Hej!
Sofie heter jag. Har lidit av Bdd det senaste halvåret, seriöst så att jag blivit hindrad i allt jag ville göra och varit riktigt djupt nere i helvetet. Ville bara berätta en glad sak:

I dag när jag kom hem efter att ha gjort en positiv sak som handlar om det jag sysslar med var jag glad! Jag struntade i spegeln hela morgonen och hela dagen. Inte för att jag inte kände att det jag hakar upp mig på inte var hemskt, utan bara för att jag hade bestämt mig för att inte bry mig om det just i dag. Andra dagar har det inte funkat när jag har beslutat det, men i dag gick det faktiskt!
Hade kunnat skriva här nån annan dag när jag bara var självupptagen och eländig och superfokuserad på BDD. Men är glad att det blev i dag när jag lyckades må bra! Mådde förståss ändå inte helt bra under dagen, för jag går och släpar på det där hela tiden. Men till slut mot slutet av dagen mådde jag bättre, kanske för att jag gett mig själv en dag, då jag fick göra olika saker, utan att spegla mig.
Jag tänkte så här: Vad gör det där om 3000 år? Viktigast är att jag kan gå och stå och göra saker, och viktigast är det där jag kan göra som är värdefullt. Jag skall ge mig en dag att leva.
Jag tror att endel av helvetet med BDD (för mig i alla fall? Och kanske för andra?) är att det är så fruktansvärt tråkigt att bara stirra på en enda fläck, dvs sig själv och inte titta ut på allt annat i världen. Det är för att man inte får se något roligt som man tillslut tar självmord. Hjärnan vill ha roligt och se olika saker. Det blir så enformigt annars. Man får inte leva för sig själv helt enkelt, och det är det som blir så handikappande.
En annan sak jag tänkt på är oron att andra skall tycka man är ful eller inte tillräckligt attraktiv. Egentligen, vad är så viktigt hela tiden med andra? Alltså varför bry sig om alla andra hela tiden? Bara man har NÅN som älskar sig oavsett hur man ser ut så borde det räcka. Om en främmande person, eller nån som helt enkelt inte förstår ens liv tycker man är fel, ful eller konstig, varför bry sig? Okej, jag är en person som haft hemskt svårt att släppa vad andra tycker om mig, på något vis alltid. Men när jag tänker efter....Varför skall man tänka så mycket på det? Tror ni att djur någonsin tycker dom är fula? Tror ni de ägnar en tanke åt det? Nej, dom är så inne i sig själv och sina liv. Och det är det rätta sättet att vara.
Jag vill också säga att jag lider med alla som känner sig fula och imperfekta. Det är verkligen ett helvete. Och det är också ett helvete att tycka att man själv är imperfekt eller inte når upp till det man tycker att man borde. Dvs när man själv får sig själv att känna sig ful.
Man kan vara ful men samtidigt värdefull. Det finns vackra handlingar. Vackra sätt att röra sig eller prata. Jag vill skicka en kram till alla med BDD, fula, vackra, medelnormala, jag vill säga att det viktigaste är våra själar som alla är unika. Och de är alla vackra. Några kanske vackrare än andra, fast det behöver inte hänga ihop med utsidan. Har ni sett människors själar? Ibland händer det att dem med mindre vackra skal har vackrare själar och vice versa. Jag älskar det som är vackert i den yttre världen, men jag föredrar vackrare själ om jag måste välja mellan vackert skal eller vacker själ.
Glöm inte bort att det finns en INRE VÄRLD. Tror många glömmer det. Ni alla förtjänar att må bra. Just nu ber jag för alla med BDD, inklusive mig själv. Jag ber att vi alla skall få uppleva glädjefullda intressanta dagar så vi släpper oss själva fria och glömmer oss själva och har kul. Det önskar jag dig i julklapp. Tack till det fina väsendet Malin, som ställer upp, pratar utåt och skapar detta forum. Tror det är mycket värdefullt. Tack Malin!!!!
KRAMAR från er vän Sofie