Undersökning

[g78]

--

[Malins mamma]

Slutsatser av undersökningen är:

*Utseendet hos personer ni känner mycket väl har ingen eller väldigt liten betydelse.

*Utseendet hos ytligt bekanta eller okända personer har ingen större betydelse såvida de inte är "snygga", för isåfall blir deras utseende den främsta egenskapen ni uppmärksammar.

*Utseendet hos en ev partner har en något större betydelse för de flesta och mycket stor betydelse för några av er.
 
*Ert eget utseende har extremt stor betydelse.
 
Några kommentarer om detta:

Ni bryr er inte om hur hur folk i er omgivning ser ut (kända, bekanta, okända) men ni tror att DOM bryr sig väldigt mycket om just ERT utseende.
 
Jag tänker på otaliga berättelser här som ni och andra har skrivit om att ni ibland tex inte kan visa er ens för familjemedlemmar, inte vågar gå ut till postlådan, till affären, skolan, åka buss eller gå på stan, därför att ni är rädda för att folk ska se er, lägga märke till er upplevda "defekt" och bli chockade, skrämda eller äcklade.
Men hur stor är sannolikheten för att något sånt skulle hända när inte ens ni som är superobservanta på utseenden knappt bryr er om hur folk ser ut? Jag önskar att ni kunde inse att folk inte bryr sig speciellt om hur andra ser ut, och att var och en har nog med sina egna liv (liksom ni har).
Det är verkligen jättehemskt att tänka på hur mycket ni missar; skola, jobb, vänner, fritid, nöjen och framtid och på hur mycket tid, kraft och pengar ni lägger ut bara pga den här missuppfattningen. För att inte tala om hur dåligt ni mår. Allt det ni missar och alla ansträngningar ni gör för att se "bra ut" är till ingen nytta. Inte för er själva och inte för nån annan.

Under de här åren sen forumet startades (ca 5 år) har jag ännu inte sett att någon har skrivit att de blivit chockade eller äcklade av "fula" personer (alltså inte missbildade eller svårt skadade). Inte ens att någon har tyckt illa om de som inte ser så "bra ut".
Däremot finns det massor skrivet om hur man nästan hatar sin "snygga" kompis pga dens utseende. Hur man känner sig illa till mods och vill gå och gömma sig när man är tillsammans med snygga personer, hur avundsjuk man blir och hur svartsjukan slår till när "snygga" personer dyker upp och hur dåligt man mår av att se alla "perfekta" människor i TV, filmer och reklam. Det är rätt så genomgående att ni inte gillar de som är "snygga". Så varför önskar man bli en sån person som man själv avskyr?
Jo, jag vet att ni beundrar vissa "vackra" personer också, men hur får dom er att må? Bra eller dåligt?

Det jag ville få er att lägga märke till med den här undersökningen är den stora skillnaden mellan hur viktigt ni tycker att andras utseende är av deras person (ca 0-20%) och hur viktigt ni tror att ert utseende är, för er själva och andra (ca 75-100%).

Jag kan tänka mig att risken för att få BDD är ungefär när man tror att ens utseende är viktigare än ens andra egenskaper, alltså när det går över 50 %.

Tack snälla ni för era svar!   

[kardborre]

Ja, precis så. Det är som att jag inte vet hur jag är/ser ut/fungerar om jag inte kan få ställa det i proportion till andra, och först då vet jag. (Tyvärr blir det ju alltid till min egen nackdel på grund av att jag tycker så illa om mig själv som jag gör och alltid ser mig själv som sämre, oavsett vem det är jag jämför mig med).

Nej, jag förstår fortfarande inte hur ni tänker när ni sätter t ex 80% på folk i skolan (/eller arbetet)? För egen del är det mig totalt ointressant hur personerna i ett klassrum eller en skolkorridor ser ut. Hur dem ser ut. Varför vill man att alla andra ska gå runt och se 80% snygga ut? Är inte det att önska att man vore än mer avvikande än man redan upplever sig vara, eller?

