jag behöver hjälp...

[Anonym]

hej... jag vet inte riktigt varför jag skriver det här, kanske är jag desperat. jag har lidit av depression, social fobi och dysmorfofobi i många år och orkar snart inte längre... jag mår så dåligt över mitt utseende att jag har isolerat mej totalt. jag går nästan aldrig ut och har inga vänner alls. jag mår så dåligt att jag gråter varje dag och har sån otrolig ångest att jag knappt kan andas känns det som. jag vet inte vad jag ska göra längre, jag orkar inte mer. det känns som om ingen förstår heller.

[Anonym]

Hoppas du orkar ta dig igenom den här svåra perioden i ditt liv! Det är väl inte mycket till hjälp just nu, men faktum är att du om några år kommer att ha ett underbart liv! Vägen dit är dock svår, jag vet.

/H

[Anonym]

Hej!
Jag förstår precis dig, och det gör nog många här!
Tycker så synd om dig, vet precis hur det är! Hoppet i en själv är nästan helt borta och det känns väldigt mörkt. Men försök att leta, leta och leta och tillslut finna den där lilla ljusglimten i dig själv som finns i alla människor..När du hittar det försök då även att få tillbaka hoppet.
Tänk; att jag har inte mått såhär dåligt i hela mitt liv iallafall, och då är det klart att denna jobbiga perioden en dag kommer försvinna!
Tänk tillbaka på hur det var innan du började må dåligt. Håll kvar minnena i huvudet och tänk att en dag kommer jag hitta den lyckan igen! För den finns där även fast det inte känns så nu!

Kramar Rebecca

[Anonym]

Precis så mår jag.

Det var nog inte till hjälp på något sätt, men jag menar bara att jag förstår exakt hur du känner.

[Anonym]

Hej!

Jag hade alla symtom som du nämnde: socialfobi. nedstämd, ville inte gå ut och möta världen mm mm. Jag hade haft dysmorfofobi i flera år innan jag fick reda på att det just var denna sjukdom. Jag hittade fram till detta forum och såg en hel del litteratur om BDD.
Bla en bok som hette "the broken mirror" I den så stod det att SSRI - preparat kunde hjälpa en del. Jag nämnde detta för min psykolog och han föreslog att jag skulle prova en medicin som heter Paroxetin, dvs ett antidepressivt läkemedel. Jag tar nu 40 mg på morgonen och är nu frisk! Har inga symptom alls och mår jättebra! Har tagit detta i ca 9 mån. Vet ej hur jag skulle klara mig utan detta men den medicinen har helt klart förändrat mitt liv! Den är dessutom bra mot social fobi!
   Mitt råd är att prova denna medicin om du ej redan har gjort det!
 Kram/Linda

[pelle]

Hejsan!

Jag undrar vad den där medicinen har för inverkan; dvs hur den fungerar och på vilket sätt? Och kan man verkligen säga att man är helt frisk när man är tvungen att ta medicin för att klara av vardagen? Jag tycker inte det i.a.f!
Visserligen hjälper den dig att må mycket bättre, vilket givetvis är UTMÄRKT, men antideprissiva medel kommer ju inte åt kärnan i sjukdomsproblematiken utan är ju bara i förebyggande/lindrande syfte. Den har väl ingen läkande effekt på sikt? Om du skulle sluta med medicinen skulle väl problemen återkomma, eller har jag fel? Ungefär som när man tar tabletter för att förebygga/lindra någon fysisk åkomma. Dom lindrar och hjälper en att få ett drägligare liv, men ursprungsproblematiken kvarstår. Det är ju jättebra att du mår så mycket bättre, men känns det som en fullvärdig och komplett lösning egentligen? Då tror jag mer på beteendeterapi om man hittar rätt sorts person. Man har ju dock läst om en del missnöje från andra härinne om brist på kunnande och engagemang i behandlingen kring bdd. Då blir ju terapin borkastad tid istället och man blir besviken på nytt. Fysisk träning
är något jag tror har en väldigt bra effekt. Och framförallt få kärlek från någon person man älskar. Gäller ju "bara" att hitta någon och hur lätt är det när man är så socialt handikappad? Jag reagerar ofta på att folk härinne har så mycket pojk/flickvänner. Hur får ni tag i dom om ni har dessa
handikapp? Och ni ska i alla fall vara VÄLDIGT glada att ni har någon. Man läser liknande ibland:" Min kille kommer snart tillbaka efter sin resa och jag känner mig så nervös att han ska tycka att jag e ful." Då börjar man fundera....


/Pelle

[Anonym]

Hej!

Jag har börjat äta cipralex och har gjort det i 2 veckor. Jag tror inte själv att det kommer att hjälpa ett dugg, men läkaren tyckte att det var värt att pröva. Ska börja prata med någon i höst och förhoppningsvis få en ordentlig diagnos. Just nu lyder diagnosen " Panikångest, depression, osäkerhet och social fobi" Men innerst inne vet jag att det kommer att tillslut stå: Dysmorfofobi! Undrar om någon annan äter cipralex och om det hjälper?

Kram/ Z

[Anonym]

Om man har mått dåligt i flera år utan att bli bättre , mår piss och har ångest, social fobi, gått hos psykolog, kognitiv terapi mm mm  så tycker jag faktiskt att det är bättre att ta en antidepressiv medicin än inget alls!
   Jag har provat och vet att det hjälper. Ibland får man faktiskt acceptera läget - jag har troligen en brist på serotonin vilket gör att jag lider av dysmorfofobi. Precis som diabetiker inte klarar sig utan sitt dagliga insulin i form av sprutor eller tabletter så klarar inte jag mig särskilt bra utan antideppressiva mediciner. Basta!

[Tinkerbell]

Hej. Jag förstår dig. du är inte ensam. Jag märker själv hur Bdd förstör för mig. jag har kvar mina vänner än så länge men ser dem allt mer sällan. jag gråter mig till sömns varje kväll och har sådan ångest att jag bara vill dö. vill bara bli perkekt.