vet inte om jag orkar leva mer

[Insatiable]

Så ledsen idag, allt känns helt meningslöst. Jag har stått och sminkat mig om och om igen i tre timmar. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ha mitt hår för att se normal ut. Kan jag ens se normal ut? Idag är verkligen den värsta dagen på länge, jag har grinat halva morgonen för att jag är så ful och det gör ju inte saken bättre- snarare tvärtom eftersom jag får röda och svullna ögon av det. Rödare och svullnare, ska väl kanske sägas. Har fått problem med ögonen på sistone så de är ofta väldigt svullna och under dem är jag knallröd. Ingen concealer och inget täckstift i världen kan trolla bort det. Helt fruktansvärt. Detta samtidigt som jag fått fler och djupare rynkor kring ögonen. Jag har dessutom fått jättemycket utslag och finnar i ansiktet. Jag räknade till 35 imorse, sen orkade jag inte mer, det var så hemskt, jag hade inte ens kommit igenom halva ansiktet när jag var uppe i den siffran. Min näsa upplever jag också som mer grotesk än vanligt. Hela mitt ansikte ser skevt ut och jag vill bara ta fram en såg och såga bort bitar som inte passar in. Jag önskar så att jag hade pengar, isf skulle jag göra åtminstone två plastikoperationer. Dock funderar jag ofta om det verkligen skulle hjälpa. Jag skulle fortfarande vara ful, skulle nog behövas minst tio för att jag ens ska se normal ut.

Jag menar allvar, jag ÄR skitful!! Det har jag fått höra också massor av gånger. Igår läste jag dessutom nåt i Amelia, det stod att killar ofta stöter på den mindre snygga tjejen för att komma åt hennes snyggare kompis- men att det ibland kan leda till att de ändå hamnar i säng med den fula. Det gjorde mig helt förstörd och fick mig att gråta i flera timmar, ha ångest osv. Jag tänkte på de gånger som någon sagt mig att jag ser bra ut (fåtaliga gånger) eller som jag följt med en kille hem. Ville han egentligen åt min betydligt snyggare kompis då? Blev han kanske besviken över att det bara blev sex med fula jag? Jag är ganska säker på det. Killar kan väl ha sex med vem som helst om de blir desperata. Och det känns för jävligt. Hur kunde jag lura mig så? Hur kunde jag för ett ögonblick tro att jag fick följa med för att han tyckte att jag såg bra ut?

Vi läser mycket om haloeffekten i skolan nu, man får veta att personer dömer varandra efter utseendet (som om det skulle vara en överraskning för mig)- personer som ser trevliga/bra ut tror man är trevliga, medan negativa bilder är svåra att radera. Det känns som det ultimata beviset på att jag är ful. Eftersom jag inte har några kompisar måste det betyda att människor dömer mig efter utseendet, och min fula yta ger dem en negativ bild. Det känns så orättvist, varför kan inte jag också få vara omtyckt och älskad av vänner och en pojkvän? Det är ju inte jag som bestämt att jag ska vara ful!

Jag har inte längre några vänner kvar, förutom en i Stockholm men vi kan inte träffas särskilt ofta. Här hemma har jag ingen. De har slutat att höra av sig till mig och jag är säker på att det är för att jag är jobbig/tråkig. Eller för att de tycker jag är så ful att de inte vill umgås med mig, det kan ju vara negativt för deras rykte. Jag har hört av mig till dem flera gånger: ringt, messat, skrivit åt dem på msn. Men de svarar inte trots att de är online på msn, och de svarar inte på mina samtal. De hälsar inte ens på mig på stan! Och jag har ingenting gjort dem! Alltså måste det vara mitt utseende/personlighet det är fel på. Killen jag dejtade har dumpat mig, jag som trodde att allt var bra mellan oss. Det hände efter att vi haft sex med varandra. Därför är jag säker på att han dumpade mig pga. att jag är ful. När jag låg där naken med honom insåg han väl hur ful jag faktiskt är. Det är svårt att vara tillsammans med någon man finner avtändande. Jag är så trött på att vara ensam, jag orkar inte med det, vem vill vara ensam egentligen? Människan är inte gjord för det.

