Jag får också bara skäll för alla fel jag gjort. Dessutom får jag, när jag säger hur jag mår, höra:
"Hur tror du att det känns för MIG att höra hur du mår? Tror du jag vill höra på sånt?" eller
"Trots allt vi gjort för dig, och du är så här otacksam!" Det är som om de, främst min mamma, försöker skuldbelägga mig och ge mig dåligt samvete. Tom. för hur jag mår. Jag mår dåligt, men det är tydligen väldigt viktigt för henne att låta mig veta att det minsann får henne att må dåligt och att jag borde skärpa mig.
Just det... om jag pratar med pappa om hur jag mår säger han bara att jag ska ta mig i kragen eller skärpa mig. Att man kan må dåligt men nån jävla måtta får det väl finnas på hur djupt man sjunker. Jaha, och tänk om det inte finns det då? Nog skulle jag ta mig i kragen, om det bara fanns en krage... Känner verkligen att jag hade behövt flytta hemifrån, men grejen är den att det råder stor bostadsbrist här. Det finns knappt några lediga ettor eller tvåor bland hyresrätter, och jag har inte råd att köpa en bostadsrätt.
JAG VILL HÄRIFRÅN! Allt min mamma gjort mot mig och sen att hon skiter i hur jag mår nu idag, det blir för mycket att stå ut med, dessutom är jag snart 21, jag vill verkligen inte bo hemma längre. Tom. min chef som inte känner mig särskilt bra och som absolut inte känner min mamma, anser att hon bara sabbar för mig och att jag måste flytta hemifrån.
Har du prövat att prata med dem (gissar på att det är dina föräldrar) vid ett tillfälle när du INTE mår dåligt? Typ vid ett tillfälle då du inte har en ångestattack, känner dig djupt deprimerad eller nåt i den stilen? Har du några syskon du kan prata med?
Att din familj/vänner inte älskar dig tänker jag inte säga nåt om, för jag vet hur det är, det finns faktiskt föräldrar som inte älskar sina barn, och det finns heller inget krav att man måste älska sin mamma eller pappa. Men det skulle ju underlätta om de ändå brydde sig. =/ Hoppas det känns bättre snart och att du kan hitta en lösning. Vet faktiskt inte så många idéer som skulle kunna förbättra din situation, eftersom jag aldrig lyckats lösa min, men det är alltid värt ett försök att prata med dem när du inte mår dåligt, utan har en lite bättre dag. Förklara då att du upplever det som om de ignorerar dig och inte bryr sig om ditt mående, fråga vad det beror på, om de tycker att det är svårt att prata om, eller om det beror på nåt annat?
Jag vill tillägga att det nog säkert är ganska vanligt att föräldrar skuldbelägger sig själva när deras barn mår dåligt, kanske är det så också för er. I vissa fall är det faktiskt inte mer än rätt att de ger sig själva skulden (min mamma tex. har misshandlat mig både fysiskt och psykiskt samt utsatt mig för smärre övergrepp). Men oavsett felet är deras eller inte, blir det ju inte bättre av att de lägger över skulden på barnet. Tyvärr tror jag att det är mycket enklare för dem, då de börjar att rannsaka sig själva, att försöka skylla på barnet och säga åt det att skärpa sig. Det är klart det är enklare än att se sin egen del i det hela, och dessutom slipper man ta tag i situationen. De förstår nog inte alltid att det får en att må ÄNNU sämre.
