Ekonomiska bekymmer

[Anonym]

Behöver tips på hur man kan tjäna pengar snabbt utan att behöva beblanda sig med så mycket folk, är nämlingen i desperat behov av pengar. Klarar inte av ett vanligt arbete vågar inte ens gå till arbetsförmedlingen... allt är kaos och jag har försatt mej i en knivig situation måste ju ha pengar till julklappar och framförallt hudvårdsprodukter.

Jag vetatt jag så småningon måste fixa mej ett riktigt arbete för jag kan ju inte leva på mina föräldrar resten av livet... usch... vet inte alls vad jag ska göra vet bara att just nu så orkar ja inte

[SpegelSpegel]

Åh, önskar verkligen jag visste något sätt...är i princip i samma situation som du. Har för första gången i mitt liv lyckats hantera ett jobb, men det är bara ett timvikariat där jag rycker in ngn gång ibland så jag tjänar väldigt lite på det och allt går ju till hudvård såklart. Önskar så att jag hade pengar, blir desperat snart. Det finns vissa produkter jag måste ha för att inte känna att jag tappat kontrollen helt och ännu fler grejer/behandlingar jag verkligen vill pröva och inte kan släppa tanken på. I mitt fall tror jag verkligen pengar hade kunnat göra mig lycklig. Rika människor kan till och med köpa skönhet.

[Anonym]

Vilka produkter är det som du inte klarar dig utan SpegelSpegel?  Vet du något om Ole Henriksens produkter? Nog det enda jag ej testat. Vet ej om jag vågar köpa, rädd för att kasta ut pengar i sjön igen utan något resultat.

[jagT]

jobb är så jävla svårt. kanske kan tidningsbud på vardagar vara något?
Du jobbar själv på nätter när de flesta andra sover.
Jag har hört att det skall vara ett väldigt ensamt jobb.

Dessutom inte så många timmar arbete, beroende på hur stor runda du väljer att jobba.

[Anonym]

Jag är i exakt samma situation.. Jag "får" pengar från min far och mor lite då och då, speciellt om dom åker iväg några dagar, dom pengarna spelar jag bort nästan på en gång, även fast jag behöver t.e.x nya kläder. Jag vågar inte gå till arbetsförmedlingen och jag vågar inte jobba, eller jag "vågar" men jag vet inte om jag orkar träffa så mycket människor.  Om du nu vill ha ett jobb men du inte vill ha så mycket kontakt med människor så tycker jag att du ska satsa på telefonförsäljning eller som "jagT" skrev, tidningsbud.. Lycka till....

[Kara]

Vet hur det är. Jag har nästan aldrig pengar. Just nu läser jag en kurs på högskolan, men pga min depression orkar jag bara läsa halvtid och tar inget lån då mina föräldrar tyckar att det är onödigt när jag ändå bor hemma med dom. När mina föräldrar väl ger mig pengar ljuger jag och säger att jag behöver pengar för att åka till skolan eller köpa skolböcker, men sen köper jag smink och kläder. Jag vet inte hur jag ska ha råd med julklappar till folk. Mina föräldrar tycker att jag borde söka jobb, men jag vet att jag aldrig skulle klara av att ha ett vanligt jobb. Jag klarar helt enkelt inte av att vara bland folk. Jag har föreläsning en gång i veckan, och fast det bara är 15 st i klassen har jag ont i magen innan jag ska dit.

[Insatiable]

Jag är i smama situation som du, jag är sjukskriven och har därmed knappt någon inkomst att tala om. De pengar jag faktiskt hade förut, använde jag till en plastikoperation. Jag har inte ens ett studiebidrag, för jag pluggar halvtid på distans och då får man inget bidrag. Skulle inte klara av heltidsstudier, framför allt inte om de innebar att träffa andra människor.

Jag har inte ens råd med julklappar och det känns hemskt, för jag vet att jag kommer att få av alla andra.

[Insatiable]

Om du nu vill ha ett jobb men du inte vill ha så mycket kontakt med människor så tycker jag att du ska satsa på telefonförsäljning

Pfft, telefonförsäljning. Det är mitt nuvarande yrke, och jag klarar inte av det. Jag behöver visserligen inte träffa lika många människor som när jag jobbade på stormarknad, men fortfarande är vi ca 200 anställda i företaget så det är en hel del folk jag måste träffa. Plus att belysningen i sådana lokaler brukar vara helt fel för en så ful människa som mig. Om man har BDD kommer man bara att känan sig ännu fulare.