[CyanideCupcake]

Jag kan tänka mig att risken för att få BDD är ungefär när man tror att ens utseende är viktigare än ens andra egenskaper, alltså när det går över 50 %.

Dina slutsatser stämmer bra känner jag, i alla fall på mig personligen. Att jag i mitt fall tror (vet) att mitt utseende är viktigare än mina andra egenskaper beror väl emst på att jag är självhatisk och helt enkelt inte anser att jag har så mycket att erbjuda. Alls. Det vore liskom lite bättre och lättare om jag kunde tänka "okej, jag må vara ful, men jag är i alla fall det här, det här och det här" men det kan jag inte. Jga är ju ingen ELAK människa, men utöver det har jag svårt att hitta något hos mig själv som skulle vara attraktivt för andra.

Ni bryr er inte om hur hur folk i er omgivning ser ut (kända, bekanta, okända) men ni tror att DOM bryr sig väldigt mycket om just ERT utseende.

...vilket beror på att jag ju anser att mitt ansikte ser så ovanligt ut som det gör. Jag har aldrig sett någon med drag som mina.

Nej, jag förstår fortfarande inte hur ni tänker när ni sätter t ex 80% på folk i skolan (/eller arbetet)? För egen del är det mig totalt ointressant hur personerna i ett klassrum eller en skolkorridor ser ut. Hur dem ser ut. Varför vill man att alla andra ska gå runt och se 80% snygga ut? Är inte det att önska att man vore än mer avvikande än man redan upplever sig vara, eller?

Jga är inte riktigt säker på vad du menar? För mig är det väldigt relevant hur alla andra ser ut på så sätt att jag jämför mig emd dem utseendemässigt och försöker komma fram till hur mina drag ser ut i förhållande till deras. Det är enbart därför jag lägger så stor vikt vid deras utseenden; och alltså inte för att jag dömer dem som eprsoner efter det (förutom om de är attraktiva, då jag blir bitter och avundsjuk, men då handlar ju den värderingen och de negativa känslor det för med sig fortfarande om mig och inte dem).

[Antipod]

Jag kan tänka mig att risken för att få BDD är ungefär när man tror att ens utseende är viktigare än ens andra egenskaper, alltså när det går över 50 %.

Det är det där som är så märkligt för mig, eftersom jag egentligen inte tycker att mitt utseende är viktigare än vem jag faktiskt är. Däremot så är det ju besattheten vid mitt utseende som får nästan all min fokus. Inte lägger jag ned otaliga timmar om dagen i syfte att bygga upp mina färdigheter, nej, jag står vid spegeln och våndas. Så i slutändan bli ju utseendet viktigare i alla fall. Allt jag tänker, allt jag tycker och allt jag vill känns så motsägelsefullt. Det är inte ett dugg roligt, jag vet ju knappt var jag har mig själv. Känns nästan som att jag sitter och ljuger när jag säger till folk att det är insidan som räknas -__-

[peppermintcheesecake]

Slutsatser av undersökningen är:

*Utseendet hos personer ni känner mycket väl har ingen eller väldigt liten betydelse.

*Utseendet hos ytligt bekanta eller okända personer har ingen större betydelse såvida de inte är "snygga", för isåfall blir deras utseende den främsta egenskapen ni uppmärksammar.

*Utseendet hos en ev partner har en något större betydelse för de flesta och mycket stor betydelse för några av er.
 
*Ert eget utseende har extremt stor betydelse.
 
Några kommentarer om detta:

Ni bryr er inte om hur hur folk i er omgivning ser ut (kända, bekanta, okända) men ni tror att DOM bryr sig väldigt mycket om just ERT utseende.
 
