Jag tror jag har BDD. Bota själv?

[Madou]

Hej,

När jag läser om BDD och beteenden osv, så tycker jag att det stämmer in mycket på mig.

Jag är inte så fixerad vid att sminka mig, men jag försöker dölja delar av mitt ansikte genom att dra fram håret hela tiden. Jag vill inte visa mitt ansikte i profil (pg a min haka och näsa).
Jag hade en 2 mm glugg mellan mina framtänder som jag tycker var gigantisk så nu har jag tandställning som jag själv har bekostat.

Jag avskyr att vissa affärer har en tv vid ingången där man kan se sig själv. Jag får panik när jag ser hur tjock jag är och börjar gå med armarna i kors och försöker dölja min kropp.

Jag kan lägga upp bilder på nätet på mig själv ibland. Men då har jag tagit dom ifrån en specifik vinkel och i rätt ljus så att det inte längre ser ut som jag (tycker åtminstånde jag själv) för då kan jag se söt ut.

Jag får ibland ångest och vill inte vara bland människor, vill bara hem till min trygga vrå.

Två gånger (som jag minns) så har jag fått så svår ångest att jag inte har kunnat gå utanför dörren.
En gång gick jag till skolan trots att jag kände att jag inte kunde, när jag kom fram till entrén så vände jag på klacken och skyndade mig hem. Jag hade hjärtklappningar och kunde inte andas, jag trodde att jag skulle dö då.
En gång när jag och killen skulle ner till centrum och shoppa så hann vi bara gå några meter så började jag stortjuta och sprang hem för att jag inte ville visa mig själv.

När folk och pojkvännen säger att jag är söt så tror jag att dom säger så för att vara snälla. Och så tänker jag: "Varför säger dom bara att jag är söt? Varför inte snygg? Söt säger man ju till dom som ser mindre bra ut men inte vill såra."

Jag ser bara fel i mitt ansikte.

Ibland kollar jag mig i spegeln hela tiden och ibland försöker jag att undvika dom. Jag försöker glömma bort hur jag ser ut för att jag inte ska känna mig ledsen.

Jag kollar ner mycket i marken när jag känner mig osäker bland folk, t.ex. vid busshållsplatsen.

Jag känner mig deprimerad, jag har ångest, blir hysterisk för "småsaker".

Trots allt det här så orkar jag inte ta mig till en psykolog och jag har inte råd med det heller då jag är arbetslös (vågar inte söka jobb pg a jag är rädd för människorna eller något).

Kan jag bota BDD själv om det nu är det jag har?

[Malins mamma]

Hej Madou och välkommen hit!

Av det du berättar verkar det som att du lider av BDD, men en riktig diagnos ska förstås ställas av en BDD-kunnig psykiater.
 
Du frågar om man kan bota sig själv. Jag skulle säga både ja och nej. Det finns några jag läst om som man kan säga att de har botat sig själv genom att gå emot sina rädslor:
 
Tex "Brit", som grundade det amerikanska BDD-forumet www.bddcentral.com gjorde så. Hon bestämde sig för att varenda grej hon var rädd för, det skulle hon göra. Först var det ju alla BDD-grejer som hon gjorde fast hon var jätterädd och sen utvidgade hon det till även andra saker som allt från att gå till tandläkaren så fort hon kände sig rädd för det, att cykla runt i Kina (eller var det nu var) och till att bestiga berg. (Hon har berättat om allt på forumet men jag kommer inte ihåg precis hur det var).

En förutsättning för att bota sig själv (tror jag) är att man känner till sjukdomen och vet hur den fungerar, annars är det ju inte lätt att veta vad man ska jobba på.

Jag tror att de allra flesta behöver hjälp och stöd av någon som kan det här (psykolog, terapeut) men sist och slutligen så är det ju man själv som måste göra själva jobbet i alla fall, det kan ingen annan göra för en.
   

[Madou]

Hej,

Tack för att du svarade.
Vart finner man en BDD-kunnig psykiatriker? Räcker det med att ringa till vårdcentralen och säga att man tror att man lider av BDD, så skickar dom en till en psykolog? Hur hjälper dom en?

