utbrott där jag känner mig gravt missbildad, äcklig, skadad och ful. Ligger och grinar och får konstig andning, men ändå känns det inte riktigt bra även när jag grinat ut. Nästan dygnet runt speglar jag mig, fotar jag mig, filmar mig i olika ljus och jag mår bara sämre och sämre och blir fulare och fulare. Jag vågar inte gå på stan med mina vänner, sova över eller gå en dag utan att springa in på toan ch kamma mig samt använda mina blottening papers. Jag hade nog, utan överdrifter, kunnat rabbla upp 100 saker jag hatar med mitt utseende. Det känns som att jag slösar bort mitt liv, mina dagar går åt åt att tröstäta, spegla mig och glömma bort vardagen genom att se på tv, sova eller spela dator. Jag vill börja leva. Det som skrämmer mig mest är tanken att jag någon gång kommer tappa kontrollen och göra bort mig i skolan, jag vet inte vad jag ska göra av ilskan, äcklet, energin när jag mår dåligt, när jag är ensam hemma stampar jag med fötterna tills det gör ont och kastar saker i marken, kan helt inte behärska mig. När familjen är hemma försöker jag andas normalt, men det funkar inte. Får muskelsammandragningar i låret och sitter och drar och sträcker på fötterna, drar i fingarna, vrider mina armar och mina ben och min kropp i positioner som drar och gör ont (Kan inte förklara, sjukt beteende..) Jag vet inte vad jag ska göra? Jag får panik. Vad gör jag om jag inte inbillar mig,- om det jag ser i kameran är JAG. Vad ska jag göra?

Det är inte sjukt beteende. Du "är" så fruktansvärt ful och du känner inte att det finns något du kan göra åt det och känner dig maktlös. Om du ständigt behöver leva med äckel är det inte konstigt att du börjar kasta runt saker.
Vad du ska göra är att söka hjälp, för det du tycker om dig själv är bara bdd känslor.

[Anonymmm]

Jag vet inte varför, men jag har länge undvikit att gå till psykolog. Det har nog att göra med min självständighet, jag vill inte behöva söka hjälp, jag inbillar mig fortfarande att jag kan klara det på egen hand. Jag vet inte... Visst inte kostar det att gå till BUP?

[CyanideCupcake]

Jag vet inte varför, men jag har länge undvikit att gå till psykolog. Det har nog att göra med min självständighet, jag vill inte behöva söka hjälp, jag inbillar mig fortfarande att jag kan klara det på egen hand. Jag vet inte... Visst inte kostar det att gå till BUP?

Nej, BUP kostar inget.

[CyanideCupcake]

Srev ju för en månad sen om att jag var rädd att jag ahde fått en propp i lungan, skulle behöva några lugnande ord just nu, om någon har några sådana att erbjuda. 

Den skarpa smärtan i hjärtat som hindrade mig från att röra mig som jag ville försvann, och har sedan dess hållit sig borta, och jag har haft ett par veckor då jag inte känt av några problem. De senaste två dagarna har jag dock mått jättekonstigt; varit helt svag och utmattad, känt mig yr, samt haft en molande värk i ryggen; mitt emellan skulderbladen och en bit neråt. Nu är jag livrädd att det var en propp jag hade trots allt, och att den antingen vandrat, eller inte försvunnit helt av sig självt.

Jag försöker tänka logiskt (om det var en propp skulle jag inte varit besvärsfri i flera veckor, och det är osannolikt att en propp i lungan skulle släppa, vandra vidare, och sedan komma TILLBAKA i lungan två eller tre veckor senare) men jag är fortfarande livrädd. Det känns inte som att värken i ryggen är något muskulärt; det är mer en molande typ av värk, och inget som blir värre av vissa vinklar eller att jag böjer mig eller så, så nån muskelsträckning tror jag inte att det är.

