Ingen förstår

[Havsdoft]

Idag var jag hos min nya psykolog, första gången jag var där vågade jag inte säga vad jag hade för problem, utan vi pratade om min panikångest mm.
Men jag hade lovat mig själv att jag skulle tvinga fram mina problem, dom som har förstört mitt liv.
Så jag sa som det var idag, hur jag mår, känner och fungerar.
Hur jävla sjukt mitt liv har vart sen jag fick BDD, när jag var 14 till nu när jag är 23.
Att mitt utseende bstämmer hur min dag ska bli, känner jag mig mindre ful så kan jag gå ut, känner jag mig jätte ful så måste jag stänga in mig hemma osv.
Jag berättade att det kan räcka att jag fått en finne i ansiktet för att min dag ska vara förstörd. Jag kanske står framför spegeln i 2 timmar för att sminka mig, dölja den där jävla finnen. Och sen när jag ska gå ut, kollar jag mig en sista gång i spegeln och då ser jag bara finnen, o då kommer pressen att jag inte klarar av att se okej ut, sen kommer ångesten för att behöva visa mig för folk..o med ångesten så kommer paniken och till slut lägger jag mig bara på golvet i hallen och gråter. Så med andra ord fixar jag inte att gå ut denna dagen heller.
Jag berättade om när jag fortfarande klarade av att åka buss, då jag alltid letade efter en söndrig lampa när jag gick på, så att jag kund ta sättet under den trasiga lampan, så att mitt ansikte inte skulle synas lika bra. Och då jag ibland var tvungen att springa av bussen bara för att jag såg nån jag kände skulle kliva på, och då fick jag sån panik för jag kände mig för ful för att kunna visa mig för nån jag känner.
Jag berättade att jag inte kunde visa mitt ansikte i ljuset för min pojkvän under 3 månader!?? Hur jävla sjukt är inte det?!
Men som jag redan väntade mig så skulle inte psykologen förstå.
Jag såg på henne, hon tyckte allt lät helt sjukt.
När tiden var slut så frågade jag henne om hon tyckte att allt lät hel sjukt och konstigt, hon var tvungen att tänka innan hon svarade?! - nja, inte så sjukt kanske.
Suck..om hon hade vetat att det finns en sjukdom som har med ens utseende att göra så hade hon väl inte bara sagt så? Då hade hon väl sagt typ - du ska inte känna dig ensam, det finns många som lider av detta och fungerar som du. Det har inte med din personlighet att göra, det är en sjukdom. Typ nåt sånt hade hon väl sagt då? En psykolog ska väl få sin patient att inte känna sig helt störd, konstig, dum i huvudet och onormal?!
Jaja, vi får väl se hur det går nästa gång.
Kanske har hon pluggat på nåt.

Från en som är trött på vården!

[Vyssan]

Förstår din frustration!
Inte klokt att man skall känna sig dummare när man har pratat med en psykolog.
Vi får hoppas att hon läst på eller har vett att be om ursäkt till nästa gång.

Var stark, även om det kanske låter som tomma ord men menar dem!

[Havsdoft]

Tack!! Det betyder mer än du tror!

[Havsdoft]

Tack!! Det betyder mer än du tror!

[Missy]

Starkt gjort att våga säga det. Jag har ännu inte vågat, efter ett halvår i terapi...
Jag tror dock att chansen är stor att hon är påläst till nästa gång. Hon kanske inte har erfarenhet av sådana som vi, och då kan mamn hoppas att hon läser på till nästa gång ni ses. Eller så kanske du själv kan tipsa henne om att göra det, och gör hon inte det, så byt terapeut!!
Lycka till!

[Vyssan]

Glad att kunna glädja ngn eller vad man ska säga.
Skönt att ni finns, även om ni inte mår bra. Ful mening det där---

Tänker på Er iaf.

[Havsdoft]

Till Missy:
Starkt och starkt *ler snett*
Har gått hos kuratorer i 6 år.
Men bättre sent än aldrig antar jag *ler*

Hoppas att du klarar av att öppna dig för din och verkligen säger hur du mår, känner och tänker.
*håller tummarna*

Det är svårt, jag stammade, fick svårt att svälja osv, men jag fick iallafall sagt det mesta av det jag ville få sagt.