Imorse tvingade jag mig själv att ta massor av bilder på mig, dels för att kolla om jag såg normal ut efter den och den sminkningen, dels för att jag kände det där tvånget som man kan känna. Jag mådde bara ännu sämre av det. Egentligen borde jag slänga upp bilderna så att ni förstår hur ful jag är. Jag är ful på riktigt, det är inte bara nåt jag fått för mig. Nu är det en timme till jag ska vara i skolan men jag vet inte om jag klarar det, jag måste åka buss dit idag och jag kommer att vara i den delen av skolan där det är som mest folk. Är ganska säker på att det inte blir nåt med skolan, tanken på att gå ut idag ger mig ångest. Det är så ljust nu på våren, allt fult med mig syns extra tydligt. Och det är så mycket folk i skolan, jag kan inte visa mig så här. Ser värre ut idag än jag nånsin gjort i hela mitt liv. Pga. mitt mående har jag massor av frånvaro under hela terminen och betygen går åt h--vete.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar leva mer. Psykvården ger mig ingen hjälp, jag har väntat i ett halvår nu utan att nåt händer. Jag orkar inte vara så här ful, ha så här mycket ångest, minnas allt jobbigt, och göra folk besvikna. När ska livet börja egentligen? Fyller snart 20 och än har jag inte fått vara lycklig eller uppleva roliga saker på dessa två decennium. Ska det vara så här i 20 år till? Vet inte om jag vill vara med längre. Känns som om alla drömmar jag har bara blir allt mer avlägsna: drömmen om att utbilda mig till jurist, att resa, att göra det ena med det andra.. kommer inte att lyckas med det, varför skulle jag? Jag har ju inte ens gått klart gymnasiet än! Jag har kvar att läsa 1600 poäng! Det tar 2-3 år! Och med tanke på hur mycket jag fuckar upp kommer det förmodligen att ta det dubbla.

Det allra värsta är att det är snart sommar och det ger mig panik. Som det ser ut nu har jag inget jobb då och skolan är det ju sommarlov från. Vad ska jag göra hela sommaren? Jag har ju inga vänner. Skulle gärna åka och hälsa på min kompis i Stockholm men jag har ju inga pengar att resa för. På sommaren fyller jag 20 också och det gör mig så ledsen, de senaste fem åren har ingen förutom familjen firat mig, och jag vill inte vara med om samma sak nu igen när jag är 20. 20 är ändå en ganska speciell ålder, som många brukar fira lite ordentligare. Så jag vill inte fira min födelsedag i år (har sagt det sen jag var 17, men ingen i familjen har respekterat det) för det är belagt med så mycket ångest. Att sitta där och le och låtsas vara glad fast jag egentligen är så arg, besviken och ledsen att jag bara vill dö. Jag vill inte!! Men min mamma blev jättearg när jag sa det. Men jag vill inte. Tidigare, när jag fortfarande umgicks med några "kompisar" tänkte jag att jag kanske skulle kunna ha nån sorts bjudning, eller äta på en restaurang, åtminstone. Men nu blir det inte så.

Nä, jag vet faktiskt inte om jag kommer att orka leva, för när sommaren kommer blir allting ännu värre. Orkar inte vara ensam med mig själv, vad ska jag göra hela dagarna, titta ut genom fönstret eller? JAG ORKAR INTE MER!!! Men det är ingen som fattar hur dåligt jag mår, det är ingen som bryr sig, inte ens psykvården gör ju det, och i sommar är det uppehåll från terapin- som jag alltså inte ens börjat med. Har redan börjat planera hur jag ska ta bort mig.

Vad ska jag göra??! Hur överlever ni som är ensamma, hatade, ångestfyllda, minnesfyllda och självmordsbenägna somrarna eller dagarna, om ni inte har varken skola eller jobb eller vänner?

Hoppas att ingen blev upprörd av att jag skrev så här långt, och om så mycket skit, jag vill inte tränga mig på eller göra att andra blir ledsna. Ber om ursäkt om så är fallet nu. Men nu har jag fått nog av detta s.k. j--la liv.

