Vad har hänt med samhället...??!

[Molls]

Hej! 
Jag såg outsiders i måndags o har läst massa inlägg nu.. är lite kluven för på ett sätt känner jag igen mig till 100% i vad många av er skriver. Jag har alltid varit utseendefixerad o började sminka mig i 6:an (är 25 nu). Har alltid med mig en spegel i fickan/väskan o kan ej gå ut utan smink. Har komplex för supermkt saker/tycker inte om min kropp mm. Har hudproblem som driver mig till vansinne... MEN jag försöker alltid tänka positivt o med rätt hjälp går det. Nu vet jag att bdd:are kanske suckar när de läser detta o menar att det går inte o bota.. men ett steg på vägen är ju faktiskt o "prata" med folk som har samma problem, te x här. Att få känna igen sig i vad andra skriver tycker iaf jag känns bra. Det finns fler med acneproblem, mm. MAN ÄR ALDRIG ENSAM. Att få känna samhörighet har alltid varit viktigt för människan.

Hur som helst så var det deppig läsning på denna sida men jag förstår precis.. när man mår som sämst ser man ingen väg ut. Det går inte bara att "rycka upp sig" som folk glatt säger, jag vet precis hur svårt det är. Ändå måste jag säga FÖRSÖK tänk positivt, det är viktigt att alltid ha framtidshopp. Se ett litet ljus i den mörka tunneln. Min pojkvän sitter i soffan i bakgrunden o säger att jag ska skriva att det är "i-landsproblem" o att det finns värre saker här i världen. Jag kan hålla med till några procent men ändå inte, för har man inte varit där själv så förstår man inte. Då förstår man inte ångesten att hata sin kropp, sitt hår, sina ögonbryn, sitt allt.

Men min viktiga fråga är VAD HAR HÄNT MED SAMHÄLLET?! Visst har det länge funnits ideal hur kvinnor ska se ut mm. men det har väl aldrig varit så utseendefixerat som nu.. vi ska ha perfekt hy, långa naglar, perfekt hår, smal kropp, stora bröst.. ja, behöver jag fortsätta alla vet vad jag pratar om. Men det är då också viktigt att komma ihåg att alla killar vill ju inte ha en tjej som ser ut så!!!!! Smaken är som baken! Det finns typer för alla smaker! Vet att dessa ord inte hjälper om man lider av bdd för då är det ju hur man ser på sig själv, men är det inte av vad man tror hur andra ser på en som man ser sig själv? Varför sminkar vi oss egentligen o fixar till oss? Är det för vår egen skull, för killarna vi ser eller för tjejerna vi ser? Hm.. fundera på det.. ;)Hur som helst så undrar jag hur det ser ut i framtiden när alla 90-talister är gamla, som blivit fullproppade med mediciner mot depressioner mm.. tråkigt att SH har blivit som d blivit.. nu låter jag som en gammal kärring, hihi..

Hur som helst så ville jag bara krama er alla o säga att ni är fina o duger precis som ni är när jag läste era inlägg. jag tycker inte att någon människa är ful och jag avskyr orden ful o snygg... Tänk på att om jag skulle se er på stan skulle jag aldrig tycka att ni var fula, jag lovar !! En sist sak jag vill skriva är att den bästa trösten är ett underbart husdjur som aldrig bryr sig om hur man ser ut utan är en tillgiven ändå! Älskar min katt så mkt att jag dör.. han är så snäll jämt..  Skriv gärna svar, jag är ny här! Hoppas jag gjorde på rätt sätt med inlägget nu, är i stort sätt aldrig på disk. forumsidor så jag är lite dålig på det tekniska (känner mig gammal igen, hihi) Kram o hejdå! 

[CyanideCupcake]

Hej! självklart går bdd att bota (kan ju självklart vara svårare ju längre sjukdomen fått härja) men problemet är att få inom psykvården ens har en aning om att det existerar något som heter bdd, än mindre vad det innebär. Bdd existerar även i kulturer utan reklam, massmedialt tryck och ideal, då det är en störning som gör att man ser sig själv som grotesk och sitt ansikte på ett 'varpat' rätt. Visst kan reklamen och all kändisfixering bidra till att göra ångesten över det egna utseendet starkare, men sjukdomen existerar inte pga idealen, i alla fall tror inte experter att det har med saken att göra. Eftersom det är hjärnan det är fel och man kan vara genetiskt upplagd för att få bdd, är det inget i-lands-eller västvärldsproblem utan existerar som sagt i hela världen (ca 50 procent av bdd-sjuka är män, 50 procent är kvinnor) och i alla kulturer, precis som schizofreni eller andra psykiska sjukdomar. Så samhället som så idag är inte, vad jag förstår efter att ha läst litegrann, grunden till bdd.

[Molls]

Intressant att bdd fanns i länder utan medias tryck med reklam mm. det bevisar ju verkligen att det är en sjukdom. Det var intressant det du skrev godessceline, nu vet jag mer om bdd, tack! Men vart gränsen går för de som har sjukdomen o de som "bara" har dåligt självförstoende o avskyr sitt utseende måste ju vara sår att dra. Hur som helst så är det ju synd att inte sjukvården vet mer om detta så de kan hjälpa folk. Jag undrar om de som verkligen har bdd och ser sitt ansikte som "snätt" eller så, fast att det inte är det, även kan se anda människors ansikten så, i deras närhet? Eller är det tvärt om, att de ser perfektion i andra ansikten? Tack för svaret, by the way 

[Nokia]

Molls, jag ser iaf andra människor som rent perfekta. Innan jag blev sjuk var det inte så, jag såg andras briter till viss del men det var inget jag la mäkre till direkt. Men nu är alla fotomodeller och jag ser ut som ett monster bredvid dom.

