Min BDD, eller är det BDD eller något djupare?!

[melody]

Hej!

Jag brukar googla runt om BDD när jag känner mig nere... och tänker alltid "ja men det är ju DET som är kärnan, det är DET som tynger mig, hur ska jag bli kvitt det?!?".
Jag har en ganska ledsam och orosfylld barndom med frånvarande föräldrar, missbrukande pappa, och mycket rädsla och skamkänslor kring att förlora min lillasyster i cancer. Har alltså inte fått uppleva så värst mycket trygghet och kärlek, som en vuxen person med en god självkänsla förmodligen fått uppleva.

Jag har gått i samtalsterapi i över ett år. Har tagit upp mina "BDD-symptom" många gånger, och jag tycker ofta min psykolog riktar in samtalet till att handla om hur de "fula" känslorna egentligen handlar om stor skam och rädsla, alltså tiden då jag precis börjat skolan och min lillasyster "tog" min mamma och var på sjukhuset med henne i flera år. Jag kan aldrig minnas att jag tänkt något illa om min lillasyster, eller att jag varit arg på mamma att hon inte var där. Jag minns bara att jag inte visste vem min mamma var längre, och hur rädd jag var för mörkret/spöken osv osv.

Men, det verkar som min psykolog tror att jag aldrig hade utvecklat den här "fulhetskänslan" ifall det inte fanns hemska och förbjudna känslor att skämmas över, och vilja dölja. Och visst kan jag TÄNKA MIG att mitt undermedvetna gärna ville eliminera min lillasyster så att jag fick ha mamma alldeles för mig själv. Det är bara det att jag inte minns dessa tankar, men det är väl just det som är det undermedvetna. De tankarna hann liksom aldrig upp till mitt medvetna för de är så hemska och förbjudna. Klart det är förbjudet att vilja önska bort min svårt sjuka lillasyster (som förvisso gick mig på nerverna och fortfarande gör)

Jag har alltså (enligt min psykolog) upplevt mig själv extremt ful och värdelös, till det yttre, eftersom det är lättare att hantera än det hemska jag bar på, kanske fortfarande bär på? (att vilja ha min mamma, och för att ha henne måste min lillasyster dö?)

Jag blir bara mer och mer förvirrad.... jag tycker hans teori låter så rimlig, ändå kan jag inte ta till mig den.

Mina BDD-beteenden eller vad man ska kalla det känns så otroligt verkliga, och inte alls kopplade till någon skam. Visst kan jag dra vissa paralleller med känslan av att vara betydelselös, bortglömd osv. Suck. Men jag har blivit bättre. Jag vågar mig ut bland människor och jag har börjat jobba, jag har märkt mer och mer att ingen bryr sig. Jag blir varken älskad eller hatad pga mitt utseende, det är vad jag kan leverera från insidan som oftast räknas nuförtiden. Jag är 27 år och ganska ensam och osocial, pga alla mina BDD-beteenden alla dessa år. Jag kan bara inte förstå hur jag ser ut. Jag har extremt svårt med att acceptera att jag har ärrad hy från acne, och mina proportioner i ansiktet är något jag kämpar med att inte äcklas över.

Jag bromsas något så otroligt av mina tankar kring mitt utseende... jag har extremt svårt i perioder att bara prata eller se folk i ögonen, för jag är rädd vad de ska se. Att de ska se hur för mycket/för lite sminkad jag är, att de ska upptäcka mina brister, min skevhet i ansiktet, att det bara inte hänger ihop. Hela jag, känns som ett kollapsande ansikte som bara är för fult för att finnas till. Men i mitt jobb tvingas jag till att stanna kvar, att "spela" social, att verka som om jag inte bryr mig. Och på nåt sätt känns det verkligen som det hjälper mig. Men i alla andra sociala situationer där jag inte är tvingad (till jobbet måste man ju...) där händer det väldigt ofta att jag ställer in, säger att jag är sjuk/inte orkar, och jag bara orkar inte med att spela social. Jag KAN inte spela social. Jag bara sitter och skäms och verkar blyg eller ointresserad. Jag pustar ut varje gång som jag äntligen blir ensam igen och dragit täcket över huvudet.

Det är som värsta förändringen pågår just nu.... och jag känner mig livrädd. Jag går till mitt jobb, det är helt otroligt (trodde aldrig jag skulle fixa det) och från andra hållet bara drar monstertankarna i mig och skriker åt mig att DÖ, att jag inte är värd något. Jag vill bara slita sönder mitt ansikte. Får panik, känner mig inlåst i det missbildade ansiktet. I ärren, det insjunkna och mer och mer rynkiga äckliga ansikte, som försöker le och vara glad på sitt jobb, men som i övrigt håller på att gå under. Eller är det nu det börjar bli bättre?! Är det då det känns så här, som man bara vill få slut på allt, sista kampen?!

