två personligheter..

[nosse]

Jag är inte schizo lr något men det känns precis som att jag blir en helt annat människa när jag är nöjd med mig själv.
Och det är som två hack i hjärnan det hoppar mellan när jag är nöjd och har energi kontra fastnat i "utseendetankar" och ingen energi..

Jag vet inte om några av er lyckas koppla bort utseende tankarna emellanåt och tycker att ni är sjukt snygga och mår hur bra som helst!?
Så har jag iaf ibland det kan vara i 5h-2v ungefär..
När jag är nöjd och allt är bra har jag världens flow och är nöjd med typ allt, speciellt med mig själv och vad jag säger..(jag håller mig undan från speglar dessa perioder för att inte dras ner i det dåliga igen)
Allting är som det ska dessa perioder och hjärnan arbetar som den ska och jag mår hur bra som helst!

Men när jag är nere i skiten "det andra dåliga facket i hjärnan" är allting skit och jag är missnöjd med det jag säger.. allt känns konstlat och falskt och det känns som att jag blivit bortkopplad från "livets lina" och står bredvid och beskådar allt men njuter inte själv..

Jag undrar om någon av er känner igen sig i detta? Alltså som att det är två olika snäpp i hjärnan..

[smalajag]

jag kanske känner igen det du säger...jag tycker det är lite svårt att förstå hur du menar...
alltså ibland känns allt ganska bra, det flyter på bra och sådär. jag känner mig inte snygg utan det är snarare det att jag tycker om mitt utseende. att det inte spelar någon roll hur jag ser ut. jag vet däremot inte om jag har två "snäpp" i hjärnan... en ganska ovanlig upplevelse kanske? eller inte ovanligt kanske, men din beskrivning låter så personlig på ngt sätt...men jag kan "se" formen på de olika känslolägena på ngt sätt i huvudet, så jag förstår på sätt och vis hur du menar, eller hur det låter som att du menar...och ja de lägena känns väldigt olika varandra, så de ser helt olika ut, ja som att jag är två helt olika männsikor...

(vet du att det jag börjar tänka på av att läsa detta är att det påminner lite om hur jag kan beskriva en del saker...du har möjligtvis inte synestesi? ditt sätt att beskriva din upplevels tycker jag nämligen påminner om hur personer beskrivit saker på synestesiforum...hade inte med bdd att göra, men bara en tanke som slog mej...)

[ESM]

Nosse:
Wow, jag hade inte kunnat förklara det bättre själv!

EXAKT så fungerar jag också. Du är den första jag hört som har känt likadant på just det sättet.

Jag brukar förklara det som att trycka på en knapp, och plötsligt bara förändras. Från att må skit och känna som att jag "vänta med livet" eller gör ett sorts "uppehåll", under det dåliga ”fackets” ledning, till att må jättebra, beundra mig själv, ha självförtroendet på topp, o.s.v., när det bra "facket" har tagit över.
Detta "hoppet" brukar oftast för mig ske efter extra lång period av träning eller ett annat lyckat försök av att "göra" mig själv perfekt. Livet flyter då på under en period och allt känns härligt.

Dessvärre tar alltid, förr eller senare, det dåliga "facket" över igen, det som gör mig hemsk, ful och äcklig, och så går det runt...

[nosse]

Jag har aldrig hört detta ord innan men:

Synestesi
Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Synestesi (eller sinnesanalogi) är ett neurologiskt tillstånd som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. Vissa synesteter kan höra färger, andra kan se ljud; symptomen varierar. Uppgifterna om hur stor del av befolkningen som är synesteter varierar, allt mellan 2% och 0,001% har föreslagits.

Den vanligaste formen av synestesi är troligen att se olika färger för olika bokstäver eller siffror (ibland hela ord, särskilt ofta tidsenheter såsom veckodagarnas namn och månaderna). Varje bokstav har alltid samma färg, och den förändras inte ofta med tiden. Det är inte något som man behöver komma ihåg; för synesteten kan det kännas lika naturligt att femmor är röda som att himlen är blå.