Vidare har jag enorma komplex för min röst och jag känner att ingen vill köpa det jag säljer för att jag låter så hemsk. Jag hatar att prata i telefon. Och ironiskt nog är det väldigt obehagligt att inte kunna se den jag pratar med.

[jagT]

då tror jag fortfarande på tidningsbud... för det mesta är det ju mörkt då de jobbar, okej visserligen inte i alla trapphus, men jobbar man bara nätter mot vardagar är ju risken att träffa på någon väldigt liten.

Men vad fan, det är ett hellvete att vara som oss! Själv klarar jag bara gå ut ibland och skulle inte kunna hålla bestämda tider, då min ångest kan slå till när som hellst, dag och natt. Och då den gör det är det kört! inte ens min pojkvän eller familj får se mig då.
Jag har ingen aning om hur jag ska få pengar nu då min sjukskrivning gått ut. Jag blir inte sjukskriven på nytt , för ingen har förstått mig trots otaliga försök, och nu har jag kommit till det att jag inte orkar mer just nu...

[Insatiable]

Jag har ingen aning om hur jag ska få pengar nu då min sjukskrivning gått ut. Jag blir inte sjukskriven på nytt , för ingen har förstått mig trots otaliga försök, och nu har jag kommit till det att jag inte orkar mer just nu...

Vad jobbigt ;/ Hur länge hade du varit sjukskriven innan? Är det så, att de menar på att BDD bara skulle vara en påhittad sjukdom eller nåt ? (vet att det finns de som gör det) Om inte annat borde du väl kunna få nån annan, "vanlig" diagnos som ångest för det är ju ändå det som BDD:n ger dig.

Min sjukskrivning går ut om en vecka, måste försöka få förlängt för som det är nu vill jag inte gå ut. Jag vill inte ens se mig själv i spegeln, men jag är tvungen till det varje morgon när jag sminkar och fixar till mig.

Jag lovar, om ni på forumet såg mig skulle ni också tycka att jag är ful Det är det som jag tycker är så jobbigt.. alla andra med BDD ser ju faktiskt bra ut, men jag är verkligen ful. Jag har fått höra det också. Så då måste det ju vara sant, och om det är sant kan jag ju inte ha BDD. Och om det är sant gör jag egentligen alla en tjänst som stannar inne så de slipper se mig. Alltså är det bäst att jag försöker fixa längre sjukskrivning.

[jagT]

hej Insatiable,

jag har inte längre någon riktig koll på hur länge jag varit sjukskriven, men det är nog fem år tror jag. Från början fick jag ingen sjukskrivning för ingen förstod hur dåligt jag mådde, trots att jag inte tog mig till skolan.
Då bodde jag hemma hos mina föräldrar och lurade dem att jag gick till skolan. Till slut gick det inte längre och jag blev sjukskriven, dock utan att få några pengar, eftersom jag inte hade rätt till ersättning då jag inte haft fast jobb.
Man har tydligen inget värdigt liv förän man haft samma jobb i ett år!
Men efter ett år, med hjälp av en vårdcentralsläkare och min mor fick jag tillslut, efter en jävla karusell, ersättning.

Problemet är det att jag inte fått någon riktid hjälp eller egentlig behandling.
På grund av bristande komputens har jag bara blivit iproppad medeciner, som jag till en början var emot, men tillslut tog i ren desperation. Men efter att de bara fick mig må ännu sämre har jag, trots motstånd och utskällningar från den så kallade vården,  lyckats skära ner på dem regält.

Jag har haft så kallad hjälp från två olika psykologer, vars en var totalt okomputent, och bara ville höja min då redan starka medecin,  när jag berättade om mina problem.  
Sedan en annnan, som dröjde ytterligare nått år innan jag fick komma till, henne hann jag precis börja känna mig trygg med innan hon blev sjukskriven. Dock dröjde det flera månader innan jag fick veta det. Sedan dröjde det ett halvår till innan jag fick veta (efter att jag frågat flera ggr), att hon inte skulle komma tillbaka.
Två olika läkare, en som inte hade någon erfarenhet av psykiatri och en annan som bl.a. tyckte att det var mitt eget fel att min tidigare pojkvänn våldtagit mig. Att jag minsann aldrig skulle kunna ha ett förhållande, "för det kunde inte sådana som jag"... osv. osv. Hon sa en massa saker som fick mig att må fruktansvärt dåligt, men jag var tvungen att sitta och bara ta emot för att få någon sjukskrivning.
Hon och andra har även sagt "att de minsann inte kan sjukskriva mig bara för att jag tycker jag är ful".
Endast på grund av mina andra problem, har jag lyckats bli sjukskriven.

