absurt

[Simon]

Hela den här historien med BDD är ju så absurt långt bort ifrån verkligheten att det inte är sant. Vad i helvete är det vi slår oss själva mentalt blodiga över? Perspektiven är rubbade bortom alla rimliga gränser. Släppte på mitt perfektionistiska hår, trodde allt skulle släppa, icke. Släppte på min hårda (sånär på skadliga) mathållning, inget hända.
Varför? Jo, för att detta har inget med vårat förbaskade utseende att göra, utan ett djupgående självförakt som är sjukligt. Den känslan man får när man har en riktig BDD crash är något som ingen människa borde KUNNA känna, smärtan och skammen är inte mänsklig.
Har aldrig gjort något självdestruktivt (utom mat då må hända) tänker inte dra ner mig själv på den nivån, varför?. För att det är inte vad jag vill representerar. Lever som en stolt människa och går med högburet huvud trots detta. Man blir lite smått tokig av det men hellre ett liv i psykisk misär men praktisk bra, än ett liv i psykisk misär OCH praktisk misär. Jag får mina goda timmar, och då vill jag kunna se mig om och märka att den här skiten inte har satt några avtryck i mitt liv. Tänker bli bättre, och så ÄR det bara.

[vinterglas]

Simon

Stark och bra inlägg. Tycker det beskriver mig rätt bra också för den delen.

J.

[Malins mamma]

Simon,

Hela den här historien med BDD är ju så absurt långt bort ifrån verkligheten att det inte är sant
Perspektiven är rubbade bortom alla rimliga gränser.

Jag håller med dig även om jag själv inte skulle våga använda så starka ord.
 
När man som icke-BDDare läser om hur BDD-drabbade upplever tillvaron och hur den oskyldigaste kommentar eller blick kan tolkas till en förolämpning på ens utseende så känns det som att BDDare lever i en helt annan värld.
En värld där all uppmärksamhet, allas tankar, allt vad andra säger och gör är riktat bara mot en själv och det man upplever som en defekt.
Det säger sig självt att den som tror att världen är sån blir rädd för att gå ut.

Men det är inte så världen ser ut och jag tycker att det borde vara lättare att upptäcka än det verkar vara. Jag vet inte vad det beror på, kanske att den som har BDD är så upptagen med att tänka på sitt eget utseende att man inte märker hur det är.

Ett sätt vore att tex en eftermiddag sätta sig på en lite undanskymd plats på en uteservering och iaktta fok som sitter ned och fok som går förbi. Hur de ser ut och vad folk egentligen gör.
 
Hur många som inte ser helt perfekta ut, hur många äldre med rynkor, hur många som har osymmetriska ögon, hur många som har tjocka eller smala ögonbryn, hur många som är bleka eller bruna, hur många som har stor eller liten näsa, hur många som är långa eller korta, tjocka eller smala, osv. Hur kan det komma sig att folk ser ut som de gör och lever sina liv ändå?

Är ett bra utseende ett villkor för att kunna leva ett normalt liv? Nej, det är det inte.
Bryr sig alla om hur just du ser ut?
Nej, det gör de inte.

detta har inget med vårat förbaskade utseende att göra,

det är sant, BDD är inte ett utseendeproblem, BDD är en massa felaktiga tankar och uppfattningar om sitt eget utseende och om omvärlden som orsakar ett otroligt stort lidande,något som ingen människa borde KUNNA känna, smärtan och skammen är inte mänsklig.

Tänker bli bättre, och så ÄR det bara.

Bra inställning Simon att bestämma dig för att nu får det vara nog.
Att bli lite arg och bestämd (som jag uppfattar dina inlägg) är nog en bra hjälp på vägen.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Jag vet inte vad det beror på, kanske att den som har BDD är så upptagen med att tänka på sitt eget utseende att man inte märker hur det är.

Ett sätt vore att tex en eftermiddag sätta sig på en lite undanskymd plats på en uteservering och iaktta fok som sitter ned och fok som går förbi. Hur de ser ut och vad folk egentligen gör.

Kommer å tänka på en tjej som led av social fobi och som blev hjälpt på ett liknande sätt. Hon gick in för att fokusera på omgivningen istället för på sig själv. Anneli blev fri från sin sociala fobi

/FS