kärlek och BDD..

[Anonym]

Hej!

Jag skriver här fär att kanske få någon slags vägledning hur jag skall förhålla mig till den man som betyder mest i mitt liv..

Vi träffades tidigt i våras och för oss båda följde en underbar period full av kärlek och tillit. Med risk för att låta "romantisk" kände jag starkt att detta var min själsfrände. Vi är båda i 40-årsåldern och har med andra ord en del i bagaget och heller ingen önskan om någon slags tillfällig förbindelse
Både han och jag hade levt ensamma några år och kände starkt att vi var redo för att träffa någon att dela sitt liv med.

För att göra en lång historia kort kan jag säga att den kärlek som drabbade oss var oerhört stark med stor  respekt för varandra och
en oerhörd glädje över att ha träffats. Det var en självklarhet för oss båda att ha den andra i en gemensam framtid. Hans stora hjärta och genuinitet var något som fängslade mig stort , en djup kärlek tog plats i mitt hjärta.

Jag behöver inte gå in på detaljer hur det började bli allt mer pressande för honom att ha någon "nära" i sitt liv. Med tiden började jag förstå att något tyngde honom till den grad att han ibland undvek att träffas. Försökte närma mig honom och  få honom att berätta vad han bar på,  att hur illa det än var skulle jag försöka förstå och ge honom mitt stöd..

Till slut berättade han att han trodde han hade en sjukdom - BDD. Han ville lämna mig då han ej ville "dra in mig i detta" och ett oerhört sorgsamt farväl tog plats. Jag var förtvivlad.
Jag hade inte hört talas om BDD (som så många) men beslöt mig för att hitta all upptänklig info. Efter timtals sökningar på nätet hittade jag till slut bddcentral.com där jag kunde läsa mer om denna så plågsamma sjukdom för den som drabbas.

Jag blev väldigt tagen då jag insåg vidden av vad denna sjukdom innebär, hur viktigt det är att man tar den  som är sjuk på allvar vilket ofta verkar vara en stor brist hos omgivningen. Mitt förstånd förstod ngnstans att han ej orkade med en relation, mitt hjärta hade svårt att förstå, jag ville ju hjälpa. Kände också en stor tacksamhet att han tagit mod till sig att berätta för mig, att han känt förtroende och vågat. 20 år har han lidit i tysthet och varje dag har varit en kamp i hans liv!

Jag kontaktade honom igen och lät honom förstå att jag fanns där..
Vi började ses igen och en oerhörd lättnad infann sig hos honom, att jag visste, att han ej behövde "låtsas", att jag kunde förstå när det var en jobbig dag när han hellre var hemma..

Han har nu fått börja m terapi, jag pushade och insisterade på hans rätt att få hjälp att kunna leva ett drägligt liv,  och återigen har hanlämnat mig.. Det blir för stor press vilket jag kan förstå, KBT är väldigt krävande och när depressioner och ångest sätter in orkar man av naturliga skäl kanske inte m någon annan också. Men återigen, mitt hjärta gråter, ändå känner jag en sån glädje att han tagit tag i detta och vissheten om hans envishet och att han är i goda händer hjälper mig att ta "hand om" mig själv..

Jag måste ju respektera hans önskan om att var själv men hoppet är väl det sista som överger oss människor. Kanske har jag svårt att förstå att han från en dag till en annan förlorat sina känslor till mig..

Naturligtvis kan jag ej begära att någon ska ha ett "rätt" svar här men kanske någon kan ge mig ett litet tips. Bara att kanske få ta del a v ngn annans erfarenhet skulla lindra min oro.. Skall jag bara släppa en människa jag älskar...

Tack för att ni lyssnat, det blev ett långt brev..

ringblomma

[Vulgärbrigaden]

För det första så tror inte jag att hans känslor har förändrats ett dugg.

När man känner som han gör vill man isolera sig för att andra inte ska lida av hur man själv är.
Man tycker att man är fruktansvärt ful och inte förtjänar att bli älskad av någon. Om man dessutom älskar någon vill man göra absolut allt för att undvika att den man älskar får uppleva det man känner. Det gör att man gärna stänger sina känslor ute och stöter bort personer i ens närhet.

Det viktigaste är nog att han vet hur han känner. Jag har väl inga egentliga tips kanske men det är så som jag har känt personligen då jag varit förälskad/kär.

Hoppas att det hjälpte lite grann iaf.. Är det något annat du undrar över så är det bara att fråga!

Mvh John

[ringblomma]

Hej John!

