Jag åt neruroleptika, risperdal, under en cirka 7-8 månaders period under 2007. Jag fick inte detta utskrivet för BDD-relaterade problem (min besatthet vid utseendet hade jag inte ens tagit upp med psykiatrin då) utan för faktiska psykosbesvär. På dessa verkade medicinen som den skulle, besvären upphörde. Vad som inte upphörde var uppfattningen om mitt yttre, faktiskt så blev den ännu mer påtaglig när de andra "störningsobjekten" plockades bort. Det jag såg i spegeln och kände i min kropp var alltså ingen vanföreställning. Visserligen hade jag aldrig trott det heller, jag har alltid sett min fulhet som ett faktum.
Jag gick inte upp i vikt, däremot fick jag bröstmjölk som en bieffekt vilket ledde till att jag avslutade behandlingen. Sedan dess har jag dessutom varit fri från psykossymptomen, antagligen berodde de besvären "bara" på stress. Fortfarande kan jag drabbas av lättare känsel-, lukt- och ljudhallucinationer. Men det är väldigt sällan och enbart i extremt utsatta situationer. Att jag inte lider av någon psykossjukdom har konstaterats flera gånger om, redan på BUP. (Varför jag berättar om det här vet jag inte, jag kände bara att det vore skönt att göra det nu när jag ändå är igång, heh)
Hur som helst: för min del fungerade INTE neuroleptika på BDD:n, inte det minsta. Jag har heller inte läst eller hört någonstans att det ska ingå i en effektiv behandling eller på något sätt underlätta de tankar och beteenden som BDD ger upphov till, ej heller har jag någonstans stött på information som antyder att BDD skulle klassas som psykossjukdom. Min personliga teori är att de läkare som vill skriva ut antipsykotiskt till BDD-patienter inte vet vad det är för sjukdom de har att göra med. Problemet är väl inte i grund och botten det du ser i spegeln, utan hur du tolkar det du ser. Så vitt jag vet har neuroleptika ingen förmåga att ändra en persons tankesätt. Men... som sagt, det är min teori.
Lycka till i alla fall, hoppas att mitt svar gav dig något
