Tagen på allvar?

[Anonym]

Era anhöriga som ni har berättat för att ni är sjuka, hur tar de det? Tar de er och BDD:n på allvar? Visar de tydligt hur jobbigt de tycker att de är eller är de förstående och stöttande?

Min familj förstår inte alls. De verkar tycka att jag använder benämningen sjukdom och BDD bara som en bortförklaring för min egna dumma handlingar som jag själv borde ha kontroll över. De har inte sagt det rakt ut, men det är så de tänker. De tycker bara att jag är jobbig och även att jag vet att de bryr sig om mig och faktiskt vill hjälpa mig, så känns det inte som att de gör det. Jag vet att det är svårt för dem med och att det kan vara svårt att veta vad exakt man ska göra och hur man ska hjälpa någon i den här situationen, men ibland känns det som att de inte ens tar mig på allvar. Man får ju skuldkänslor för sitt beteende också, eftersom mitt lidande blir andras lidande... Det är ju inte med meningen. En sak är ju ifall de inte vet hur de ska hantera problemet och vad de ska göra, men om de inte ens vill ta en på allvar, då känns allt bara så jäkla meningslöst. Då tappar man nästan lusten att ens försöka mer, att fortsätta kämpa vidare, att försöka bli frisk... Någon som känner igen sig?

[hopeless]

absolut, mina närmaste är precis likadana. jag har iofs inte berättat så mycket heller, men när jag väl gör det så tror dom mej inte. dom tycker bara att jag skyller på att jag mår så dåligt hela tiden. jag vet inte vad jag ska göra för att dom ska förstå mej.

/isabelle

[hopeless]

det här hände för precis:

mamma: vad är det där för något? bdd?
jag: en psykisk sjukdom som jag tror att jag lider av
mamma: ellerhur! du försöker bara sätta en jäkla ettikett på dej själv.

[Anonym]

jag vet att min familj tycker om mig men de verkar så fruktansvärt oförstående vilket gör mig så himla ledsen. jag har mått så här i 7 år o ändå känns det som nån slags överraskning för dem. jag skulle önska att de letade information o kanske läste nån bok om bdd eller kollade på den här sidan, som jag faktiskt visat för min mamma, men det gör de inte. min syster såg när jag var inne på den här sidan för ett par dar sen o då frågade hon mig vad BDD sverige var för nåt o jag har ändå försökt förklara för henne i flera års tid hur jag mår o att det finns en sjukdom som heter Bdd som jag blivit diagnosticerad för. men ändå nu vet hon inte alls vad det är. det känns som de inte tar mig på allvar, det känns som de tycker att jag är fånig o borde rycka upp mig. mestadels av tiden försöker jag att inte visa hur jag mår.
Hopeless: Det där din mamma sa om att du försökte sätta en etikett på dig, det är väl jättebra om man får reda på vad det är man lider av för sjukdom. så att man kan bota den. Tänk om du hade sagt diabetes istället för bdd, då skulle hon nog aldrig ha svarat som hon gjorde.

[hopeless]

nej jag vet, jag blir så otroligt ledsen... jag önskar att jag hade en familj som var mer förstående.

[Anonym]

anonym 3 oktober 15:28:

precis så är det för mig med (trådskaparen). jag har förklarat en hel del åtminstone för mamma, men hon förstår inte. att hon inte förstår och inte vet vad hon ska göra, är inte konstigt. men det känns som att hon är ganska oengagerad och inte ens vill ta reda på mer om sjukdomen eller liknande. hon vet att jag är sjuk och hon vill att jag ska bli frisk, men istället för att faktiskt hjälpa till så verkar hon vara mest irriterad över att jag aldrig blir frisk. men hur ska jag bli frisk utan stöd?

[Anonym]

hopeless:

det måste känts jobbigt att höra henne säga det. men ändå verkar det vanligt att människor i allmänhet inte tar sånt här på allvar, framförallt då psykiska sjukdomar som inte "syns" på samma sätt och framförallt en så ouppmärksammad sjukdom som BDD. tyvärr är det så.

[Malins mamma]

Hej!
Först vill jag säga, döm inte era föräldrar för hårt. De vill säkert ert bästa men det är inte lätt att förstå denhär sjukdomen om man inte har fått någon information om BDD.
Om vi ser det från deras sida så är det troligen ungefär såhär:

De ser sin tonåring som de tycker ser bra ut och får reda på att hon mår dåligt över sitt utseende.

Man tänker att det är väl inget ovanligt, alla har haft något komplex över sitt utseende nångång. Det kommer att gå över. Sen inser man att det kanske är lite allvarligare iaf.
Mitt barn har BDD, alltså "inbillad fulhet", men då måste hon ju förstå att hon ser fel på något sätt. Varför mår hon dåligt över något som hon vet att det inte är sant?

Det som föräldern inte känner till är alla de felaktiga tankar och uppfattningar man har, att ett bra utseende är själva nyckeln till att kunna leva ett bra liv, att andra genast lägger märke till "defekten", kommenterar den eller tycker att man är motbjudande, att man ständigt tänker på defekten, att man kan få panikångest när man ser sig i spegeln, att man jämför sig med andra, alltid till sin egen nackdel, att man alltid måste ha koll på vilket ljus och vilken vinkel man visar sig i, att man inte KAN gå ut om man inte ser OK ut, att man jämt måste kolla utseendet, att man överhuvudtaget mår otroligt dåligt och verkligen LIDER av det utseende man ser sig ha.

Att ha BDD är så mycket mer än att "tycka att man är ful", och det är inte så lätt att veta om man inte känner till sjukdomen.

Visst är det synd om inte föräldrarna verkar engagera sig men det finns ju inte så värst mycket information om BDD heller. Det bästa är nog om ni själva letar fram och ger dom artiklar att läsa. Jag tror nog att om man får reda på hur sjukdomen är så kommer man att förstå hur svårt ens barn har det.

Det som fick mig att verkligen förstå allvaret i sjukdomen var när jag läste "The Broken Mirror". Det bästa vore att ni beställer den boken och ber föräldrarna läsa den.

Hälsn. Malins mamma

[hopeless]

Malins mamma: du vet inte om boken finns översatt på svenska?

/isabelle

[Malins mamma]

Hopeless, nej tyvärr finns den inte på svenska, men det viktigaste för att förstå sjukdomen (i början på boken) är skrivet så att det är ganska lätt att förstå även om man inte är så bra på engelska.

/Malins mamma