Tack för ditt brev, det hjälper verkligen att få någon annans perspektiv på den situation som råder.Jag håller med dig att det viktigaste just nu är att han kommit till insikt om sin sjukdom. Att också veta att denna sjukdom kan behandlas m rätt verktyg, men framför allt med en enorm vilja!

Det verkar tyvärr som många inte får den hjälp som är rätt för BDD inom psykvården idag, alltför många man läser om diagnosticeras med allt utom BDD. Man hör tom att vissa psykologer/läkare inte hört talas om sjukdomen när man läser om BDD-sjukas möte m sjukvården. Detta måste uppmärksammas då det är en så allvarlig sjukdom med förödande livssituationer för många.

Min vän har haft en enorm tur att få komma till en mkt erfaren KBT-terapeut som behandlar tvång, depressioner o dyl. Men det krävs mkt självarbete av den som behandlas och som jag sa, viljan. Den är i grund och botten det viktigaste verktyget!

Jag ser m hopp på framtiden ändå någonstans, bara på några månader har terapin visat framsteg, det är en lång väg kvar men varje litet framsteg är värt så mycket. Man får inte glömma hur mkt mod det krävs att kunna berätta om "jobbiga" tankar som far i huvudet..Många är så ensamma i sin sjukdom och det är en fantastisk hjälp med såna här sidor!

Läste uppsatsen om BDD, den ger en jättebra översikt tycker jag, har även läst "The broken mirror" som anses vara den mest omfattande studien av BDD i dagsläget. Att söka kunskap är det bästa man kan göra som anhörig, sen är det tyvärr så att man får räkna med att en del människor inte kan ta till sig eller förstå hur  den drabbade mår.. Okunskap eller rädsla för det "onormala" är nog en bidragande orsak.

För att återgå till min vän, vi har för tillfället bara kontakt via sms, han vet att jag finns och ej kommer avvika, det hoppas jag är ett slags stöd även om så bara i "etern"..

Mvh ringblomma

Skriv gärna igen..

[Vulgärbrigaden]

Hej igen!

Det bästa är kanske att skriva ut artiklar som handlar om BDD och visa när man besöker läkare/psykolog. Chansen att man gör det är dock väldigt liten om man lider av BDD eftersom man "vet" att man inte är psykist sjuk osv.
Jag hittade en ganska användbar länk (?) som beskriver i 10 steg hur en psykolog ska förstå och börja bota sjukdomen.
http://www.accuratereflections.com/TenStepsTreatingBDD.html
Tror det var så i all fall.

Du gör nog helt rätt i att hålla kontakten med honom via sms, speciellt om han mår så dåligt att han inte vill ha kontakt med folk i omgivningen. När jag hade det jobbigt gick det till och med så långt så jag förolämpade folk, sa att jag inte ville vara deras vän och slutade prata med dom för att jag var så otroligt rädd för att bara bli sårad igen. För mig kändes det som om att ingen kunde tycka om mig som jag var och att om dom ändå gjorde det så var det min uppgift att skydda dom från mig själv när dom kom för nära.

Det finns ingen som vet om att jag har haft såna problem men det är en slags trygghet för mig. Jag skulle tycka att det var jättejobbigt om folk som jag verkligen bryr mig om skulle få veta att jag har/haft BDD.

Som tur är håller jag på att helt bli av med dom sista symptomen.
Det tog mig många år att på egen hand ens inse att något inte stod rätt till och börja försöka "behandla" mig själv. Men ända sedan lite mer än 1 månad sen har jag varit medveten om att det förmodligen är BDD jag har lidit av och försöker hela tiden att medvetet ta steg i rätt riktning.

Jag har till exempel haft problem med speglar och kameror väldigt mycket men har gradvis försökt att öka hur länge och ofta jag ser mig i spegeln. Nu kan jag till och med råka se mig i spegeln när det är folk runt omkring och inte bli särskilt störd av det.

Även om han inte vill visa det tror jag att han är mycket och jag menar MYCKET tacksam för att du finns där.. Jag hade också någon som vägrade ge upp kontakten och jag lovar dig att jag skulle offra mitt liv för den personen utan att blinka!

Mvh John

[ringblomma]

Hej John!

Vad glad jag blir när jag läser att du kommit så långt!
Det är ju beundransvärt att du klarat ut så mkt på egen hand.. Du behöver ej svara, men har du inte  varit i kontakt med läkare eller dyl?

Tänker på min vän när jag läser om dig,  kameror är en mkt känslig punkt. Det finns inga kort på honom under hela hans vuxna liv.. Det här m att utsätta sig för ångestladdade situationer och att stanna kvar i dom, för att sen klinga av, det verkar ju fungera bra för dig oxå..KBT är ju trots allt den behandling som visat sig ge mkt bra resultat.. Fortsätt kämpa!

