Stöter bort alla...

[EmpaAn]

Jag lever mitt liv
instängd i mitt mörka rum
I min ensamhet
jag sitter och gråter
Pinar mig själv tills ja inte orkar mer
Jag vill inte ha det såhär
Önskar detta kunde ta slut
Det blir bara värre och värre
Jag kan inte längre gå ut
Varje ny dag ser jag som ett rent helvete
Tid som går åt till ingenting.
Jag vill inte leva såhär!
Om ja skulle berätta min hemlighet för dig
Skulle du inte förstå mig
Inte ens jag förstår
Om ja inte kan hjälpa mig själv
Så kan ingen annan heller det..

[Anonym]

Vännen, någon professionell kan hjälpa dig. Du är inte ensam

[EmpaAn]

Jo jag hoppas verkligen det. Men det känns inte så..
Jag har gått hos en psykolog i 8 år men det hjälper inte..

[Broken]

Hur blir man egentligen frisk?
Kan man bli helt frisk?

*önska*

[EmpaAn]

Precis. Har länge ställt mig denna frågan!
Jag har gått hos kuratorn/pskolog! Men det hjälper inte..
va kan dom göra? Man pratar bara o grejjer..
Jag tycker inte nått har blivit bättre utan ja tycker mer det blir värre och värre.. Jag stör mig bara mer och mer på mitt utseende!

[lindusen]

Hej på er!
Vill sprida lite hopp även om det absolut inte finns något ljus i allt detta hemska bdd-mörker för tillfället....så kan det kännas.
Jag har varit "frisk" i snart 12 år. Jag gick liksom du EmpaAn i terapi under lång lång tid, vilket var bra på många sätt. När jag fyllde 21 fick jag helt enkelt nog, hade så mycket ångest som kröp under skinnet på mig och tog en stor mängd tabletter för att avsluta allt elände. Samtidigt hade jag under svåra perioder sådan livlust eller snarare längtan efter att få leva så efter att svalt mina piller greps jag av panik och ringde själv efter ambulans. På mitt nästa besök hos min dåvarande terapeut så kom vi tillsammans fram till att prova att medicinera min sjukdom. Fick antidepresiva. Detta låter kanske som ett mirakel, men jag nästan kände hur livet sakta började spira inombords.
Det finns hjälp att få, för många av oss drabbade iallafall. Det är värt att prova. Ibland kanske man är rädd för läkemedel, kanske skäms man för att behöva ta det, man vill vara "stark" och klara sig utan mm mm.
Jag har fortfarande tendens till att fokusera mycket på mitt utseende men tankarna begränsar mig inte i min vardag längre. Har studerat på universitet, har sambo, arbetar osv....

Stora varma kramar från Linda