har jag bdd?

[anonym123]

Jag har skrivit här förr(om samma sak men ändå) Jag undrar om jag har BDD. Jag har vissa tecken på bdd men tycker ändå inte
att jag har det.

Jag avskyratt vara med på bilder, om jag nu blir fotad är det för att jag blir tvingad till det.. Jag tycker jag ser hemsk och grotesk ut. Men ändå vet jag inte hur jag ser ut för om man skulle fråga mig det så har ja inget bra svar på det för jag tycker jag ser så olika ut ;S När jag kollar på mig själv i grejer som man kan spegla sig i så ser jag olika spegelbilder, jag vet att det ÄR jag men tycker jag ser annorlunda ut i varenda spegel typ.
Mitt ansikte "smälter" ihop om jag tänker på det och det är nästan så att jag "glömmer bort hur jag ser ut tills jag får se mig själv igen. Ett av mina komplex är min näsa, själv så tycker jag att den ser ut som en krokig triangel och när jag skrattar så tar den upp hela ansiktet.(HEMSKT) Jag har hatat mitt ansikte enda sen jag var ung nog att förstå att utseende är det enda som betyder något. Jag har många gånger fått höra att jag är ful och jag håller fullständig med men lika många gånger har jag fått höra att jag är fin(som jag tar som ett skämt då). Men vem bryr sig om det då ordet ful är det som betyder och bekräftar det man tycker att man är?
Jag hatar heeela mig på ett sätt som egentligen inte går att beskriva och förklara, men "monster" är nog det som jag tycker passar bäst in på att förklara mig.

Egentligen vill jag inte gå till en psykolog(finns de andra sätt att ta reda på det??) men
kan man gå till en utan att någon får reda på det(familjen)?
En gång så såg jag en dokumentär på TV om just BDD och nästan allt stämde in på mig, tom syrran sa att det lät precis som jag och sa till mamma att hon tror att jag har det,  men mamma blev superirriterad, nästan arg och tyckte hela grejen var så knäpp och bara prata bort det och sa att det är struntprat och liknande så henne vågar jag inte ens berätta något...

[peppermintcheesecake]

Jag har skrivit här förr(om samma sak men ändå) Jag undrar om jag har BDD. Jag har vissa tecken på bdd men tycker ändå inte
att jag har det.

Jag avskyratt vara med på bilder, om jag nu blir fotad är det för att jag blir tvingad till det.. Jag tycker jag ser hemsk och grotesk ut. Men ändå vet jag inte hur jag ser ut för om man skulle fråga mig det så har ja inget bra svar på det för jag tycker jag ser så olika ut ;S När jag kollar på mig själv i grejer som man kan spegla sig i så ser jag olika spegelbilder, jag vet att det ÄR jag men tycker jag ser annorlunda ut i varenda spegel typ.
Mitt ansikte "smälter" ihop om jag tänker på det och det är nästan så att jag "glömmer bort hur jag ser ut tills jag får se mig själv igen. Ett av mina komplex är min näsa, själv så tycker jag att den ser ut som en krokig triangel och när jag skrattar så tar den upp hela ansiktet.(HEMSKT) Jag har hatat mitt ansikte enda sen jag var ung nog att förstå att utseende är det enda som betyder något. Jag har många gånger fått höra att jag är ful och jag håller fullständig med men lika många gånger har jag fått höra att jag är fin(som jag tar som ett skämt då). Men vem bryr sig om det då ordet ful är det som betyder och bekräftar det man tycker att man är?
Jag hatar heeela mig på ett sätt som egentligen inte går att beskriva och förklara, men "monster" är nog det som jag tycker passar bäst in på att förklara mig.

Egentligen vill jag inte gå till en psykolog(finns de andra sätt att ta reda på det??) men
kan man gå till en utan att någon får reda på det(familjen)?
En gång så såg jag en dokumentär på TV om just BDD och nästan allt stämde in på mig, tom syrran sa att det lät precis som jag och sa till mamma att hon tror att jag har det,  men mamma blev superirriterad, nästan arg och tyckte hela grejen var så knäpp och bara prata bort det och sa att det är struntprat och liknande så henne vågar jag inte ens berätta något...