Skit också vad jag yrar, det blir inget sammanhang i den här texten. Befinner mig mitt i eländet, men skillnaden NU från för några år sedan är att jag ibland får en NY och ovanlig känsla av hopp,  men plötsligt, och minst lika intensivt kommer fulhetskänslan ännu starkare än någonsin. Som om jag ska sluta kämpa. Jag är så trött på den här kampen. Och jag blir så rädd för mina egna tankar. Och för att psykoterapi och alla kopplingar med barndomen kanske inte är pusselbiten, utan att jag har en "sjukdom" = BDD? som liksom bara kickats igång med en stor spark med hjälp av min barndom. Det kommer ju aldrig bli bättre med min sjukdom BDD bara för att vi drar kopplingar till barndomen, jag känner ju fortfarande mig så jävla ful och att det stoppar mig i allt.

Känner verkligen ett stort behov av att bara få kontakt.. med nån...  vet inte riktigt vad jag vill fråga. Är bara så ledsen.

[Malins mamma]

Hej Melody!

Jag har gått i samtalsterapi i över ett år. Har tagit upp mina "BDD-symptom" många gånger, och jag tycker ofta min psykolog riktar in samtalet till att handla om hur de "fula" känslorna egentligen handlar om stor skam och rädsla, alltså tiden då jag precis börjat skolan och min lillasyster "tog" min mamma och var på sjukhuset med henne i flera år. Jag kan aldrig minnas att jag tänkt något illa om min lillasyster, eller att jag varit arg på mamma att hon inte var där. Jag minns bara att jag inte visste vem min mamma var längre, och hur rädd jag var för mörkret/spöken osv osv.

Men, det verkar som min psykolog tror att jag aldrig hade utvecklat den här "fulhetskänslan" ifall det inte fanns hemska och förbjudna känslor att skämmas över, och vilja dölja. Och visst kan jag TÄNKA MIG att mitt undermedvetna gärna ville eliminera min lillasyster så att jag fick ha mamma alldeles för mig själv. Det är bara det att jag inte minns dessa tankar, men det är väl just det som är det undermedvetna. De tankarna hann liksom aldrig upp till mitt medvetna för de är så hemska och förbjudna. Klart det är förbjudet att vilja önska bort min svårt sjuka lillasyster (som förvisso gick mig på nerverna och fortfarande gör)

Jag har alltså (enligt min psykolog) upplevt mig själv extremt ful och värdelös, till det yttre, eftersom det är lättare att hantera än det hemska jag bar på, kanske fortfarande bär på? (att vilja ha min mamma, och för att ha henne måste min lillasyster dö?)

Jag blir bara mer och mer förvirrad.... jag tycker hans teori låter så rimlig, ändå kan jag inte ta till mig den.

Du har alltså gått i psykoterapi (Freuds lära) vilket starkt avråds för BDD-drabbade. Enligt min åsikt så beror inte din BDD på situationen med din sjuka lillasyster och din mamma. Det påverkade dig säkert på andra sätt men du kan inte ha fått BDD pga det. Jag tycker det är hemskt och oansvarigt av psykologen att insinuera/påstå att du skulle ha önskat livet ur din syster och att du fick BDD pga det. Om du inte minns att du tänkte såna tankar så gjorde du inte det. Det naturliga hade väl varit att du önskade att hon blev frisk så att mamma kunde vara hemma. Du var antagligen också medveten om hur ledsna dina föräldrar hade blivit om hon dött och att de gjorde allt för att hon skulle bli frisk igen och därför låter det så orimligt att du skulle ha haft sådana tankar.

Jag har alltså (enligt min psykolog) upplevt mig själv extremt ful och värdelös, till det yttre, eftersom det är lättare att hantera än det hemska jag bar på, kanske fortfarande bär på?

Att lida av BDD och uppleva sig själv som extremt ful och värdelös skulle inte jag påstå är lättare att hantera. Och varför skulle du behöva hantera nåt som du inte upplevde/tänkte på eller visste om då och inte har något minne av?
Jag blir ganska arg på att en sån här terapiform får utövas där man säger att folk egentligen har undermedvetna, förbjudna känslor och tankar och att man undermedvetet känner så stor skam att man utvecklar diverse sjukdomar. Jag förstår inte hur det kan vara tillåtet att pådyvla folk skuldkänslor och dåligt samvete för nåt som de inte minns och som antagligen inte har hänt. Dessutom till personer som mår dåligt och söker hjälp.

Jag vill påminna om att jag själv inte har nån psykiatrisk utbildning, det jag har skrivit i det här inlägget är mina egna åsikter. 

[Soffkudde]

Flikar bara in och poängterar att den du talade med lätt ytterst oansvarig och direkt olämplig.

(Enligt mig.)

