Jag har längtat efter den dagen hela mitt liv.
När jag var nitton år så gick jag till plastik kirurgen första gången och bad om att få ansiktet opererat, han vägrade och påstod att han inte fann några fel på mig.
Hur många gånger har man inte hört, nej det är bara trams det är inget fel på dig "jag" tycker du är jättefin som du är..
Varför kan folk inte förstå att man inte blir botad för att dom tycker att man ser bra ut, utan jag skulle endast må bra om jag själv kände att jag såg bra ut. Att jag kunde se mig i spegeln och känna att personen som jag såg verkligen representerade mig och den jag är.
Den 21:a mars ska jag gå till en läkare som är känd från extreme make over. Jag hoppas att han kan förstå mig bättre, och hjälpa mig att underlätta min vardag, förstå hur mycket tid jag blir berövad på dagligen och att jag inte kan känna mig fri då jag är med min pojkvän pga mitt yttre.
Samtidigt känner man sig dum som låter fåfängan ta över, men vad ska man göra när det påverkar hela ens liv.
Jag hatar sminka mig, det är mitt fängelse, det är något som jag måste göra för att kunna gå ut o visa mig bland folk, alla säger att dom haft en naken dröm ngn gång, då man varit naken i skolan eller så och kännt panik, min panik dröm har varit då jag blivit utelåst utan en gnutta smink på mitt ansikte.
Varje gång jag ska sminka mig så vilja gråta för det finns inget annat jag hellre skulle vilja göra än att leva utan det och vara normal som alla andra, jag avskyr min eyeliner, jag avskyr mitt puder och mascara, för jag kan inte leva normalt utan dom, skulle jag en dag vara tvungen att gå ut utan det skulle jag ha på mig keps, solglasögon och halsduk.
Be för mig om ett friare liv och att läkaren ska godta att operera mig, ni förstår mig nog, tillskillnad från alla andra...