[martin_e]

Hej

Jag har inte BDD själv och kan kanske inte säga så mycket som hjälper mot ångesten. Jag förstår att allt är förjävligt och att du är trött på det. Men jag tycker det låter som du ändå vill leva, du drömmer om att utbilda dig till jurist till exempel. Och du låter som en intelligent människa, jag tror inte alls att du är jobbig eller tråkig. Undrar vad det är för vänner om de inte ens svarar på msn? Jag har själv också svårt att få vänner (och har firat de flesta av mina födelsedagar ensam med familjen - min 20-årsdag var nog inte minnesvärd för jag minns inget av vad jag gjorde då), även om jag själv tycker att jag är en intressant person. Det kanske inte beror på att man är dum/ful/tråkigt utan för att man tycker det är svårt med att vara social eller för att man haft otur.

Tycker det är skräp att psykvården inte gett dig hjälp än, hoppas du står på dig och ringer dem igen om du orkar och får fram hur dåligt du faktiskt mår. Det är en sjukdom som går att behandla. Hoppas du står ut.

[Synthesized]

Hur överlever ni som är ensamma, hatade, ångestfyllda, minnesfyllda och självmordsbenägna somrarna eller dagarna, om ni inte har varken skola eller jobb eller vänner?

Jag har alltid varit en ganska ensam människa. Även om jag periodvis i mitt liv haft folk att umgås med har jag alltid känt mig ensam (dels för att jag är så begränsad; ska jag träffa någon krävs det planering och såväl mental som praktisk förberedelse för mig, men jag känner också en slags ensamhet oavsett om jag är omgiven av massa människor). Jag har alltid känt mig ganska hatad och inte accepterad. Ibland känns det som ett under att jag har överlevt alla dessa år. Men svaret får nog bli att jag har bitit ihop så gott jag kunnat. Jag känner mig som en av 'knäppskallarna' Jonas Gardell beskriver i Präriehundarna; de flyr, de blir tokiga för att härda ut. Hur har jag lyckats? Jag vet inte. Jag har intalat mig att det är värt att leva för de små ljusglimtarna som finns i livet (har man inte mycket får man väl räkna in en påse av sitt favoritgodis, en efterlängtad film, bra musik eller whatever som tillräckliga ljusglimtar). Det kanske låter hopplöst och meningslöst, men när det är som värst kan alla dessa till synes menlösa saker vara räddningen. Att försöka fokusera på det som inte är förjävligt. Det kan hjälpa en att ta sig upp en liten bit, eller åtminstone hindra en från att falla ännu längre.

Du skriver att dina gamla vänner inte längre svarar på dina telefonsamtal eller när du skriver på msn, att de inte hälsar när ni råkar mötas på stan. Jag verkar under hela mitt liv ha haft den effekten på människor. Vissa av mina gamla klasskamrater har jag känt sedan jag var fyra år gammal, och de säger ingenting när de ser mig. Under högstadiet umgicks jag dagligen med en annan utstött tjej i min klass. Jag träffade henne när jag vågat mig iväg till frisörsalongen för flera veckor sedan. Hon bara gav mig en besvärad blick, utan att svara när jag hälsade. Jag har aldrig förstått det här beteendet, men jag är numera ganska övertygad om att det ligger hos dessa människor. Hur bra är man som vän om man gör såhär? Det är inte dig eller mig det är fel på för att de uppför sig underligt.

Jag har nog mest pladdrat en massa nu, antar att det inte varit några bra svar egentligen. Men vad jag ville få fram är att du i alla fall inte är ensam om att känna som du gör, och det är inte dig det är fel på för att livet är orättvist. Det bästa du kan göra när det känns så illa som du beskriver det är nog att bara försöka stå ut tills det absolut värsta är över. Försök tvinga dig själv att göra saker du brukar tycka om att göra. Det är när det känns som att man nått botten som det är svårast att ta tag i saker och ting, och då kanske det är lika bra att inte göra det heller. Ångesten blir bara värre om man ligger där längst ner och tänker på allt man borde göra och allt man inte klarar av att göra. Att tänka klart blir svårt när man slingrats in i en ond tankespiral som verkar vara ändlös.

Jag hoppas att du mår bättre snart. Kram.

[SpegelSpegel]

Blir berörd av ditt inlägg, Insatiable. Exakt de här tankarna och känslorna hade jag också för ett tag sedan. Har dem väl fortfarande, men inte i samma utsträckning sedan jag träffade min pojkvän. Vet inte var jag skulle ha varit idag utan honom.