Men INGEN har hjälpt eller ens förstått min bdd.

Att jag har bdd har jag fått förstå själv. Och det verkar inte som om jag kommer få hjälp med det. Trots att jag bett dem kolla upp vad det innebär! De hade aldrig ens hört talas om det!

Medan min psykolog var sjukskriven hade jag en sjukgymnast som jag tillslut började prata med av ren desperation, hon skulle ju bara vara ett litet tillägg i min så kallade behandling.
Men hon berättade att hon skulle sluta samtidigt som jag fick veta att min psykolog inte skulle komma tillbaka.
Men de skulle ju sätta mig i kö till en ny psykolog!

Jag är så less!! Jag orkar inte dra allt för ännu en ny person. som antagligen ändå inte förstår.

Så efter ett helt år utan hjälp,  fick jag komma till min första (vårdcentrals)läkare, bara för att min mamma drog in mig på akuten då jag i ångestattack bl.a. dunkat huvudet i allt jag kunde finna.
På akuten brydde de sig inte ens om att kolla upp det. De bara ifårgasatte vad jag gjorde där.

När jag sedan besökte vårdcentralsläkaren fick jag bara höra att jag såg ut att må så mycket bättre. Han hade inte läst igenom min journal och brydde sig inte om något jag sa eller att jag i förtvivlan brast i gråt. Han ville inte hjälpa mig med remiss till något ställe där de förstod mig och inte skriva ut någon ny sjukskrivning.
JAG ORKAR FAN INTE MER!  

Den enda innom vården som verkligen förstått mig var en arbetsterapeft jag fick träffa tre gånger innan hon blev uppsagd på grund av nedskärningar.
HON VAR UNDERBAR! men varför behålla någon som henne? som förstår och söker reda på information om tex. bdd? Den enda som tagit mig riktigt på allvar och gett mig hopp! Henne avskedade de!!


Jag vill inte ens se mig själv i spegeln, men jag är tvungen till det varje morgon när jag sminkar och fixar till mig.


Så är det för mig, eller inte varja morgon, jag klarar av det högst två-tre gånger i veckan.
Jag gömmer mig inne istället.

Jag lovar, om ni på forumet såg mig skulle ni också tycka att jag är ful.  Det är det som jag tycker är så jobbigt.. alla andra med BDD ser ju faktiskt bra ut, men jag är verkligen ful.

Jag känner ju också så!

[Insatiable]

jagT:

Herre Gud, vad upprörd och ledsen jag blir när jag läser om hur vården behandlat dig! Och psykologer, som ändå bör ha både kunskap och förståelse, att de kan bete sig på det sättet!

Jag förstår inte heller varför BDD är så oaccepterat. Alla är ju överens om att anorexia är en sjukdom, jag förstår inte varför de har så lite förståelse för någon som är sjuk i BDD.

Har du provat att träffa en psykiater då? En psykiater är ju högre utbildad än en psykolog, det krävs dubbelexamen för att bli psykiater. Med andra ord borde de besitta mer kunskap och förstå människor bättre. Fast iofs är det nog ganska svårt att få träffa en sån, jag har som fått för mig det.

Hon och andra har även sagt "att de minsann inte kan sjukskriva mig bara för att jag tycker jag är ful".

Jag skulle vilja se dem säga så här till en anorektiker: "Men lilla vän, du förstår väl att vi inte kan sjukskriva dig bara för att du tycker att du är så tjock och äcklig att du måste banta?"

Men eftersom jag har hört att många BDD:are även har ätstörningar, kanske man ska gå den vägen istället. Liksom, hej, jag har en ätstörning, sjukskriv mig. Då blir man ju sukskriven iaf. Men det man egentligen vill ha är ju hjälp med grundproblemet!!

Usch vad jobbigt.. jag hoppas verkligen att det kommer att bli bättre för dig snart!!