Lycka till nu!

[Havsdoft]

Till Vyssan:
Detsamma *ler*

[Missy]

Vad glad jag blir över alla snälla mänskor här.
Ville bara säga det.

[Havsdoft]

Till Missy:

Försök tänk så här nästa gång du ska gå till din psykolog:
"Varför är jag här? Jo för att jag är sjuk.
Inte ska jag då sitta och knipa igen om det som jag mår dåligast av. Skit samma om jag blir röd i ansiktet, börjar gråta eller få svårt att andas mm, psykologen får ju träffa dagligen en massa människor som lider av olika saker, det är dens jobb. Den kommer inte tycka jag är dum i huvudet, det är ju jag själv som tycker det och tror att alla andra tycker det"

Kan kanske hjälpa, det hjälpte mig lite på traven iallafall.

[Anonym]

Inte för att jag vet om det hjälper, men varje gång jag pratar om mitt utseende m min psyk så bryter jag i hop.

hur skulle det här fresta dig till att 'come clean'?
om du inte är ärlig med psyk då kan de aldrig hjälpa dig. du kanske
kan säga precis hur du mår o känner dig o sen säga att du har hittat den här sidan o att det kändes ?. jag var så desperat att jag sjöng ut om allt, men det kanske går att ta det stegvis också.
/CA
PS!!! Om du ska tala m psyk om det här så ett gott råd som inte är ill vice: ta med eye make up remover, mascara, ev lite cover, tops

[Anonym]

hej. jag är en sextonårig tjej, som lider av kraftiga ätstörningar pga dåligt självförtroende. jag slutade äta för tre år sedan när jag började högstadiet. alla var perfekta utom jag och det var massor av statusjakt. jag rasade i vikt i åttan, det här övergick sen till kraftig bulimi och kräkningar som jag har nu. har haft det så fruktansvärt jobbigt och varit på väg att förlora livet två ggr pga självmordsförsök. allt det här påverkar också mina kompisar som snart inte orkar hålla i längre och jag förstår dem. jag bara gråter. känner mig inte som en hel person om jag inte är smal, är jag inte smal så känner jag mig värdelös och vågar inte visa mig. mitt dåliga självförtroende kommer tillbaka. mamma och pappa har fått mig till flera olik psykologer. men.. jag undrar, om någon här vet om någon plats på internet? någon bra sida där det finns andra som jag? känner mig så fruktansvärt ensam nu, vore skönt att få prata med någon som jag. om du vet någon sida som den här men mer om ätstörningar så snälla svara. vet inte varför jag vågar skriva här nu. men jag gör det iallafall. tack på förhand.

och alla därute, jag känner igen mig i så mycket ni skriver om. tack för att ni gör er hörda, det är starkt och det kan hjälpa, känns så iallafall. kanske var det därför jag vågar det här nu.

Kramar

[Anonym]

Kramar?
Jag har också haft en kamp mot bulimi o jag vet att det inte är särskilt...trevligt.
tyvärr vet jag ingen plats på internet som är anti, så...
men: jag tror att det bästa du kan göra är att ge dig tid att försöka läka nu. för egen del så väntade jag för länge o har levt igenom ett flertal återfall.
du är sexton, så ta det från en som snart är nio år äldre: försök att reda ut det här nu (det finns massvis med olika behandlingsformer för ätstörda, försök hitta en som passar dig) vill du fråga något från bulimi sr, så är min mailadress sand_k@hotmail.com

[Anonym]

ja, jag försöker få behandling nu. mina föräldrar har varit insatta i flera år och de fick en akuttid hos bup där jag är kvar.
men hälften av mig vill inte bli frisk. den största hälften. jag ser ingen utväg och under två tillfällen såg jag bara en utväg. men de hittade mig i tid. känns så tungt. svårt. orkar inte med livet och allt det vardagliga, men ingen förstår. men tack ändå för att du svarade. är du frisk nu?

/sextonåringen

[jennifer]

Havsdoft; Byt psykolog skulle jag vilja säga!!! Jag ska träffa min psykolog nästa vecka och "komma ut" så vi får väl se hur hon tar det. Om hon beter sig sådär är det tack och adjö för min del.