[CyanideCupcake]

Jag har gått i samtalsterapi i över ett år. Har tagit upp mina "BDD-symptom" många gånger, och jag tycker ofta min psykolog riktar in samtalet till att handla om hur de "fula" känslorna egentligen handlar om stor skam och rädsla, alltså tiden då jag precis börjat skolan och min lillasyster "tog" min mamma och var på sjukhuset med henne i flera år.

Men, det verkar som min psykolog tror att jag aldrig hade utvecklat den här "fulhetskänslan" ifall det inte fanns hemska och förbjudna känslor att skämmas över, och vilja dölja. Och visst kan jag TÄNKA MIG att mitt undermedvetna gärna ville eliminera min lillasyster så att jag fick ha mamma alldeles för mig själv.

Jag har alltså (enligt min psykolog) upplevt mig själv extremt ful och värdelös, till det yttre, eftersom det är lättare att hantera än det hemska jag bar på, kanske fortfarande bär på? (att vilja ha min mamma, och för att ha henne måste min lillasyster dö?)

Jag gick också hos en psykolog som drog samma slutsatser som den du pratat med; hon ville gärna få det till att mina tankar om mitt utseende hänger samman med min barndom eller andra delar i mitt liv då jag upplevt mig som oduglig eller "fel", och att det skulle vara därför jag ser mitt ansikte som "fel" och oproportionerligt - detta TROTS att hon pratat med överläkare Sergej Andreewitch på Karolinskas BDD-enhet och att hani princip sagt till henne att ja, jag har BDD. Hon VISSTE efter att ha pratat med honom att den terapiform hon utövar (psykodynamisk, "vanlig" samtalsterapi) INTE ska användas på BDD-drabbade för att de kan bli värre av det, men ändå satt vi där varenda vecka och jobbade psykodynamiskt i alla fall. 

Det kommer ju aldrig bli bättre med min sjukdom BDD bara för att vi drar kopplingar till barndomen, jag känner ju fortfarande mig så jävla ful och att det stoppar mig i allt.

Ja, och det är precis det här som är anledningen till att psykodynamisk terapi inte hjälper mot BDD. Att ta reda på VARFÖR man känner som man gör, gör inte att känslorna försvinner, tvärtom gör det att man lägger extra stor vikt vid de tillfällen då man anser att man har fått "bevis" för sin fulhet, vilket i sin tur gör att de tankemönster man har om sin fulhet som ett faktum förstärks, och ev. sjukdomsinsikt försvåras ytterligare. Att prata av sig kan dämpa ångest, men löser på inget sätt problemet, eftersom BDD inte är en samling erfarenheter utan en psykisk sjukdom med neurologiska kopplingar. (BDD-drabbades hjärnor skiljer sig rent fysiskt från friska människors, vilket är anledningen till att de läser av sina ansikten "fel", och ser sin spegelbild som så grotesk.)

Mitt råd är att du försöker kontakta Karolinska via mail eller telefon för att få hjälp med vad du ska göra härnäst. Tyvärr är kunskapen om BDD och dess förekomst väldigt ovanlig, men jag tycker i vilket fall som helst att du absolut ska sluta hos terapeuten du går hos nu och försöka få komma in på Kognitiv beteendeterapi istället; vilket till skillnad från samtalsterapi INTE lägger vikt vid barndomsinnen, händelser och analys, utan fokuserar på att rätta de felaktiga tankemönster som finns; i det här fallet om utseendets betydelse.

[melody]

Tack för era svar. Det gav mig nya perspektiv.

Kan ju säga att jag blir lite orolig för mig själv  när jag läser era kommentarer om att psykoterapi skulle förvärra, om det handlar om BDD.
Det känns mest som min BDD-problematik står stilla. Positivt är att min psykolog verkar intresserad av mina egna funderingar kring det hela, och vill lära sig mer om min "besatthet" kring det fula jag ser i spegeln. Min uppfattning är att han också menar att min fulhetskänsla blir som en ursäkt, så att jag får en anledning att dra mig undan i sociala kontakter. Att jag väljer att klä på mig fulmasken för då slipper jag interagera med andra människor. Även detta antagande har jag svårt att ta till mig, även om det OCKSÅ verkar hur logiskt som helst.

Min egna "önskan" är att allt är inbillning, och då gör det inte så mycket om det är kopplat till barndomen, eller att jag har haft otur med min hjärna som tydligen förvränger det lagom fula till något mycket mycket värre. Det skulle innebära att folk inte ser det jag ser, och alltså skulle jag ha chans till att ta del av samhället och vad det nu innebär.... typ skratta offentligt, dansa loss, träffa intressanta människor, få nära och härliga vänner, kämpa för något, utvecklas i arbetslivet.. och tänk vad det skulle innebära mycket extra tid om jag la ner alla tankar på att oroa mig hur jag ser ut. Barndomsminnen går ju att bearbeta, och BDD-tänk går tydligen att öva bort, medicin verkar tyvärr behövas (?) och det är jag ju kritisk till...   