Jag tror att jag förvränger andras utseenden också.. Till det bättre. Eller så är jag så ful att alla ser bättre ut i jämförelse med mig.

Men jag hörde någonstans att det finns någon sjukdom eller liknande där man såg fel på andra människor istället för sig själv? Jag kanske har missuppfattat det där helt, men jag är iaf livrädd för dessa människor.

[CyanideCupcake]

Var ett komplex slutar och bdd börjar kan vara svårt att säga för någon annan än en expert. Generellt sett brukar man dock säga att när fixeringen vid ett drag eller en defekt blir så svår att den hindrar en från att leva ett normalt liv, kan man börja misstänka bdd. Det första fallet dokumenterades för ca hundra år sedan, en av sigmund freuds patienter. Det var ju dock runt den perioden som psykoterapin var på frammarsch och fortfarande sågs som en aning flummig, innan dess fanns ju inget liknande så det går bara att spekulera i hur länge sjukdomen faktiskt existerat. Min personliga gissning är dock att det är betydligt längre än så.

En BDD-are förvränger aldrig andras ansikten så att de också ser groteska ut utan det är bara sig själv man ser som monstruös och det är just det som gör sjukdomen så ångestladdad, att man 'står ut' så mycket. Personligen pendlar jag mellan perioder då jag får attacker och ett mer 'konstant' tillstånd. Under attackerna är det jag ser på foton (fotar mig själv tvångsmässigt) groteskt och vanskapt och otroligt ångestladdat och fult. Då är min högsta önskan att se ut som vem som helst, att se normal ut och inte som ett monster. Dessa attacker kan komma plötsligt och som en blixt från klar himmel men utlöses ofta av att jag fotat eller sett mig själv i ett skarpt och ofördelaktigt ljus. Emellanåt, när jag är i ett jämnare humör, vill jag vara vacker och då duger inget mindre än perfektion. Många, men inte alla, bdd:are har en kändis eller människa runt sig de ser som perfekt och vill se ut som, i mitt fall är det dita von teese jag sparar bilder på och jämför mina drag med konstant (är besatt av benstruktur och 'rena' drag eftersom det är det jag anser att jag har problem med i mitt eget ansikte), något som självklart är dömt att misslyckas.

[Malins mamma]

Hej!

Några kommentarer om frågorna här:

Enl Dr Claiborn har det gjorts studier som visar att BDDare bedömer andras utseende som "vackrare" än vad icke-BDDare gör. Den som lider av BDD har alltså en "tvåvägsförvrängning", man ser sig själv som "fulare" än man "är" och ser andra som "snyggare" än de "är".

Det är sant att det finns en sjukdom där man ser "fel" på andra människor än sig själv. Den kallas BDD by proxy, men den som har den sjukdomen ser inte defekter på vem som helst utan på någon närstående. Det kan vara en mamma/pappa som ser nåt fel på sitt barn eller en person som ser nåt fel på sin partner. Denna sjukdomen kan vara mycket jobbig pga att man inte har möjlighet att dölja eller rätta till "defekten" på samma sätt som om det gällde en själv.

Jag tror vi har haft åtminstone en person (en tjej) här på forumet som hade en mamma som sannolikt hade BDD by proxy. Mamman klagade hela tiden på hennes utseende och ville "rätta till" och få tjejen att se ut som hon ville. När dottern flyttade hemifrån förlorade mamman möjligheten att påverka hennes utseende i lika stor grad (och det måste ha varit väldigt svårt för mamman)men varje gång dottern hälsade på hos henne så blev det alltid samma visa. Dottern tyckte detta var mycket jobbigt och drog sig för att hälsa på sin mamma. Tyvärr hade dottern fått BDD själv, vilket inte var så konstigt. Dels pga ärftligheten och dels pga den stora uppmärksamheten som lades på hennes utseende.

BDD by proxy drabbar alltså två personer, både den som har sjukdomen och den som blir utsatt för sjukdomen. Och här gäller samma sak som för vanlig BDD, att fokuset riktas på en minimal eller helt inbillad "defekt" i utseendet.

Vad har hänt med samhället?
Det finns säkert hur många svar som helst på den frågan men jag tror att den stora fokuseringen på hur man ser ut till största delen beror på att det finns en massa personer/företag som har kommit underfund med att de kan tjäna stora pengar på folks osäkerhet. Genom retuscherade bilder och intensiv reklam får de människor att känna sig "operfekta" och därmed skapar de ett behov för sina mer eller mindre verksamma produkter.

Men det är då också viktigt att komma ihåg att alla killar vill ju inte ha en tjej som ser ut så!!!!! Smaken är som baken! Det finns typer för alla smaker!

Molls, det är just så det är i verkligheten. Jag önskar att alla kunde ta till sig det. Tänk på hur många olika ideal ni har nämnt i "Vilken kändis är snyggast"-tråden.

Mvh Malins mamma

[CyanideCupcake]

Malins mamma: oj, det hade jag ingen aning om...det låter helt fruktansvärt. Antar att det är vanligare med 'vanlig' bdd?

[Molls]

tack för svaren, nu vet jag lite mer om bdd.