Tjej 24 år

[bodydis.]

Hej

Blev övergiven av min far vid 13 års ålder, kvar fanns bara ett tomrum fyllt med ångest i mitt bröst. Djup depression , ångest och isolation blev del av min vardag. Bddn kom därefter. Ritualer för att dölja mitt utseende och en besatthet av en viss kroppsdel, hela mitt liv kretsar fortfarande kring en specifik kroppsdel.
Levde mkt isolerat hela tonåren med ständig psykisk och fysisk misshandel av min moder fram tills 18 , då jag blev utslängd hemifrån.
Känner mig helt utblottad i livet , är ett nervvrak som inte fungerar längre , har svårt att återanpassa mig till livet. Lider av mitt utseende men har en ständigt jagande känsla över att jag kanske måste sälja mig själv ,( vilket för mig känns som ett ovärdigt liv), för att jag har blivit så förändrad och rädd för andra människor(oanpassbar) .Dock lider jag av Bdd och kan inte se hur någon skulle vilja ha mig/ se mig som attraktiv ens på botten. Andra människor tycker dock att jag är attraktiv. Det enda jag kan är att försvara mig gentemot andra människor genom att hålla dom på avstånd med rädsla att bli övergiven.
"När någon dör i Thailand gråter man inte, man ler , för nu vet man att smärtan är över "  Att leva med döden ger en frihet som är svår att förklara.

[CyanideCupcake]

Hej!

Det gör mig ont att u haft det så svårt i livet. Det första som slår mig när jag läser ditt inlägg är om du har fått någon hjälp med att hantera allt som hänt dig? Terapi, medicinering...? Även jag har känt mig så ful att jag känt att jag inte ens skulle funka som prostituerad; inte ens med folk som är så äckliga och desperata (nu emnar jag folk som köper, inte säljer) skulle mitt utseende duga. (har aldrig haft tankar på att göra något sådant eller så  utan har mer använt det tankesättet för att beskriva hur otroligt stark jag anser min fulhet vara). Det låter som att du mår dåligt på väldigt många olika sätt och terapi skulle säkert kunna hjälpa dig.

[bodydis.]

Hej

Äter Efexor Depot , en antidepressiv medicin som dämpar ångest. Fungerar bra . Min kontakt med psykiatrin är ett kapitel för sig , har inga bra erfarenheter från läkare eller terapeuter.
Skall nu under våren börja gå privat hos en terapeut, skulle vara en sådan befrielse att bara kunna gå utanför dörren utan att ständigt behöva fokusera på sitt utseende , sin defekt. Att överhuvudtaget inte isolera sig (att inte kunna gå ut pga sitt utseende , vilket ingen kan förstå ) utan kunna njuta av livet , utan att behöva skämas och vilja försvinna i människors närhet, att få tillbaka sitt självvärde.