Min egen "skräckbild" av min livssituation är att jag är ett monster, en häxa.. (här brukar min psykolog reagera, monster... det är ju "ont", och en häxa, hon är ju elak, och det har med inre egenskaper att göra.. var kommer de känslorna ifrån.... hmm.. barndomen kanske..  för jag gillade inte min syster... osv osv osv)

Och, jag vill inte va ett freak, som alla tycker är den fulaste levande varelse som vandrar omkring. Jag vill se normal ut. Men, eftersom jag alltid kommer ha den bilden av mig själv, som så sjukt felproportionerlig och FEL, så måste jag acceptera att jag kanske ser ut så i mångas ögon, och leva efter den sanningen. Och det är inte det lättaste, när jag i mitt huvud värdesätter skönhet mycket mycket högt.... Jag måste ge upp. Jag kanske ÄR ful, på riktigt. Men jag kan vara vacker på insidan, även fast jag mår illa av att bara få vara vacker inuti, och inte på utsidan. För hur mycket jag än försöker stråla från insidan (med min personlighet som jag försöker väcka till liv) så känns det som det ärriga gamla  ansiktet bromsar upp precis allt ljus, så det blir aldrig någon utstrålning. ÄNDÅ har jag träffat så många ytligt sätt "fula" människor, som jag tycker det strålar så mycket om så man absolut inte stör sig på nån sne näsa, eller vad det nu skulle kunna vara.  Men de har inte just MITT utseende, det skulle aldrig gått med min kropp.

[CyanideCupcake]

Ja, tyvärr stämmer det att psykoterapi ofta gör BDD-drababde värre, p.g.a fokusen på de egna tankarna om utseendet. Det förstärker besattheten istället för att minska den.

Jag blev inte ett dugg bättre av att sitta och prata om hur jag upplevde mig som ful (i ett rum där terapeuten i fråga satt bara ett par meter ifrån mig, dessutom) utan fick bara ännu mer ångest för att det kändes som att hon satt och värderade mitt utseende för att avgöra om hon tyckte att det jag beskrev om mina drag stämde eller inte. Aldrig att jag skulle säga till henne exakt vilken/vilka delar som är problemet (det är förresten uppenbart bara genom att titta på mig ändå), då dras ju hennes fokus dit!

Dessutom blev våra samtalsstunder bara extra press och ångest, eftersom jag i 70 procent av fallen inte ens klarade av att ta mig dit, utan stanande hemma för att jag fastnat framför spegeln och var så grotesk, och skämdes för mycket för att kunna svara när hon ringde för att höra varför jag inte kommit. Det var samma visa varje gång; jag kände ett par timmar innan det var dags att jag inte skulle klara av att visa mig, så jag dök inte upp. Hon ringde när klockslaget för vår session kommit och gått, jag svarade inte, hon lämnade ett meddeleande på telefonsvararen om att hon ringde för att jag inte dykt upp men att hon hoppades att jag kunde komma nästa vecka eftersom det är extra viktigt att jag kommer de dagar som är som värst. Jag fick dåligt samvete för att jag slösat bort ännu en timme av hennes tid, och kände mig misslyckad och bröt ihop över min egen oduglighet - vilket gjorde det ÄNNU svårare att komma nästa gång - och så höll det på så. Så det blev egentligen bara värre.

Min uppfattning är att han också menar att min fulhetskänsla blir som en ursäkt, så att jag får en anledning att dra mig undan i sociala kontakter. Att jag väljer att klä på mig fulmasken för då slipper jag interagera med andra människor. Även detta antagande har jag svårt att ta till mig, även om det OCKSÅ verkar hur logiskt som helst.

Nej nej...återigen, vad är det här för skuldbeläggande? Att du på något sätt omedvetet skulle VÄLJA at känna dig ful för att slippa sociala kontakter är absurt och fruktansvärt respektlöst och opedagogiskt sagt. INGEN vill ha de fruktansvärda känslor som BDD för med sig, undermedvetet eller inte. Det här är ett perfekt exempel på hur psykoterapi är alldeles för grävande och analytiskt för att funka på något som BDD; VARFÖR du känner som du gör spelar ingen roll. Grejen är att du gör det, så då tittar man på den känslan ur ett logiskt perspektiv och försöker komma fram till om den är sannolik eller inte - det är det som är KBT.

Du vet självklart bara själv om det hjälper dig att prata med din terapeut eller inte (ibland kan det ju vara skönt att bara häva ur sig lite), men såvitt jag vet finns inget bevis på att psykoterapi hjälper mot eller botar BDD.