Avlastar min BDD med ätstörningar

[nicole]

Varför känner jag såhär?

Jag har haft det rätt svårt ett tag har inte kunnat finna någon bra väg till att må bättre, har verkligen försökt att respektera mitt utseende. Men mitt liv faller.. får inget studiebidrag går inte till gymnasiet. Jag har inget jag känner jag har kontroll över,

Förutom det jag gör med min kropp När jag äter mindre tränar mer (springer 1-2h på kvällarna) ser hur kilona rasar känner jag att jag uppnått något, Min (snart befintliga anorexi) är något jag själv gjort, något jag kan vara stolt över... jag har känt mig så misslyckad med allt i livet, så mycket att leva upp till( skönhet, smarthet, bra betyg, glad, hjälpsam, lycklig) att jag fick panik.. jag var tvungen att göra något jag klarar av. Och att svälta mig är jag tydligen bra på.

Varför skall jag ha det såhär? Jag hatar mitt beteende men känner ändå att ätstörningarna är lättare att hantera än BDD Min BDD har alltid funnits/finns där men med ätstörningar känns allt lite lättare (kan kontrollera det bättre än min bdd) (antagligen kommer ätstörningarna kännas lättare nu i början) Jag kommer antagligen må så mycket sämre, men visst det kanske är det jag vill! Jag vill att de ska se hur plågad jag är men kan inte uttrycka mig till tals jag kanske vill visa på ett annat sätt... Jag vet inte, Jag behöver någon som hör vad jag säger och det kanske finns andra här som känner lika som mig. Vet inte om jag ens vill stoppa det nya beteendet jag har skapat mig. (även om det är det som är det friska och normala) Orkar man hantera både BDD och anorexia?

[lilleplutt]

Jag har haft både anorexia och bulimi (helt frisk idag), jag var sjuk i 5 år. Jag kände precis som du, det var nästan som en drog att gå ner i vikt.
MEN, den känslan avtar, du kommer att hamna i en svår depresion och du kommer inte se någon glädje i någonting. All livslust försvinner. Du är smal, men det är också allt, du kommer att önska att du kunde gå upp i vikt utan att få den där kraftiga ångesten. Det är ett helvete rent ut sagt.

På ett sätt är ätstörningar lättare då det enbart är DU som kan styra din vikt. Men BDD är det ju svårare att ändra på ditt övriga utseende.

MEN, man mår minst lika dåligt psykiskt av ätstörningar, det går inte att jämföra.
Visst BDDare blir självmordsbenägna, men det blir anorektiker/bulimker också, plus att ätstöringen kan döda dig. Så många som 10% (plus ett STORT mörkertal) dör i sjukdommen pga att kroppen inte klarar mer.


Jag hoppas att du nu innan du hunnit bli så nergånen i sjukdommen att du söker hjälp hos en BRA (ingen som inte tar dig seriöst) psykolog som du får hjälp att styra upp ditt liv på rätt spår.

Tro mig du vill inte gå igenom det jag har gjort.

[lilleplutt]

ber om ursäkt om jag på något sätt fick det att låta som att det ena är värre än det andra, vill inte att någon ska ta illa upp.

[amav]

Ta tag i grejjer nu Nicole. Du kommer inte känna att ngn lyssnar på dig/förstår dig mer bara för att du är smal som fan. Problemet ligger på din planhalva, dvs det är ditt ansvar att ta tag i ngn som är beredd att försöka hjälpa dig jobba på att bli bättre.

Lycka till!

/Amav