Tråkigt att höra att det inte hjälper nämnvärt fast du får "rätt" behandling. Som jag skrivit förut så tvivlar jag mer och mer på att det räcker med den behandling som du beskriver, därför att man inte kommer åt själva problemet.
ESM förklarade det mycket bra och insiktsfullt. Det var skrivet i privata forumet, jag hoppas det är okej att jag citerar ditt inlägg här ESM. (Finns i "roaccutan-tråden".)
Man vill behandla symptomen (ritualerna och tvången) med kbt, vilket också är jätteviktigt, men det verkar som att man glömmer bort själva orsaken till varför bdd:n utvecklades från första början.
Anledningen till varför man ser sig själv som "ful" kan vara svår att förklara, men som du tidigare skrev så finns det ju ändå en grundorsak, en "negativ drivkraft" som alla bdd:are har gemensamt, nämligen övertygelsen om att skönhet betyder allt och därför kommer före allt annat i livet. Och iom det utvecklar man olika "ritualer", för att kämpa mot att uppnå detta mål (i de flesta fall perfektion). Dvs. ritualerna är bara symptom på denna missuppfattning. Att man måste se attraktiv ut, den överlevnadsinstinkten, har blivit enormt mycket starkare hos oss än vad den är hos bdd-fria.
Kbt kan hjälpa oss att hantera bdd:n på ett bättre och friare sätt och få oss att acceptera att vi inte kan bli perfekta (men trots det ha den felaktiga uppfattningen kvar, dvs. fortfarande vilja uppnå yttre perfektion). Medan behandling (samtal?) för att bryta ner övertygelsen man någon gång har fått om skönhetens betydelse, kan göra att vi helt och hållet blir av med sjukdomen (viljan att se perfekt ut skulle försvinna). Det är ganska självklart egentligen. Om vi inte tror att vi måste vara vackra så skulle vi inte heller lägga all den energi och kraft på dessa "säkerhetsbeteenden" som vi gör idag, och vi skulle inte heller må dåligt över att inte göra det. Det skulle bara kännas onödigt.
Varför menar forskare att man inte har hittat någon orsak till bdd ännu när det är så tydligt att det är uppfattningen som är själva roten till problemet? Åtminstone är det den aspekten som i första hand kan göra oss friska.
Varför många av oss upplever sig se "monster" i spegel (vilket jag tror är av känslomässig orsak, inte någon felkoppling i hjärnan) är ju inte lika viktigt att förstå när det kommer till att bli av med det egentliga problemet (alltså missuppfattningen).
Sett från min BDD-fria synpunkt så har ESM helt rätt i detta, och jag tror att det är svårt att bli helt frisk om man inte tar itu med det egentliga problemet. Det kräver dock att behandlaren har god kunskap om BDD.
Jag har haft BDD i halva mitt liv och det jag undrar över är om det finns NÅGON som haft BDD så länge (11 år) som har blivit frisk? Är det möjligt?
"Anna" på bddcentral blev frisk vid 48 års ålder efter att ha haft svår BDD så gott som hela sitt liv. Det skedde efter att de "bevis" hon hade för sin "fulhet" bröts ned det ena efter det andra. Dels genom att hon använde Dr Claiborns Workbook och gjorde övningarna väldigt noga och det avgörande var när hon diskuterade med Dr Claiborn på forumet och hennes sista "bevis" föll. Det förändrade hela hennes syn på sig själv, hon blev frisk direkt och därefter såg hon inte längre den "fulhet" som hon sett i hela sitt liv.