Nej, det har jag inte.. Men däremot håller jag med dig till 100% när du skriver: "jag känner mig inte snygg utan det är snarare det att jag tycker om mitt utseende"

Precis då mår jag bra.. Det spelar ingen roll vad andra tycker utan det är JAG som ska va nöjd!!
När jag umgås av mycket folk och omges av många får jag nästan höra dagligen att jag är snygg. Men det spelar ingen roll, när jag är i "fel hack" och inte är nöjd själv skiter jag nästan i vad andra tycker.. det är märkligt.. Jag vet att jag är väldigt snygg och min kropp är väldigt fin, men när jag tänker på ett litet ärr som ingen annan än jag ser(det tog ca 5min för en kirurg att fatta vad jag menade) är jag missnöjd och allting blir fel!! Jag känner mig ful, fast jag vet att jag är snygg!!!

Men det är precis som jekyll och hide nästan.. Jag vill inte ens va med mina närmaste knappt när jag är missnöjd, för då blir personligheten och charmen kassa också, det dras med liksom..

Jag ska ta kontakt med någon KBT psykolog och försöka bli av med detta.. Kram

[nosse]

Nosse:
Wow, jag hade inte kunnat förklara det bättre själv!

EXAKT så fungerar jag också. Du är den första jag hört som har känt likadant på just det sättet.

Jag brukar förklara det som att trycka på en knapp, och plötsligt bara förändras. Från att må skit och känna som att jag "vänta med livet" eller gör ett sorts "uppehåll", under det dåliga ”fackets” ledning, till att må jättebra, beundra mig själv, ha självförtroendet på topp, o.s.v., när det bra "facket" har tagit över.
Detta "hoppet" brukar oftast för mig ske efter extra lång period av träning eller ett annat lyckat försök av att "göra" mig själv perfekt. Livet flyter då på under en period och allt känns härligt.

Dessvärre tar alltid, förr eller senare, det dåliga "facket" över igen, det som gör mig hemsk, ful och äcklig, och så går det runt...

Vad bra det känns ändå att hitta någon som förstår hu det känns.. När det "bra facket"/rätta jaget är vill man bara ut och leva livet och känna på hur härligt allt är och träffa alla underbara lättsamma och sköna människor man känner och festa ha kul och visa upp sig.. Det är så livet ska vara och det är så det ska bli igen! Det ska jag kämpa för tills jag lyckats att stänga det "dåliga facket" en gång för alla!!

Jag har iofs varit nere i 4veckor nu, sist jag hade en bra period varade den i 2v, det var helt underbart!!

[nosse]

Nu iofs när jag är i "fel fack" och tänker på mitt utseende, karisma, personlighet och charm på ett dåligt sätt känns allt bara helt fel!
Jag känner mig som ett vandrande skal, en levande död.. När jag försöker anstränga mig och va rolig bland folk kanske de skrattar och tycker jag e rolig, men det känns inte bra för mig. Jag blir stel och jag måste tänka innan jag säger saker och anstränga mig. Koncentrationen är sämre och jag uppfattas säkert som stel och dryg och okänslig.

Och när jag mår bra är jag den allra skönaste personen med hur mycket charm och karisma som helst. JAg skulle nästan kunna garantera att 90% av alla människor älskar mig när jag är som jag ska! Jag har hur lätt som helst att attrahera det motsatta könet och alla kompisar vill vara med mig och följer mitt beteende. Jag blir inte manisk på något sätt eller så, jag bara helt enkelt är nöjd! Och med nöjdheten kommer allt annat bra på köpet!

JAg ska ta mig dit för alltid, på ett eller annat sätt!!!

[Malin]

Hej nosse!