Jag kan förstå din önskan att inte låta någon få veta , vi människor har  ju olika förhållningssätt till vad vi vill berätta. Alla kanske inte heller har ngn man känner att man kan lita på och som kan visa förståelse. Jag hoppas i mitt fall att det inte ska leda till ett negativt slut, att jag vet menar jag. Ibland kan jag bli rädd att  det kanske blir " enklare" för honom att träffa någon  senare som inte vet hans historia.. Nej, nu är jag där o försöker titta i framtiden igen  Ska nog inte oroa mig så mkt..

Hoppas du har en bra kväll

Mvh
ringblomma

[Vulgärbrigaden]

Nej, jag har aldrig haft någon kontakt med läkare eller liknande. I min familj biter man bara ihop och håller käft om man har det jobbigt. Lite dumt att det är så men inget att göra något åt nu.

För mig kom den stora vändningen i somras när jag träffade min före detta. Jag trodde aldrig att hon kunde vara intresserad av mig men jag var verkligen hopplöst kär så jag bestämde mig för att det fick bära eller brista. Att hon faktiskt besvarade mina känslor vände upp och ner på hela min värld. Jag kunde aldrig i hela mitt liv tro att någon som hon kunde tycka om mig.

Det tog mig kanske två-tre veckor innan jag faktiskt förstod att hon var lika kär i mig som jag var i henne. Vet inte om jag någonsin insåg det dock. I min värld fanns det inte ens att någon tjej så mycket som tittade åt mig och helt plötsligt var den tjej jag var förälskad i förälskad i mig.  Det går inte att beskriva hur det kastade omkull min värld.

Jag är också sån som han, det finns kanske 2-3 bilder på mig förutom klassfoton och pass.
Nej jag tror att det istället är till din fördel att du vet. Att vara i ett förhållande när ens partner inte vet det är otroligt jobbigt. Det ger nog en större trygghet och det är ju alltid bra i ett förhållande.

Kanske blir det mer ett tvillingssjälsförhållande? Jag hade tänkt berätta för henne också men det var under en ganska osäker tid så det blev aldrig så. Men hon visste om vad jag tyckte var jobbigast, det här med kameror och speglar. Konstigt nog kunde jag faktiskt låta henne ta bilder på mig med sin kamera. :S
Hon har 2/3 av dom bilder som finns på mig. Att ha någon som man kan lita på och som man inte behöver förklara allt för är nog det bästa!

Hoppas att du får en lika trevlig kväll!

Mvh John

[ringblomma]

Hej John

Har tänkt en del på vad du skrev om mötet med den här tjejen. Kanske har ni kontakt ännu? Det är ju så att när man träffar någon man tycker om är det ju för den personens  egenskaper.Hon har ju blivit förtjust i hur du är som människa. Sen har vi ju alla  "sämre" sidor så klart men det kan man lätt ha överseende med när man ser till de goda.

 Vad jag vill komma till är att när man blir kär i någon förändrar inte en sjukdom (oavsett vilken)känslorna för den personen. Sen måste man komma ihåg att alla vi människor har olika tycke o smak! Så som hon (eller ngn annan) upplever dig och ser dig överensstämmer ju inte med den BDD-drabbades "verklighet." Det vimlar av människor som inte kommer "falla" för mig eller dig och vice versa. Alla är vi olika och som sagt, smaken likaså..

Jag vet ju inte om du har kvar den här tjejen i ditt liv (o du behöver ej svara på det heller, det är förstås privat) men kanske när du kommit lite längre och känner dig ännu starkare kan göra ett försök att komma henne nära igen..


"När kärleken kallar er, följ honom,
Om än hans vägar är svåra och branta.."/ Kahlil Gibran

En mycket vis man..

En bra dag önskar jag
ringblomma

[Vulgarbrigaden]

Hej Ringblomma!

Jo, vi har fortfarande kontakt men vi pratar inte så jättemycket än. Vi bestämde oss för att ha ett uppehåll då vi båda tyckte det var jobbigt att vi inte kunde ses eller träffas. Men vi har tagit upp kontakten lite smått nu och jag hoppas och vill gärna träffa henne igen. Det var ju att vi inte kunde träffas som gjorde att det sprack, så vi ville ta det lugnt ett tag eftersom vi båda var galet kära.
Skulle vi träffats då hade det nog blivit en ganska konstig känsla och bara gjort det värre. Men jag tänkte fråga henne om hon ville ses under jullovet nu, ta en fika eller nåt sånt.

Hur går det för dig då?