Vet att symptomen på propp i lungan kan variera enormt och att det är svårt att ställa diagnos eller misstänka att det är det det är utan ordentlig undersökning iom att symptomen kan variera så mycket och uttrycka sig i så många olika kombinationer. Jag har lite kämpigt att andas; men märker att andningen ligger uppe i bröstet istället för magen vilket lika gärna kan bero på att jag är rädd och omdevetet spänner mig. Vet inte vad fasen jag ska ta mig till och kan inte med att ringa sjukvårdsupplysningen för att jag känner mig så dum, så jag sitter här i min ensamhet och är livrädd istället.  Hjälp?

[Bamse]

 hej

Har oxå,, ibland ett slag" hugg" känsla vid hjärtat ibland,haft det så även nära jag var yngre.
Gick till läkaren då för att kolla hjärtat och hon sa om det gör ont' även på utsidan på kroppen så är det antagningen bröst muskeln som är spänd.

på äldre dar har jag fått mer tydliga blodkärl som syns runt om  hjärt området. och först nu ser jag ett samband.

Det är så att blodkärl som sträcker sig tvärs Över hjärtområdet  är de som "hugger till" ibland-.
Så blodkärl kan göra väldigt ont.
I släkten har både pappa och brosan operatat bort sina  tydliga kärl fast då på benen.

kram
 

[CyanideCupcake]

"Huggen" i hjärtat har jag haft sen jag var liten (utan att ha ont "utanpå") och nästan alla jag känner har upplevt dem någon gång, så det är inte de som så som skrämmer mig...det som skrämde mig mest häromveckan var att det höll i sig så länge (två veckor) och att jag läste på nätet om folk som haft blodpropp som visat sig exakt så. Den här gången har jag inte de där huggen alls; utan "bara" molande värk mellan skulderbladen (det är väl där lungorna sitter) och en känsla av att vara extremt svag och även yr eller "konstig" i huvudet.

Det går väl inte att kolla blodpropp på vanlig vårdcentral, så då är det väl ingen mening med att boka tid där? Eller?  Att de bara lyssnar på lungorna säger ju inte mycket. 

[Bamse]

"Huggen" i hjärtat har jag haft sen jag var liten (utan att ha ont "utanpå") och nästan alla jag känner har upplevt dem någon gång, så det är inte de som så som skrämmer mig...det som skrämde mig mest häromveckan var att det höll i sig så länge (två veckor) och att jag läste på nätet om folk som haft blodpropp som visat sig exakt så. Den här gången har jag inte de där huggen alls; utan "bara" molande värk mellan skulderbladen (det är väl där lungorna sitter) och en känsla av att vara extremt svag och även yr eller "konstig" i huvudet.

Det går väl inte att kolla blodpropp på vanlig vårdcentral, så då är det väl ingen mening med att boka tid där? Eller?   Att de bara lyssnar på lungorna säger ju inte mycket.  

nej jag tror inte det, men fråga på vårdcentralen om att få en remis till en lung docktor- eller  till en expertis som kan undersöka dig nämre-

 

[hemlig.]