Kan också känna att mina vänner inte gillar mig ngt särskilt och helst vill slippa mig för att de tycker att jag är ful, töntig, pinsam och tråkig osv. Jag har inte många och vi umgås mkt sällan och i princip aldrig i nyktert tillstånd. Tror att ett bra sätt att hitta nya vänner är att börja läsa på universitetet eller ngn folkhögskola, studenter brukar vara mer mogna och inte så ytliga, och det finns ett större urval av nytt folk som man eventuellt har ngt gemensamt med. Fast det är ju inte precis lätt att knyta kontakter när man inte tål att folk tittar på en. Själv har jag prövat att studera ett par gånger men aldrig fått några vänner. När jag läste på högskolan första gången hade jag jämt köttsår i ansiktet pga min svåra skinpicking, och nästan ingen pratade med mig utom läraren och en jättetrevlig gravt överviktig tjej i en annan klass som ingen heller verkade vilja ha kontakt med i början. Men vi hade inte mkt lektioner ihop och hon fick senare en vän i sin klass och verkade inte vilja fortsätta umgås så mkt med mig utan vi mest log och sa hej när vi sågs.

Upplever också att folk ogillar mig utan att jag gjort dem ngt, främst när jag är osminkad eller vet med mig att jag ser extra ful ut. Man skulle ju kunna tro att det bara är ngt jag inbillar mig eftersom jag har bdd, men det verkar tyvärr som om jag får det bekräftat även när jag har bra dagar då jag knappt tänker på hur ful jag är och intalar mig att jag är okej och inte kommer att bli särbehandlad. Det kan vara kassörskor som ler och säger hej åt alla utom mig, bekanta som ignorerar mig, affärspersonal som är jättegulliga och frågar en annan tjej om hon vill ha hjälp med ngt men bara glor surt på mig.
De dagar då jag vet att mitt utseende är bättre, att min hud är ovanligt fräsch, mitt hår ser okej ut och jag lagt ner mkt tid på sminket, kanske gått ner ngt kilo, då är det som att komma till ett helt nytt land, en annan kultur där folk är vänliga. Alla ler, folk är hjälpsamma, killar visslar ibland t o m efter mig eller ger mig uppskattande blickar och kommentarer. Jag önskar verkligen att jag inte hade behövt vara ett levande mätinstrument på folks ytlighet, men nu är det så. Förstår verkligen att folk med normalt eller snyggt utseende inte kan tro att ngn skulle kunna bli illa bemött och omtyckt pga utseendet, de blir väl troligen behandlade som jag blir de få dagar jag ser normal ut varje dag.

Usch, jag bara gnäller. Tycker i alla fall inte att dina kompisar låter ngt vidare om de sviker dig när du är nere och deppig...du verkar ju vara väldigt smart och vettig och skulle lätt kunna få mkt mer intressanta och pålitliga vänner än de. Vad man kan göra när allt är jävligt är väl att fördriva tiden med antingen kreativa, terapeutiska grejer eller ren verklighetsflykt, och tänka på att bara för att allt känns outhärdligt en period i livet betyder det inte att det kommer vara så jämt. Jag gick knappt ut ur huset när jag var mellan 19 och 21, det enda jag gjorde var att hålla på med min hud, ligga på golvet och grina, självmordsfantisera och lyssna på Morrissey samt skriva svart poesi. Men nu har jag en pojkvän som konstigt nog älskar mig, åtminstone en fot i arbetslivet, och mitt självförtroende är på bättringsvägen eftersom jag inte längre anser att mitt värde är synonymt med mitt utseende. Även om jag fortfarande är jätteful OCH lider av bdd. Jag hade ALDRIG kunnat föreställa mig det för fyra år sedan, jag var övertygad om att jag jag skulle vara död idag.

Hoppas du mår bättre efter en natts sömn, ta hand om dig!

[amav]

Hej!

Jag blir också berörd över det du (Insatiable) skriver.

Läs (du och de andra som refererar till olika "bevis") följande sida:
http://hem.passagen.se/fri-sidan/tankefallor.html
(den är ngn kort sammanfattning av de tankefel/bevisföringsfel folk brukar göra - finns en glättig men bra bok som heter ngt i stil med "10 vanliga tankefel som smarta personer gör" som tar upp samma grejjer men som är mer köttig)

Försök plocka upp boken "Fri från oro, ångest och fobier" (leta på nätet, finns som pocket).

