Den ultimata partnern för någon med BDD?

[Confundus]

idag i Boston Tea Party handlade det om fåfänga. de pratade en del om Michael Jackson och jag trodde nästan att BDD skulle omnämnas i programmet men psykologen verkade inte känna till begreppet, annars hade hon nog nämnt det. men i alla fall. då var det ett klipp där de träffade två blinda och pratade om huruvida de var fåfänga. båda dessa brydde sig mycket om kläder och tog vänner till hjälp för att skaffa snygga kläder för de ville såklart se bra ut för resten av världen.

då tänkte jag på detta, att en blind person ju är en perfekt partner för någon med BDD. den enda vän jag kan vara lättklädd och avsminkad med är min bästis. ingen annan kompis får se mig utan smink. och att vara naken med någon känns bara absurt. men om jag blev ihop med någon som var blind skulle ju detta lösa sig. de skulle inte veta hur jag såg ut, de skulle inte se mig svullen och jävlig på morgonen, de skulle inte se min kropp... så. bara börja leta då eller? kanske låter detta absurt, men det är ju faktiskt sant. att det vore den ultimata situationen.

[Vinge]

Såg också detta program. Håller med dig till viss del, men tänkte då att de kan ju känna på en?
De känner vell antagligen på en mycket och då måste de ju ta i ens kropp..Inte en rolig tanke här inte 

[CyanideCupcake]

Jag såg också programmet och även jag trodde att psykologen skulle nämna BDD (särskilt då Michael Jackson är ett så extremt och tydligt fall) men det blev ju tyvärr inte så. Självklart gör bristen på synförmåga viss skillnad, men jag känner lite att det ju kanske inte spelar så enormt stor roll i slutändan om ens partner kan se en eller inte; man måste ju fortfarande visa sig för resten av världen. Sen är ju allas upplevelser olika men i mitt fall har jag oftast svårare att visa mig för folk jag itne känner så väl; ju mindre jag känner dem desto jobbigare blir det (förutom de attacker då det är riktiogt illa och jag inte visar mig för vare sig vänner eller familj). Sen gjorde gårdagens program mig en aning nojig också...Filip och Fredrik frågade folk på stan vilken kroppsdel de skulel ändra på om det itne gjrode ont, itne kostade något och skedde över en sekund, Många gav politiskt krorekta svar (håret, längden, etc.) vilket i mina ögon var för att undvika att dra fokus till det de faktiskt skulle vilja ändra, medan andra svarade att de var helt nöjda och inte skulle ändra nåt. En man sa just så och när han gått häver Filip ur sig "såna människor ljuger ju. Det finns inte en chans att han inte skulle ändra nåt, han såg ju för jävlig ut". Oookej...en aning triggad där, ja. Jag älskar Filp och Fredrik och de är på inget sätt elaka människor, varför kommentaren i fråga överraskade mig väldigt. Det känns int elikt dem, på ntå sätt. men jävlar, vilken trigger det var. Spenderade en timme med att studera min samling av Ditabilder (över sexhundra nu och ständigt växande...) och jämföra drag. Tack som fan. 

[kardborre]

Jag kommer inte att bli lugn i mitt sinne förrän jag genomgått en operation. Har smärtor som kräver vård = avklädning inför okända, vilket känns fruktansvärt jobbigt.

En partner som är blind.., ja, det skulle inte vara helt fel (vilken befrielse..). Personligen har jag inget emot kroppskontakt och mitt "enda" hinder är mina kroppskomplex vad beträffar närhet/sex med en partner. Är det mörkt slappnar jag av och kan njuta fullödigt. Men begränsningen har varit förödande för min hälsa, något som inte förändrats trots att mitt undvikandebeteende startade när jag bara var 13 år (idrott, stränder, badhus etc). Jag vill förstås kunna vara stolt över min kropp - även i "otäckt" dagljus - men det kommer aldrig att hända.

Såg tidigare ett program om svårt nedstämda tonårsflickor som hade avsevärda komplex för sina bröst. De "tjatade" sig fram till en operation (som vi ´tittare´ fick följa). Glädjen hos flickorna var gränslös, som om de fått livet åter. Programmet följdes upp efter nåt halvår. Ingen av tjejerna ångrade sig, -de strålade verkligen- och depressionen hade försvunnit. De kunde klä sig obegränsat, gå på dejt/visa intresse för pojkar utan ångest och nedstämdhet, sola och bada utan att vilja gömma sig etcetera.

Jag grät nästan gnm hela programmet. Om jag hade fått samma möjlighet i den åldern så vet jag att depressionerna hade avstannat i tid och kunnat få en helt annan vändning! Allt började med mina kroppskomplex, och måendet därav önskar jag ingen annan att uppleva. Åren från 14 års ålder fram till nu ser jag tillbaka på med obehag/helt utan glädje. Började på allvar fundera över självmord som 16-åring och med facit i hand kan jag (tyvärr) tveklöst säga att det varit ett mkt bra val om jag redan då sagt tack och hej till livet.

[Confundus]

En man sa just så och när han gått häver Filip ur sig "såna människor ljuger ju. Det finns inte en chans att han inte skulle ändra nåt, han såg ju för jävlig ut". Oookej...en aning triggad där, ja. Jag älskar Filp och Fredrik och de är på inget sätt elaka människor, varför kommentaren i fråga överraskade mig väldigt. Det känns int elikt dem, på ntå sätt. men jävlar, vilken trigger det var. Spenderade en timme med att studera min samling av Ditabilder (över sexhundra nu och ständigt växande...) och jämföra drag. Tack som fan. 

jag vet. det blev bara tyst i huvudet på mig. så förjävligt. och den där mannen kanske ser BTP sedan och får se Filips kommentar. jag älskar också F och F men ibland spyr de ur sig sådana hjärndöda jävla kommentarer.