Jag är ny här och vet inte exakt hur det här stället fungerar. Antar att det här blir som nån slags kontaktannons.
Jag heter Maja och är 22 år. Att jag söker mig hit just nu beror på att en av min sambos ytligt bekanta som också visade sig ha haft BDD kontaktade mig nyligen. Bara sådär. Det var en ögonöppnare att man kan göra så. Hon är frisk sen ett par år tillbaka och hade inte alls samma symptom som mig. Det är skönt med stöd från någon som vet hur det känns att må dåligt, men jag skulle vilja prata med nån som har samma problem som jag själv har för att kunna relatera till och bolla tankar. Eftersom det här är något sjukt skamfyllt för mig har jag valt att inte prata om det med någon utöver psykologer.
BDD.. Mina problem handlar framförallt om att fastna framför badrumsspegeln och förstöra min hud. Skinpicking? Att peta med nålar och pincetter, göra små 'kirurgiska ingrepp' som förstör min hud och lämnar fula ärr och märken. Avsikten är alltid att förbättra och ta bort det dåliga, begränsa det till några få saker, men när jag väl har börjat så hamnar jag i nåt slags drömstadie och vaknar inte förrän det är försent. Kan stå en hel natt och det som får mig att sluta är utmattning. Mår extremt dåligt. Då vet jag att flera dagar framöver, Veckor i värsta fall, är förstörda. Jag kan inte hantera finnar och förändringar i ansiktet.. Och jag kan inte hantera stress, nervositet, krav längre. Oavsett om jag har extrem ångest eller har haft en ovanligt bra dag så hamnar jag där. BDD med svår tvångsproblematik.
Följden blir att jag inte kan/vill visa mig ute, vilket begränsar mitt liv till att leva instängd i lägenheten för det mesta. Vardagssaker som att gå ut med sopor, tvätta och handla är det bara att glömma en dålig dag. Jag försöker ta mig ut ett par gånger i veckan, men det är inte alltid det går, även om jag har stått och förberett mig en Hel dag. Jag mår fysiskt dåligt av att stå framför spegeln, men gör det ändå. Speciellt när jag ska täcka över det jag har gjort för att ta mig utanför dörren. Efter timmars fastning och sen timmar av täcka över med olika täckstift viker sig benen, bokstavligt talat, och de gångerna ger jag ofta upp. Vill inte ha folks blickar på mig eftersom det känns som att det bara lyser 'Kolla på mig! Jag är SJUK! En skabbig loser som inte har kommit nånstans sen gymnasiet!' om mig. Mardrömsscenariot är att träffa nån från just gymnasietiden, då jag faktiskt var rätt nöjd (bortsett från ätstörning och allmän obekvämhet..) och hade nån slags status. Fick ofta höra att jag var snygg till och med och kunde nästan ta åt mig det, så det har aldrig handlat om nån jätteutseendefixering.
Det är så mitt liv ser ut sedan 3-4 år tillbaka. Det började för 6 år sen i ettan på gymnasiet med lättare bdd och ätstörning, men när jag kom över ätstörningen så blev fastnandet framför spegeln extremt mycket värre. Så pass att jag till slut inte orkade försöka mer. Orkade inte låtsas må bra inför vänner och klarade inte av att sköta skolan längre. Fastnandet tog upp all min energi. Jag släppte allt. Och där är jag fast fortfarande. Har liksom tappat mig själv i det här. Jag vet inte vad som är jag och vad som är sjukdomen längre. De sjuka tankarna och min egen vilja har liksom smält ihop. Det enda jag vet är att jag hatar det jag hamnat i över allt annat i världen och vill kunna leva igen. Har träffat en hel del olika psykologer sen tvåan på gymnasiet, men inte förrän nu i våras har jag fått träffa en kbt-terapeut. Det känns bättre att jobba kognitivt, men jag är fortfarande lika uppgiven. Den här sjukdomen påverkar precis allting. Den förstör allt.
Skaffade en mailadress speciellt för det här BDDforumet eftersom det verkar rätt antikt väldigt rörigt, så om någon känner igen sig och känner för det- skriv där.
circusmind@live.se