Låna/köp en bok med typ titeln "Psychology" som är c:a 600 sidor och i typ tabloidformat (alltså, en tjock grundläggande bok om psykologi, sån man läser när man börjar läsa till psykolog).


Läs på och se att KBT är den mest välgrundade evidensbaserade vården som ges vid behandling av ångestsyndrom. Utöva KBT på dig själv. Får du inte vård av "vården" - köp vård privat.


Det e så det funkar.


/Amav

[Anonym]

Insatiable
Adda mig på msn om du vill prata..
har exakt samma känslor som dig, tänker som dig.
Starchiild_88@hotmail.com

[Anonym]

Jag orkar inte vara så här ful, ha så här mycket ångest, minnas allt jobbigt, och göra folk besvikna. När ska livet börja egentligen? Fyller snart 20 och än har jag inte fått vara lycklig eller uppleva roliga saker på dessa två decennium. Ska det vara så här i 20 år till? Vet inte om jag vill vara med längre. Känns som om alla drömmar jag har bara blir allt mer avlägsna: drömmen om att utbilda mig till jurist, att resa, att göra det ena med det andra.. kommer inte att lyckas med det, varför skulle jag? Jag har ju inte ens gått klart gymnasiet än!

Jag känner igen mig precis. Det kunde lika gärna vara mig du beskrev.. Men på nåt sätt ska du komma igenom det här.. Jag är helt säker på att det går.

Har inte ens sökt hjälp i psykvården, för har inte blivit hjälpt tidigare, men du som har, hur bemöter dom dig? vad säger dom? är det värt att söka hjälp där?

kram

[Insatiable]

martin_e:

Men jag tycker det låter som du ändå vill leva, du drömmer om att utbilda dig till jurist till exempel.

Det är ju vad jag vill göra, utbilda mig. Men eftersom den möjligheten känns allt mer avlägsen blir jag allt mer angelägen om att det bästa för mig vore att dö. Jag är ganska rädd också, rädd för att det ska gå dåligt för mig om jag väl kommer in på juristprogrammet, men också för att det ska fortsätta vara så här ensamt för mig. Kommer inte att orka med en utbildning på 4½ år om folk fortsätter att ignorera mig och behandla mig illa. Jag har som inga större förväntningar på en högskoleutbildning. Och jag har kommit till den insikten att vissa människor helt enkelt är dömda till ett liv i ensamhet. Om det inte vore så att en del människor är dömda till det, skulle vi inte se dessa ensamma, alkoholister och andra utslagna människor i samhället.

Så jag vet inte om det ens är värt att försöka plugga vidare. Herre Gud, jag har ju inte ens klarat gymnasiet än! Jag är snart 20 och har fortfarande kvar ca 2 år av gymnasiestudier- i den takten det tar för mig att klara kurserna kommer det dock att ta betydligt längre. Jag hör hur gnällig och negativ jag låter, men det är svårt att vara optimistisk när man aldrig fått uppleva nåt positivt i sitt liv.

för att man tycker det är svårt med att vara social eller för att man haft otur.

Jag har inga problem med att vara social. Det är det som är så konstigt. Om jag varit jätteblyg hade jag kunnat förstå ifall folk uppfattat mig som reserverad och kanske tom. dryg (tyvärr uppfattas många blyga som så), och därför undvikit att ta kontakt med mig. Men jag är ju ändå social?! Så kanske är det otur jag haft, men då är ju frågan: när ska min otur vända? När jag är 30? 35? Vet inte om jag orkar vänta så länge.

Synthesized:

men jag känner också en slags ensamhet oavsett om jag är omgiven av massa människor

Det är konstigt det där. Men det är iaf precis likadant för mig. Visserligen har jag aldrig varit omgiven av många människor på nära håll så att säga, men de gånger jag haft ett jobb & därför vistats bland många människor, samtidigt som jag kanske haft ett par- tre vänner jag umgåtts med.. jag har ändå känt mig ensam.

Vissa av mina gamla klasskamrater har jag känt sedan jag var fyra år gammal, och de säger ingenting när de ser mig. Under högstadiet umgicks jag dagligen med en annan utstött tjej i min klass. Jag träffade henne när jag vågat mig iväg till frisörsalongen för flera veckor sedan. Hon bara gav mig en besvärad blick, utan att svara när jag hälsade.

