Acceptens

Hej alla!

Jag tror att jag lider av en ganska lindrig form av BDD - jag pluggar, jobbar extra och har pojkvän. Varje dag är dock en kamp mot mig själv och mitt yttre. Jag har tagit sertralin i ca ett år nu och det är definitivt skillnad på hur jag hanterar BDD:n då och nu. Jag ser BDD:n som ett monster som bor i min hjärna. Förut styrde och härjade den fritt och nu kommer den fram och tar över ibland men till skillnad från förut kan min rationella sida då komma fram och hålla tillbaka den. Förut tog den sig mer uttryck i allvarligare saker, som extrem svartsjuka i mitt förhållande. Precis som förut tänker jag fortfarande BDD-relaterade tankar varje ledig sekund jag har. Främst funderar jag över vilka ingrepp jag ska göra härnäst och får också ångest över att jag inte inom den närmsta framtiden kommer ha råd att fixa de där smågrejerna som stör mig med mitt utseende. Jag kan ju även tillägga att de där sakerna som behöver fixas ändrar sig från dag till dag och prioriteringslistan kastas ständigt om. Det är alltid utseendet som står i centrum vad jag än ska göra. Ingenting är det minsta roligt om jag känner mig ful.

Hursomhelst har jag kommit till en hysas sjukdomsinsikt och jag vet när det är BDD:n som talar, och genom att personifiera den har jag hittat ett okej förhållningssätt till den MEN det är ändå väldigt svårt att förlika sig med att jag förmodligen alltid kommer att behöva leva med det här monstret som hela tiden finns med och är redo att spy ut lite BDD-tankar och känslor.

Är det någon annan som känner igen sig och kanske kommit ännu längre i sitt tillfrisknande och har några råd om hur man ska kunna acceptera att man förmodligen alltid kommer att vara mer fokuserad på sitt utseende än gemeneman och aldrig kommer kunna ha ett normalt förhållningssätt till sitt yttre? För man blir väl aldrig friskare än att man lär sig leva med BDD-monstret och acceptera det som en del av sig själv?

Kram