Mvh John

[Anonym]

Hej ringblomma!

Vilken fin människa du verkar vara, vilken tur för din vän att han fann dig. Jag blir så rörd av att läsa det du skrivit; hur du sökt information på nätet för att ta reda på mer om bdd, att du läst the broken mirror. Jag har haft bdd i 8 år och under den perioden har jag varit kär 2 gånger och mina känslor har blivit besvarade men jag har stött bort personerna utan någon förklaring. Resultatet blev att jag nog var den som blev olyckligast, men jag klarade inte av att berätta och jag var så rädd att de skulle börja känna sån avsky o sånt förakt som jag känner för mig själv.Som du skriver vet de flesta inte om den här sjukdomen och jag har inte velat berätta för jag har känt mig fånig o inte vetat hur de skulle reagera. Men att få sån respons som du har gett honom skulle vara det ultimata. Jag förstår att det kan kännas tungt o jobbigt men ge det tid. Jag tror inte att hans känslor för dig har svalnat. Jag tror han är rädd. Det är en sån konstig o hemsk sjukdom men om man har såna fina personer som du i sin omgivning som vill ge stöd tror jag att det kommer bli bra. Jag hoppas att hans terapi går bra och jag hoppas så att han vågar släppa in dig i sitt liv helt! LYCKA TILL
hälsningar marie

[lindn]

Hej!

Jag har själv dysmorfofobi och har hat det i säkert 8 år nu. Det senaste året har jag ätit "paroxetin" - ett antidepressivt läkemedel och alla mina "symtom" har försvunnit! Jag känner mig inte ful längre, tycker inte att folk tittar eller pratar skit om mitt utseende osv. Helt fantastiskt!
   Nu är det så att jag har träffat en kille som är 31 år - fyra år äldre än mig. Jag tror att jag håller på att bli kär i honom! Vi träffades på en sajt. Vi har haft kontakt i ca 2 månader nu via internet, telefon, har träffats och fikat och ätit middag ihop. Jag känner mig mer och mer som en som inte är sann och ärlig - jag har inte berättat om min dysmorfofobi! Vet inte hur han kommer att reagera när jag berättar!! Är rädd att han tycker att jag är en "psykiskt sjuk" människa. Ser mig som en belastning mm! Undrar hur det kommer att fungera med mig osv. Hur berättar man??? Hur ska jag säga det som??! /Orolig och rädd

[Anonym]

Personligen tycker jag att du ska säga hela sanningen, om han verkligen tycker om dig kommer han att ställa upp för dig oavsett vad. Om han däremot lämnar dig (vilket jag inte tror han gör) så är han definitivt inget att slösa sin tid på. Om du säger hela sanningen så slipper du sen tänka " men det finns fortfarande vissa saker han inte vet ....." dessa sorters tankar är bara destruktiva. Tycker man verkligen om någon ställer man upp för den personen i alla väder :=)

PS: Detta var dock bara mitt råd, finns säkert en massa bättre, ville dock bara göra mig hörd :=)

Karim

[lindn]

Hej Karim! Gott Nytt År på Dig!

Ja jag vet att jag borde berätta det för honom inom kort. Det känns bara så gruvsamt eftersom han verkar vara så perfekt på alla sätt. Jag vill verkligen inte förstöra den här chansen att få vara med någon som honom! Skulle verkligen vilja att det blev vi nu och för all framtid. Jag hoppas bara att han tar det på rätt sätt och inte får förutfattade meningar om sjukdomen.
 Tack för ditt råd iaf! Får se när jag törs säga det...

 / Linda

[Anonym]

Hej!

Linda,

Jag har varit bortrest 2v och därför ej kunnat svara här.
Mitt råd är att du försöker berätta för den här killen. Att han skulle vara "perfekt" är ju en bild vi ofta har av den vi blir förälskade i. Verkligheten är ju dock en annan, alla vi människor har våra bra och mindre bra sidor

Det bästa kanske är att du är ärlig emot honom och försöker förklara vad som tynger dig. Han kommer att förstå om han får en chans att sätta sig in i vad det innebär att ha BDD. För min del (som anhörig) har det allra bästa varit att skaffa info om BDD, tack vare det kan jag förstå vad den drabbade tampas med. Ge honom en chans att få tycka om dig som du är, det är ju din personlighet han fallit för och om han är en snäll o go“kille kommer han säkert vilja ge dig sitt stöd.

Om du kan öppna upp dig lite för honom tror jag du kommer känna en lättnad, det kanske blir svårt för dig i längden att hålla inne med hur du känner. Jag önskar dig lycka till!

Ringblomma