Jag har aldrig gjort det här förut, öppnat upp mig på detta sätt, så kanske gör jag fel.
Men just nu bryr jag mig inte. behöver bara få ut lite av det som ligger inom mig.
Allting är skit just nu, precis allting. Jag kommer aldrig bli älskad, aldrig bli lycklig. Jag vill bara försvinna.
Jag har gått kbt behandling och visst var vissa av det verktyg jag fick användbara, nu lämnar jag iallafall huset ibland, det gjorde jag ju inte förut. Men så kommer det än sådan här dag. Jag vill bara skrika, men det spelar ingen roll för hur högt jag än skriker så är det ingen som hör, ingen som förstår. Jag vill inte det här längre. Jag bryter ihop. Ibland vet jag inte ens om jag har bdd, för ibland är spegeln min bästa vän och ibland min värsta fiende. Jag fastnar, som säkert många andra gör, jag är beroende av den.. Medan nästa dag går det inte, jag klarar inte av att se mig själv så jag gömmer dem, hänger upp filtar som skydd. Jag är så himla förvirrad, vad håller jag på med?! Har ni någon gång gått förbi en spegel och tagit er en snabb look och tänkt, "nemen det kanske inte är så farligt ändå" för att sedan gå tillbaka två minuter senare för att fullständigt bryta ihop? Hur är det ens möjligt, hur kan det förändras så snabbt? Jag har små små små perioder, någon minut, då det känns okej, då jag känner mig normal. Är det en del av bdd? Eller har jag det kanske inte?
Jag vill inte se ut så här längre. Jag är så himla arg. Jag försöker att riva bort mitt ansikte, som om det vore en mask. Men det går inte. Varför går det inte? Åh. jag orkar inte.
Jag har en annan fråga till er, är det någon här som frivilligt tar bilder på sig själv? För det gör jag. konstant. Tar, raderar, tar, raderar, tar raderar. Sedan tar jag igen och plötsligt så hatar jag inte bilden, förmodligen för att den inte tycks föreställa mig. Så jag sparar den. fixar den. Och lägger upp den på facebook. Det har blivit som någon terapi för mig, som att jag lägger upp en mur. Så med jämna mellan rum gör jag detta, lyckas ta en bild på mig trots att det känns som att den föreställer någon annan och poff, lägger upp den. Sedan bryter jag ihop då jag får komplimanger för den, för det är ju inte jag. Iof bryter jag alltid ihop då jag fått en komplimang, det är så obehagligt. Men när det gäller bilden känns det annorlunda. Jag känner mig som en stor jävla mytoman. Jag är livrädd för att jag en dag skall gå ut och bli förödmjukad. Att någon skall skrika till mig att jag inte alls ser ut som på bilderna, att jag är ful, att jag ska försvinna. Är det någon mer som gör det här? Lägger upp bilder trots att man är livrädd för kameran? Och på något vis känner en trygghet i det? Som en lättnad, "jag har lyckats föra dem bakom ljuset ännu en gång"?
Jag har nog inte bdd. Jag är nog bara för ful för lycka. Jag känner mig så maktlöst. vill bara dö.

[melody]

Det är jättebra att du öppnar dig!! Bara skriv skriv skriv, det är jättebra att få syn på sina tankar. Du skriver att du inte vill ha det så här längre. Bra! Lyssna på dig själv!
Du skriver: "Jag kommer aldrig bli älskad, aldrig bli lycklig". Det vet du inte Eller hur? Men det kan ju kännas så, men när det kommer såna där tankar så släng nåt tillbaka på dom "Jag kan visst bli lycklig, jag bara känner mig inte speciellt lycklig nu".

Som du mår, BDD eller inte... (hur eller kan man bevisa det, med så många inriktningar och teorier... jag var själv rätt så besatt av att veta HAR JAG BDD ELLER INTE, men har släppt det nu.. finns liksom inga svar. Jag känner iaf igen mig i typ alla BDD-symptomen ) Det viktigaste är ju hur DU har det, i DITT liv, att identifiera alla tankar och beteenden. Vad det verkar som på ditt inlägg så mår du ju inte alls bra, så det är viktigt att du tar det på allvar och få hjälp, stöd, reda ut och komma ur det jobbiga. Prata här kan ju va ett sätt, det har hjälpt mig lite iaf att läsa om människor som tänker ungefär som jag.

Jag är också periodvis helt besatt av mitt yttre, jag vill hitta det "snygga" men hittar det sällan, det bara formar om sig, ansiktet, som du beskriver det. Det är väl ett typiskt BDD-symptom, att man inte har direkt uppfattning om hur man ser ut egentligen.

Jag känner igen, jag har också gjort så mycket förut, det med att ta bilder hela tiden. Men jag har slutat, för jag får ingen tillfredsställelse av det längre. Jag har väl efter terapi och år som gått insett att ett snyggt foto på mig inte betyder annat än ett snyggt foto av mig. Det är ju jag, i en snygg pose, lika mycket som det är jag att fastna på bild i en ful pose. Vem är då jag? Inte är jag ett yttre enbart. Jag ser ut på ett visst sätt... jag kan sminka mig och "trolla bort" finnar och blank hy och osymmetri.
Jag har mer fokus inåt, jag försöker varje varje dag intala mig att jag får lov att finnas till lika mycket som alla andra människor hur jag än ser ut. Inser mer och mer att mitt liv är för kort för att inte våga tro, tro på lycka och kärlek och att jag också ska finna ro och njutning av allt som livet kan erbjuda.