Jag känner personligen inte igen mig i det här, men tanken som slår mig är ifall det kan finnas en eventuell samsjuklighet med bipolärt syndrom/manodepressivitet..? Det du beskriver låter väldigt likt det folk har berättat för mig om hur de känner sig i sina maniska perioder. Nu skriver du iofs att du inte blir manisk, men jag tror det kan finnas olika svårighetsgrader och sorter av det ("tror" är ett viktigt ord här, jag är ingen expert  ). Har du varit i kontakt med psykiatrin någon gång tidigare?

Mvh
Malin Sundqvist

[nosse]

Jag funderade på det ett tag men jag har fått bekräftat att så inte är fallet. Som sagt så blir jag ju inte manisk utan bara nöjd! Och med nöjdheten kommer allt annat med glädje och så. När man är så nöjd med sig själv och sitt utseende att man inte tänker på det. Man glömmer bort att tänka på det för man vet att det inte finns någon deffekt att tänka på!

[CyanideCupcake]

Ja...jag vet ju med mig att det funnits perioder, långa perioder, av mitt liv då jag känt mig någorlunda normal. Inte attraktiv, för det har jag nästan aldrig gjort, men...normal. Ändå är jag så fast i att känna mig såhär ful och missbildad att jag knäppt minns hur det är att inte känna så. Kan önska att den här insikten om exakt hur ful jag är hade kommit tidigare så hade jag sluppit göra bort mig alla gånger jag klätt upp mig och gått ut, till exempel. Jag undrar vad folk måste ha tänkt, egentligen.

[nosse]

Jag tycker aldrig att jag är ful egentligen, det är att jag hakar upp mig på en litet ärr som bara jag kan se. Och ju mer jag tänker på det ju mer idiotiskt förstår jag att det är. Men när jag inte är nöjd så blir allting fel. Fast det känns som att min lägsta nivå hela tiden höjs, så förhoppningsvis kommer jag att sudda ut det dåliga "facket" helt snart och bli frisk från bbd och aldrig tänka något nämnvärt på miott utseende. Det är först när man blir fri från sina tankar kring utseende och hur andra uppfattar en som man kan bli nöjd och må bra!

[kardborre]

När jag läser om dina upplevelser, nosse, så går mina tankar också till manodepressivitet. Men det vet du ju bäst själv, och har en utredning om det gjorts och du fått nekande svar så är det nog inte så. Personligen tycker jag att det låter helt underbart att uppleva det du gör under "de positiva perioderna". Jag har aldrig upplevt den känslan och kan inte relatera till det alls (men det låter härligt). Har faktiskt önskat emellanåt att jag kunde få uppleva euforiska känslor, så som den maniska människan beskrivs göra... Hellre det än att ständigt leva i mörker, jag befinner mig i det "dåliga facket" varje dag.
Kan du vara nöjd för de perioder när du mår bättre och uppskatta de mer om du tänker på att du åtminstone får uppleva de..? En liten tanke...

[majsy]

jag känner också igen mig i det ni skriver. jag har två olika personer, en fin och en ful, en glad och en ledsen, en uppe och en nere.. men jag tror att det har att göra med min depression och ångest också, det svänger ständigt och de olika diagnoserna drar med varandra. jag känner att jag är på väg ner nu igen, känns helvetiskt nu när det är så fint väder och alla är glada och lyckliga.

även fast jag såklart önskar att så inte var fallet så känns det skönt att veta att jag inte är ensam..

[CyanideCupcake]

Alla har ju bra och dåliga sidor men vet inte riktigt om jag känner mig som två totalt olika personer. Jag kan i och för sig lämna att den person jag ofta visar utåt, bland folk jag känner (pratar inte med folk jag inte känner) kan vara...min idealperson, på nåt sätt. Ibland vet jag liksom inte om de åsikter jag ger uttryck för verkligen är mina egna, till exempel, eller om jag ger uttryck för dem eftersom de är 'bra' åsikter och får mig att verka som en 'perfekt' person. Fast jag TYCKER ju allt som jag säger, men ändå...jag vet inte. Tror att jag på nåt sätt i min strävan efter att vara 'perfekt' på alla sätt förlorat lite av min egen, naturliga identitet. Men samtidigt tycker jag ju allt jag säger. Åh, jag vet inte. Kanske överanalyserar och letar efter saker som inte finns.