Det låter så frästande att kunna göra det som "Brit" gjorde. Men samtidigt så svårt. Jag vet heller inte vad jag skulle kunna göra för att gå emot mina rädslor.

[Malins mamma]

Vart finner man en BDD-kunnig psykiatriker?

Ja, det är den stora frågan. Det har ju varit väldigt dåligt på den fronten men det börjar faktiskt finnas folk i psykvården numera som känner till eller har kunskap om BDD. Den som har stor och antagligen längst erfarenhet om BDD här i Sverige är Sergej Andreewitch, jag har tyvärr ingen koll på var han jobbar nu. Men eftersom du, enligt din profil bor i Stockholm så skulle jag tro att du har de bästa förutsättningar att hitta någon. Du kan söka mer information på den informativa hemsidan om BDD www.levamedbdd.dinstudio.se   Man kan också hitta dit genom att klicka på Länkar uppe i kanten sen Hjälpsidor och sen Att leva med BDD.

Hur hjälper dom en?

Den rekommenderade behandlingen för BDD är KBT-terapi och ev SSRI-medicin. Jag skulle vilja tillägga att KBTn borde vara individuellt anpassad efter varje persons problematik och att KBT-terapeuten är väl insatt i hur sjukdomen BDD funkar.

[opheliac]

Hej Madou!
När jag läste ditt inlägg var det som att ta en resa tillbaka i tiden, för ungefär 2 år sedan.
Jag levde med samma tankar och med samma bekymmer som dig, jag stannade hemma ifrån skolan, jag gömde mig ifrån mina vänner, satt hemma och klämde mig i ansiktet medans jag tittade in i speglar, som stod i alla hörn i mitt rum. L ut bilder på mig själv, som jag tagit till perfektion i pose å sminkning. När jag väl gick ut sprayade jag fast mitt hår längs mina kinder, och i vissa fall knöt jag ihop det med en totte under hakan som jag sedan döljde med en sjal eller halsduk så att vinden inte skulle blåsa bort mitt hår och visa min ansiktsform och min hy. Det fanns inget jag hatade mer än speglar, men ändå hade jag alltid med mig en liten spegel i fickan, som jag ständigt tittade i, var jag än var, bara för att ha läget under kontroll. Mina komplex var mest fokuserade vid min näsa och när jag tittade mig i spegeln utan, och ibland med smink såg jag bara en gammal trött gubbe. Jag var så fixerad av att jag såg ut som en man att jag inte längre kunde klä mig i feminina kläder (jag gick då ifrån puffiga kjolar och hellokitty linnen till arme skjortor, kängor och jeans)
Jag hade tidigare haft ett stort problem med maten och hade gått ner ifrån ca 90 kg till 57, på 3 månader.
Var jag ville komma till med allt det här är att jag blev fri min ångest!
Jag kan ärligt talat inte säga vad den magiska formeln var.
Jag lät mig själv ändra på saker steg för steg, väldigt små steg. Tvingade mig ut ur mitt hem, först på nätterna, sen mer å mer på dagen för att kunna hantera att människor kollade på mig. Mina vänner hade en stor del i det hela, att få stöd och att kunna berätta hur man mådde. Men jag tror att när jag började gå upp i vikt igen å bli kvitt min ätstörning fick jag kvinnligare former igen, mitt ansikte blev rundare och på så sätt min näsa mindre i proportion. Och nu med tiden kan jag acceptera hur jag ser ut, att ja ser ut som en man var över gränsen, jag ser ut som en helt vanlig människa, det vill säga jag är unik!
Jag ogillar fortfarande min näsa, men jag tänker inte varje dag att jag måste operera den.
Jag hoppas du kan hitta någon att prata med, för själv känner jag att det var livsviktigt för mig att få ut mina tankar. Jag går fortfarande och pratar med min skolkurator, som hjälpte mig något enormt med hur jag såg mig själv.
Jag hoppas innerligt att du tar i tu med dina problem!
Ett tips är, att om du inte redan sett den, kolla på BBC's dokumentär "för ful för att bli älskad", den fick mig att med tiden inse hur vansinnigt allt var, hur kunde dom här helt vanliga och vackra människorna tycka att dom led av samma sak som jag själv. Det blev en viktig tankeställare på min väg mot ett ångest fritt liv.