För min egen del har jag kommit fram till att mitt yttre fokus förut (att jag ser ut som ett jävla monster typ) har varit ett sätt att lindra all ångest jag bar på, inuti, i själen. Sedan kanske jag också har en extra känslig "BDD-HJÄRNA" som har lätt för att fastna vid detaljer, och sådär, så inte är det lätt.

Nu ska jag sova vet inte om jag kom med några direkta tips... som vanligt hamnar jag här precis innan jag ska sova så jag vet inte riktigt om det står nåt klokt

[mjfjvjg]

Ja, det är bara att upprepa tills det fastnar. "Jag har inte en defekt näsa, jag är inte sjuk, min näsa kan inte växa sig sneare på några dagar..." Jag är less. Jag är less på mitt liv. Jag är 15 år och jag har inte gjort ett piss. Jag vill leva ett vanligt tonårsliv med kompisar, stan, kläder, killar o.s.v. Men. Jag är ful. Jag kommer aldrig få en kille. Jag kommer ångra mig så otroligt när jag är gammal och blickar tillbaka. Snälla, hjälp mig att må bättre, snälla, hjälp mig att få ett vanligt, symmetriskt ansikte. Jag ber inte om fylliga läppar, liten näsa, smal kropp, jag vill bara bli av med min förbannade snea näsa och min ojämna läpp! FAN, DET ÄR INTE FÖR JÄVLA MYCKET BEGÄRT! Jag har accepterat min fula jävla kropp till den gräns det går, jag har accepterat mitt hår, min hy (!!) men för helvete, jag har snett ansikte vadfan!!! Jag vill se likadan från både höger och vänster sida. VADFAN! Det känns som att jag är missbildad. Och nu väntar nationella proven och slutbetygen. Suck. Och jag sitter hemma och tröstäter och förvärrar mina problem. Jag vill bara se normal ut. Jag vill bara se normal ut. Jag vore nöjd om jag fick rak näsa och rakt ansikte/mun och om jag får den operationen (ingen stor, dock privat.) Jag ber er, någon, dig. Jag ska försöka förtjäna det. Jag vill börja leva.

[Synthesized]

Jag ber inte om fylliga läppar, liten näsa, smal kropp, jag vill bara bli av med min förbannade snea näsa och min ojämna läpp! FAN, DET ÄR INTE FÖR JÄVLA MYCKET BEGÄRT! Jag har accepterat min fula jävla kropp till den gräns det går, jag har accepterat mitt hår, min hy (!!) men för helvete, jag har snett ansikte vadfan!!! Jag vill se likadan från både höger och vänster sida. VADFAN! Det känns som att jag är missbildad. Och nu väntar nationella proven och slutbetygen. Suck. Och jag sitter hemma och tröstäter och förvärrar mina problem. Jag vill bara se normal ut. Jag vill bara se normal ut. Jag vore nöjd om jag fick rak näsa och rakt ansikte/mun och om jag får den operationen (ingen stor, dock privat.)

Sanningen är att du inte skulle bli nöjd om din näsa eller mun såg annorlunda ut, hur svårt det än må vara att tro på. Du skriver att du har accepterat resten av din kropp, ditt hår och din hy (antar att du är/varit missnöjd med det?). BDD är en lurig jävla sjukdom där fokus kan förflyttas mellan olika kroppsdelar. En kroppsdel man avskyr kan man sluta avsky och fokus kan gå över till en kroppsdel som man inte har mått dåligt över innan. Att kunna uppleva det så starkt och så olika, från nöjd/okej/obrydd till att tycka det är groteskt eller tvärtom, utan att något i ens utseende har förändrats i verkligheten, säger en del om att det verkliga problemet egentligen sitter i huvudet. BDD är en ond spiral som man inte kommer ur genom att fortsätta försöka "rätta till" några "defekter", det är dock det man blir lurad att tro, vilket är vad sjukdomen livnär sig på och får ett starkare grepp om en.