Jag blir både arg & ledsen av sånt där, & jag förstår mig inte på beteendet. Varför gör man så? Antagligen går det att förklara med nån fin, psykologisk tolkning, men det är fortfarande väldigt obegripligt för mig. Är det en försvarsmekanism, & i sådant fall mot vad? Mot oss? Men varför skulle folk vara tvungna att försvara sig mot oss?

Försök tvinga dig själv att göra saker du brukar tycka om att göra.

Problemet är att det inte längre finns någonting jag tycker om att göra. Förut gillade jag att träna, festa & göra en del kreativa saker. Tex. måla & skriva dikter. Men jag insåg att jag var så dålig på att måla & skriva poesi, att jag slutade med det. Träning är uteslutet eftersom jag knappt vågar mig iväg till gymmet, & festa.. det hade jag kunnat göra om jag haft pengar & nån att gå ut med, eftersom jag mår bättre när jag är full. Ibland önskar jag att jag alltid fick vara full. Eller drogad. Då hade jag sluppit tänka så mycket på allt som är jobbigt. Hur som helst, jag bor i en rätt liten stad så det är ganska svårt att hitta nya fritidsintressen.

SpegelSpegel:

Tror att ett bra sätt att hitta nya vänner är att börja läsa på universitetet eller ngn folkhögskola, studenter brukar vara mer mogna och inte så ytliga, och det finns ett större urval av nytt folk som man eventuellt har ngt gemensamt med.

Jag läser på Komvux nu, fast jag har inte lärt känna någon där. Visst pratar jag med de flesta av mina kurskamrater, men det är mest bara ytligt snack & endast i skolan. Vi ringer inte till varandra eller umgås på fritiden. Det finns ett par personer jag kunnat tänka mig att umgås med, mitt problem är dock att jag har lätt för att få kontakt med människor men desto svårare att ta tag i saken & föreslå att vi ska ses på fritiden. Hur gör man egentligen? Det känns väldigt otäckt också, är så rädd att bli avvisad. Jag skulle inte klara av det just nu. Dessutom har jag svårt att tänka mig att de skulle ha tid för mig, eftersom de har barn & är flera år äldre än mig. Som Laleh sjunger: stora människor har ingen tid. Så är det verkligen. Ju äldre man blir, desto mindre tid & förståelse får man för andra människor.

Hur som helst är inte universitet/högskola aktuellt för mig än på många år. Jag har bara läst drygt 1000 gymnasiepoäng när denna termin är slut, & man ska ha 2500 för att få ett slutbetyg & vara behörig till högskolan.

Upplever också att folk ogillar mig utan att jag gjort dem ngt, främst när jag är osminkad eller vet med mig att jag ser extra ful ut.

Jag upplever det där hela tiden, det känns som om det inte spelar någon roll hur ful jag är på fulhetsskalan. De tittar ogillande på mig ändå, eller säger taskiga saker. Folk kan tom. veva ner bilrutorna & skrika elaka saker efter mig, kalla mig för hora eller kasta saker på mig. Jag förstår inte varför, för det är tom. människor jag inte känner som gör så. Jag har aldrig gjort någon i denna stad någonting ont, ändå gör människor så där mot mig. Tom. äldre personer (pensionsålder) kan bete sig illa åt mot mig. & då undrar jag givetvis vad det är för fel på mig. För nåt måste det ju vara? Nåt måste vara fel på mig eftersom människor oavsett ålder, kön, relation till mig etc. är taskiga. Det känns så klyschigt att säga att problemet ligger hos de som gör så, när det är alla som beter sig på det sättet. & varför gör de så här mot mig, men ingen annan? Jag har aldrig sett att en annan vuxen människa blivit förföljd, kallad för hora, knuffad, spottad på eller förolämpad på något annat sätt.

Men nu har jag en pojkvän som konstigt nog älskar mig

Jag är glad för din skull att du träffat någon. Hur gick det till? Frågar av ren nyfikenhet. Jag har aldrig varit tillsammans med någon, det har aldrig gått så långt. & det är inte många killar jag dejtat. Eftersom jag bor i en rätt liten stad är det svårt att lära känna nya människor, så vart träffar man egentligen en kille? Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att göra det, så ful & hemsk som person som jag är.

amav:

Försök plocka upp boken "Fri från oro, ångest och fobier" (leta på nätet, finns som pocket).