Jag tänker på otaliga berättelser här som ni och andra har skrivit om att ni ibland tex inte kan visa er ens för familjemedlemmar, inte vågar gå ut till postlådan, till affären, skolan, åka buss eller gå på stan, därför att ni är rädda för att folk ska se er, lägga märke till er upplevda "defekt" och bli chockade, skrämda eller äcklade.
Men hur stor är sannolikheten för att något sånt skulle hända när inte ens ni som är superobservanta på utseenden knappt bryr er om hur folk ser ut? Jag önskar att ni kunde inse att folk inte bryr sig speciellt om hur andra ser ut, och att var och en har nog med sina egna liv (liksom ni har).
Det är verkligen jättehemskt att tänka på hur mycket ni missar; skola, jobb, vänner, fritid, nöjen och framtid och på hur mycket tid, kraft och pengar ni lägger ut bara pga den här missuppfattningen. För att inte tala om hur dåligt ni mår. Allt det ni missar och alla ansträngningar ni gör för att se "bra ut" är till ingen nytta. Inte för er själva och inte för nån annan.

Under de här åren sen forumet startades (ca 5 år) har jag ännu inte sett att någon har skrivit att de blivit chockade eller äcklade av "fula" personer (alltså inte missbildade eller svårt skadade). Inte ens att någon har tyckt illa om de som inte ser så "bra ut".
Däremot finns det massor skrivet om hur man nästan hatar sin "snygga" kompis pga dens utseende. Hur man känner sig illa till mods och vill gå och gömma sig när man är tillsammans med snygga personer, hur avundsjuk man blir och hur svartsjukan slår till när "snygga" personer dyker upp och hur dåligt man mår av att se alla "perfekta" människor i TV, filmer och reklam. Det är rätt så genomgående att ni inte gillar de som är "snygga". Så varför önskar man bli en sån person som man själv avskyr?
Jo, jag vet att ni beundrar vissa "vackra" personer också, men hur får dom er att må? Bra eller dåligt?

Det jag ville få er att lägga märke till med den här undersökningen är den stora skillnaden mellan hur viktigt ni tycker att andras utseende är av deras person (ca 0-20%) och hur viktigt ni tror att ert utseende är, för er själva och andra (ca 75-100%).

Jag kan tänka mig att risken för att få BDD är ungefär när man tror att ens utseende är viktigare än ens andra egenskaper, alltså när det går över 50 %.

Tack snälla ni för era svar!   

Såhär är det,iallafall för mig,att jag är inte rädd för vad folk tycker när dom ser mig utan det är mer för min egen skull som jag håller mig hemma.
När jag träffar folk när jag har mina "dåliga perioder" (för det har faktist hänt) har jag mått så dåligt att jag typ har fått panikattacker för hur perfekta alla andra ser ut och så tänker jag varje sekund på mitt utseende och vill bara försvinna därifrån.Jag får värdens ångest och vet inte vart jag ska ta vägen,och ingen fattar "vad som är fel med mig" de tränger sig på nära,nära stirrar på mig,frågar hur jag mår ibland har det hänt att dom har sagt någon kommentar om mitt utseende,ibland har det tom. hänt att dom har sagt något negativt om det jag upplevde som fult den dagen 

Jag känner inte att jag faktist missar något av livet... Jag bor just nu i en liten skitstad som jag hatar...(ska ju som tur är flytta)
Alla,och jag menar verkligen alla ser mig som ett konstigt psykfall som inte går i skolan,jag har inga vänner,jag har ingenting som får mig att längta ut... Det jag längtar efter nu är bara att få flytta...

[destructioncreation]

Hm. Jag vet inte om jag anser att mitt utseende är viktigare än mina egenskaper, trots att det är utseendet som hållt mig instängd i mitt rum sedan jag var tretton - eller, kanske att det var/är både utseendet och personligheten. Jag är extremt tillbakadragen, och kritiserar min person lika mycket, eller nästan lika mycket, som ytan på denna person. Jag skäms/grämer mig över saker jag sagt och gjort lika ofta som över hur jag sett ut vid de flesta tillfällen. Men jag tycker jag är fulare än jag är en dålig person, det oroar mig måhända mer, hur jag ser ut.