Jag kan ju inte avgöra om du har BDD eller inte,men jag tycker att du iaf verkar ha drag av det.
Jag tror nog att det kan vara bra om du går och pratar med en psykolog eller något innan det "hinner rota sig ordentligt"
Av vad jag vet är det lättare att bryta ju tidigare man får hjälp.Jag tror inte att någon i familjen behöver få reda på det,men det kanske är svårt att hålla en sådan sak hemlig (?) Varför vill du absolut inte att någon i familjen ska få veta? Jag tror att det vore bra om de kunde få förklarat varför du gör och känner som du gör!

[kardborre]

men mamma blev superirriterad, nästan arg och tyckte hela grejen var så knäpp och bara prata bort det och sa att det är struntprat och liknande så henne vågar jag inte ens berätta något...

Gör inte som jag gjorde som försökte "bespara" familjen från mitt mående i så många år som möjligt. Jag skulle vilja säga skit i din mammas reaktion, för i längden kommer du bara känna dig sårad för att du inte får det stöd du innerst inne antagligen önskar få från din mamma/familj. "Skygglappar" är kanske sköna för ens föräldrar att bära, de befrias från ansvar och kan leva i den illusion de själva vill känna till, men på vilket sätt hjälper det dig?

Fick jag leva om mitt liv skulle jag ha varit "kaxigare", vågat uttrycka mig och kämpat för att få stöd. Jag visste inte att det fanns ngt om hette BUP men jag önskar att jag hade stått på mig när jag på vårdcentralen fick en läkare att undersöka om jag kunde flytta hemifrån när jag var 16 år. När han återkom med svaret att det inte var genomförbart skulle jag ha fortsatt berätta om mina utseendekomplex, mina depressioner och dödsbegär. Vem vet, han hade kanske kommit att tänka på BUP tillslut? Istället lommade jag hem med svansen mellan benen och försökte stå ut.

Med facit i hand; depressionerna blev kroniska med tiden, hjärnan är förändrad vad gäller livsviktiga funktioner och responderar inte på antidepressiv medicin, längtan efter döden är konstant närvarande liksom suicidplanerna. Jag tror inte att speglar ljuger i mitt fall och det blir allt svårare för mig att utsättas för andras blickar. Jag önskar inte min värsta fiende samma utveckling.

Sök hjälp/kolla upp möjligheter till hjälp i t i d ... , det är mitt råd !

[Malins mamma]

Hej anonym123!

Allt det du beskriver är typiskt för BDD men för att ta reda på om man uppfyller kriterierna för diagnosen så måste man också veta hur detta påverkar ditt liv. Kan du gå i skolan som vanligt, kan du hänga med kompisarna ut, kan du göra allt det du vill göra?
Eller stannar du hemma från skolan ibland, och skyller du på olika saker när dina vänner vill ha med dig ut eller träffa dig pga hur du ser ditt utseende? Hur stor del av dina vakna tid tänker du (ofrivilligt) på hur du ser ut?

Om du vill ha bekräftat om du lider av BDD eller inte så är det förstås en psykiatri-utbildad läkare (med kunskap om BDD) som ska göra en utredning och ställa en riktig diagnos, något annat gills ju inte.

Ang din mammas reaktion så tror jag det är rätt så vanligt att första gången man hör talas om BDD tycker man att det är "struntprat", att man bara överdriver eller att det är vanligt tonårskomplex som går över. Jag tycker du ska försöka prata med henne igen och inte lägga så stor vikt vid hur hon reagerade första gången. Fast det beror ju också på om hon har lagt märke till några BDD-beteenden som du har. Tex om du ofta frågat henne hur du ser ut, om hon har sett dig stå vid spegeln ovanligt mycket, om du "aldrig" blir klar när du ska till skolan eller andra ställen, om du spenderar ovanligt mycket pengar på utseenderelaterade grejer (smink, krämer, kläder), om du "skolkar" mycket, om hon sett hur obehagligt det är för dig att vara med på kort osv. Isåfall kan det vara lättare för henne att ta till sig informationen om BDD.