Jag vet inte riktigt hur eller varför jag hamnade här riktigt... jag behöver kanske någon att prata med? Och när jag läste igenom flera trådar i forumet så känner jag bara igen mig i så mycket som skrivs.
Jag är 24 år och har mått dåligt mer eller mindre sen jag var 14-15 år, jag trodde alltid det skulle bli bättre när jag blev äldre men det blev bara sämre. Min första kontakt med psykiatrin var när jag var 16 år, sen dess
har jag fått olika diagnoser, provat medicin och gått i olika former av terapi men ingenting har hjälpt. När jag var 22 år så klippte jag helt med psykiatrin för jag fick inte ut något av att gå där, de lyssnade inte på mig, ville bara trycka i mig mediciner som jag sa inte hjälpte och de satt bara och sa hur jävla krånglig och hopplös man var för ingenting hjälpte. Till slut blev jag bara knäckt och mådde ännu sämre än vad jag gjorde innan.
Allt jag vill är att få må bra, vem vill inte det? Mina problem just nu som jag alltid har haft är att jag har väldigt mycket ångest mest hela tiden, blandat med att jag ibland får panikångestattacker som gör att jag spyr.
En av de saker som ger mig mest ångest är mitt utseende, jag har alltid hatat mitt eget utseende men det har blivit lite mer extremt nu på senaste - så fort jag är ute bland folk så börjar de klia i hela ansiktet och jag får bara panik. När jag var yngre så färgade jag håret/klippte mig rätt ofta i hopp om att jag skulle bli mindre ful men det resulterade bara i att håret tog stryk. Brukade sminka mig rätt kraftigt också så jag kunde "dölja" hur jag verkligen ser ut. Nu för tiden gör jag ingenting, jag klarar knappt av att duscha och inte blir det bättre av att jag har fått hudproblem i form av knottror och röda utslag i ansiktet
Behandlar för ANDRA gången med antibiotika (Tetralysal) och hoppas de försvinner för gott men någonting säger mig att det kommer komma tillbaka lika fort. Är också en f.d självskadare, har inte skurit mig på över 1 1/2 år men ärren på armarna och benen är kvar, likaså suget vissa dagar.
Det värsta jag vet är när folk kommenterar mitt utseende eller säger att jag är söt, för det känns bara som om de driver med en, för jag VET ju hur jag ser ut och jag är ful. Jag hittar hela tiden nya saker att störa mig på i mitt utseende och ju mer jag tittar mig själv i spegeln, desto fler saker upptäcker jag men ibland kan jag inte hindra mig själv även om det får mig att må dåligt. Jag har planerat att göra en bröstförstoring till våren nästa år och jag skulle vilja operera näsan och hakan också. Jag hatar verkligen mitt utseende, det ger mig ångest varenda dag och det känns som om folk inte förstår hur jobbigt det är. De tror bara man är fåfängd, tycker att man är löjlig eller så tror de jag vill ha uppmärksamhet och bekräftelse, att de ska säga att jag ser bra ut fast jag vet att jag är ful som stryk. Ibland känns det inte som om jag har kontroll över tankarna kring utseendet och fixeringen, det bara kommer av sig själv och jag kan inte riktigt "styra" det ibland. Det kanske låter helt sjukt?
Jag har provat jobba och plugga men det fungerar inte i längden pga. all ångest och det enda som egentligen fungerar mot min ångest har varit starka ångestdämpande. Vilket inte är så hållbart i längden, dessutom
så blir jag bara trött och slö av benso. Känner mig fruktansvärt deprimerad och misslyckad, ju mer jag försöker desto värre blir det. Jag kontaktade psyk igen där jag bor nu (för jag flyttade ifrån min hemstad för ca. 2 år sen) men de hänvisade mig bara till vårdcentralen och gissa vad som hände när man kom dit? Jo, jag blev tillsagd att jag minsann ska vända mig till psyk så de skrev en remiss och nu sitter jag här och bara väntar.
Varför ska det vara så svårt för? Jag vill kunna klara av vardagliga saker såsom att ha ett jobb eller plugga. Jag vill känna att jag bidrar med någonting och att jag faktiskt kan och inte bara är en börda som går och mår dåligt jämt och ständigt. Är så rädd att min sambo ska lämna mig för jag blir aldrig "bättre" utan mår konstant sämre oavsett vad jag gör och jag börjar känna att det är lönlöst. Mina egna föräldrar har redan gett upp hoppet och det enda de säger är "ta medicin, ta medicin", som om det skulle vara någon magisk lösning
Vet inte ifall det jag skrev var begripligt överhuvudtaget eller om det bara blev svammel, ifall någon skulle vilja prata så kan du ju skicka iväg ett mail till eller lägg till mig på msn:
verklighetsflykt@outlook.com eller skicka ett PM