[SpegelSpegel]

Jag har definitivt två personligheter. Minst. En missfosterpersonlighet och en "normal" personlighet som tar över när jag går ner i vikt, när min hud ser bättre ut, när jag lyckats sminka mig okej, när håret ser normalt ut eller när folk behandlar mig bra/som om jag såg normal eller söt ut. Men tyvärr har personligheten där min fulhet styr allt  blivit den "normala", eftersom det är den som oftast är "påkopplad" så att säga.

Min "fula" personlighet är deprimerad, svartsynt, cynisk, negativ, paranoid, avundsjuk, allvarlig och i princip humorbefriad, socialt inkompetent, osjälvständig, väldigt överkänslig och känslosam, överspänd och melodramatisk, empatisk på ett tvångsmässigt sätt (tankar om moral, godhet, ondska och att inte göra illa blirsom en mani som försvårar mitt liv eftersom jag ständigt grubblar och känner skuld över saker jag gjort/inte gjort) tar allt personligt, känner sig ständigt attackerad och upplever att hon måste försvara sig själv, angriper och mobbar sig själv, idealiserar andras utseenden och liv, målar upp skräckscenarion, söker saker/människor att klamra sig fast vid, upplever allt som meningslöst, känner hat, äckel och misstro mot mänskligheten i allmänhet och män i synnerhet men lever paradoxalt nog likt förbannat för att vinna andra människors gillande och kärlek, drar sig undan från världen, orkar inte kämpa eller ta ansvar för sig själv och sitt liv, tycker sig vara orättvist behandlad av andra samtidigt som hon förväntar sig och finner sig i det, fjäskar och beter sig underdånigt mot människor, särskilt sådana som är otrevliga. Känner sig tom och innehållslös, saknar motivation till fortsatt liv.

Min "normala" personlighet är ganska sällsynt och kopplas hur naturligt som helst på när mitt utseende har förbättrats och/eller när jag blir vänligt och respektfullt bemött av människor. Hon är tolrerant för mänskligt beteende, intresserad av människor, har humor och uppfattas ofta av omgivningen som rolig och socialt kompetent, älskar att skämta och disskutera, är passionerad, livsnjutare, vill ut och uppleva saker,träffa människor. Struntar faktiskt ganska mkt i vad  människor tycker om henne och vill gå sin egen väg, följa sin magkänsla. Känner sig inte attackerad av andra och har inget behov av avund eller självförsvar. Har en viss självrespekt och integritet. Har helt andra intressen och annan människosyn. Är bokstavligt talat en annan människa

[kardborre]

SpegelSpegel, jag vill ge dig en eloge för det du skriver här på forumet. Det märks att du har jobbat/jobbar med dig själv. När jag läser det du ibland skriver får jag känslan av att du har stor självinsikt.
Du definierar de "två personligheterna" jättebra och när det beskrivs på det sättet så kan även jag känna igen mig i "det dåliga och bra facket", trots att det ser lite annorlunda ut för mig.
Jag isolerar mig, kan se med avsky och äckel på mänskligheten (ondska etc), känner skuld, gråter massor, förlorar all motivation till livet, sover mig genom dagarna, bunkrar upp med mat (/handlar) så jag kan vara ensam så länge som möjligt (med mera). Den andra delen av mig - när orken räcker till - är social, nyfiken på andras liv/berättelser, känner empati och kärlek så starkt att jag nästan förgås (om någon annan har det svårt), vill "rädda världen" och ge, ge, ge. Men eftersom kraften egentligen inte räcker till (pga egna svårigheter) är återhämtning ett krav och jag trillar ständigt tillbaka i min isolering.