BDD och verkliga problem

[Anonym]

Det finns flera vanliga åkommor som verkligen förändrar och t o m vanställer ens utséende. Jag har en lindrig (än så länge) form av  rosacia. Det är en kronisk progressiv sjukdom som gör att man blir röd på och runt näsan, får finnar, och ibland tjockare eksem.

Skådespelaren W.C. Fields, som var känd för sin stora näsa, led av svår rosacea. Det verkar inte ha stoppat hans karriär, dessutom i en väldigt utséendefixerad branch. Bill Clinton får också rosacea, och t o m Cameron Diaz. De har ju världens bästa make-upartister som hjälp, men ändå.

När jag får ett anfall, en riktig böldfinne i ansiktet, tenderar jag att inte gå hemifrån på flera dagar. Är det riktigt illa sjukskriver jag mig. Men det går upp och ned, och om jag sköter mig (äter ordentligt, sover, rör på mig) så är det "okayish." D v s jag är fortfarande röd och får finnar, men jag ser inte ut som om jag har ebola. Såna dagar kan jag vara på ett extremt bra och charmigt humör, och har inga problem med att träffa folk alls. Jag är ingen Brad Pitt ens utan rosacea, ser alltid dålig ut på bild, har rätt stora tänder och "flyende haka" som Magnus Härenstam beskriver Lasse Åbergs i Sällskapsresan. Men ja, jag har haft sex. Flera gånger, och med ganska tilltalande partners också. Jag har ingen aning om vad det är de gillat, och jag bekymrar mig inte extremt mycket om det heller.

I den mån jag har en poäng så är den denna: Det minst attraktiva som finns är människor som skrämt tittar ned i backen. De som ler, är öppna, bjuder ut sig själva, är aldrig riktigt fula. Fulhet är ett sinnestillstånd, oavsett hur du ser ut. T o m om du har ett verkligt utséendeproblem. Vem som helst kan vara jätteful, du behöver bara vara rädd för dig själv.

Ibland om jag suttit hemma en helg med ett rosaceaanfall och försökt komma tillrätta med idén att jag är socialt handikappad för resten av mitt liv (rosacea försvinner vanligtvis i 60-årsåldern), att jag bör välja yrken och intressen som inte är beroende av interaktion med andra, så blir jag vansinnigt trött på hela introspektionen och måste gå ut. Så jag tar en promenad runt Södermalm där jag bor. Och snart inser jag att ingen jag möter tittar bort. Tanten i kassan rynkar inte på ögonbrynen när hon får se mig. Folk verkar inte undvika mig. De är artiga och ler och beter sig exakt som vanligt.

Om du har ett verkligt, diagnosticerat kosmetiskt problem, så kom ihåg att det är överkomligt. Du förlorar bara om du gör den till din främsta egenskap. Det är den inte. Fulhet kommer från rädsla, inte från hur du ser ut.

Om du inte har några fysiska problem, bara en stor näsa, sneda öron, "flyende haka," tio kilos övervikt... GET OVER IT.   Tusentals människor önskar att de såg ut som du.

[Anonym]

Jag måste säga att du inte har fattat grejen med BDD. Det funkar inte att "get over it" eftersom det sitter mycket djupare än så. Jag anses av många både snygg och vacker, har varit med i en Fröken Sverige-uttagning och allt när jag var yngre. Det har inte hindrat mig från att drabbas av BDD eftersom det är mina negativa tankar och mitt självhat som är det centrala, inte mitt utseende. Utseendefixeringen är ett symtom, inte orsaken.

Nu vet jag inte om du ville trivialisera BDD-drabbades problematik med ditt inlägg, men det var så jag tolkade det. Med BDD som med alla andra psykiska åkommor (depression, OCD osv) är det ingen mening att be den lidande att rycka upp sig. Om något så gör det saken värre eftersom man känner sig urusel för att man inte klarar att rycka upp sig. Jag anser att sunt förnuft och välmenande goda råd inte hjälper mot BDD, det som behövs är istället förståelse och någon form av terapi.

Slutligen vill jag säga att jag också har rosacea och hatar det också. Hoppas att jag slipper en stor röd näsa än på ett tag.

[Eric70]

Jag skrev det första meddelandet innan jag registrerade mig.

Jag skulle f ö ändrat titeln till BDD och fysiska problem, om jag kunde, det var ett dåligt ordval, jag inser att BDD är ett verkligt problem.

Jag vill inte trivialisera problemet. "Get over it" var riktat till mig själv lika mycket som till någon annan. Att gömma sig blir en ond spiral. Man behöver uppleva de naturliga reaktioner man får från andra för att förändra sin egen självbild. Det enda sättet att göra det är att möta andra, och ju svårare det är desto viktigare är det.

Att bli förbannad och "kriga" med mina egna tvångstankar har varit nödvändigt för mig. Att ta ett fast grepp om sanningen även om det svider. (Tro mig, det var inte alltid uppenbart för mig att det var sanningen. Men någonstans tar det skruv, i alla fall om omvärldens reaktioner bekräftar dem.)

Det är ingen totallösning, och om man lider av djup depression behövs förstås andra medel. Det var bara en vinkel på en del av problemet.