Brukar den gå att låna på biblioteket? Jag har nämligen inte pengar till att köpa en bok.

Låna/köp en bok med typ titeln "Psychology" som är c:a 600 sidor

Ingen idé, jag är urusel på engelska & om den dessutom är så lång.. då kommer jag inte att förstå någonting. Finns den inte på svenska?

Får du inte vård av "vården" - köp vård privat.

Alltså, privat psykvård menar du nu? Det har jag absolut inte råd med. Jag har knappt ens råd att köpa tuggummi på Konsum.

anonym:

hur bemöter dom dig? vad säger dom?

Önskar att jag kunde säga tvärtom, men tyvärr upplever jag att jag inte blivit särskilt bra bemött. När jag gick till akutjouren blev jag bra  bemött av skötaren där, men första bedömningssamtalet var hemskt. De som bedömde mig pratade i mun på varandra, lyssnade inte på mig, bagatelliserade vissa av mina problem, samt att de misstolkat mycket av vad skötaren skrivit ner om mig. De lade in sina egna tolkningar i det hela, bl.a. lyckades de få fram att jag lider av tvångssyndrom i samband med hygien, vilket inte alls stämmer.

Andra bedömningen gick lite bättre, men fortfarande kände jag mig ganska överkörd. De pratade dessutom mycket om en vecka i en lägenhet med andra ungdomar som mår dåligt, vilket jag tidigare sagt nej till flertalet gånger. Jag skulle inte må bättre av det, jag känner ju mig själv! Hur skulle jag kunna dela lägenhet med flera andra som mår dåligt på andra sätt, hur skulle jag kunna visa mig utan smink, hur skulle jag kunna äta middag med dem, & på vilket sätt skulle jag bli hjälpt av att höra om hur de brukar skära sig eller vad de varit med om i sin barndom? Ändå fortsätter de att tjata om detta.

Efter den andra bedömningen har jag fått vänta länge på att få en terapeut/psykolog. Jag har fortfarande inte fått träffa någon. Jag, min syster & min mamma har ringt dit flera gånger & de har varje gång lovat att ringa upp oss & meddela hur det går & hur länge jag får vänta, men de hör inte av sig.

är det värt att söka hjälp där?

Nej. Men det kan säkert vara olika från stad till stad. & jag hoppas att jag om några år kan säga att det faktiskt var värt att söka hjälp. Just nu känns det dock inte så.

[Insatiable]

En sak till...

Ni som får hjälp idag, hur länge har ni fått vänta på det? Hjälper terapin eller vad det nu är för hjälp ni får?

[Anonym]

Du har nog tyvärr rätt om vården.. Den är bedrövlig ibland. Den är inte alls anpassad efter patientens behov. Men det finns bra också, man måste hitta rätt som sagt, det är vad jag tror. Men jag tycker fortfarande att det är skandal att sådan inkompetens finns. Det förstör för många, istället för att hjälpa.

[Synthesized]

Ni som får hjälp idag, hur länge har ni fått vänta på det? Hjälper terapin eller vad det nu är för hjälp ni får?

Jag hade intensiv KBT förra året, och det fick jag relativt snabbt jämfört med hur länge många andra verkar få vänta. Det var på BUP, vilka inte har många KBT-utbildade psykologer (eller psykologer överhuvudtaget, de flesta är socionomer). Jag fick verkligen tjata till mig det och förklara gång på gång att det är just den terapitypen jag behöver, eftersom de inte förstod det själva.

Jag har färre svårigheter nu. Eller, jag klarar i alla fall av mer än då även om det fortfarande är jävligt jobbigt och ibland får jag mina svackor då ingenting fungerar (t.ex för tillfället då jag inte varit i skolan på en månad). Det är svårt för mig att veta om det är terapin, medicinen, en kombination av dessa eller helt enkelt en ren tillfällighet att jag generellt sett mår bättre nu än för ett år sedan. Jag har under hela mitt liv haft perioder då jag mått dåligt och jag kan ju faktiskt inte veta om den extremt dåliga perioden hade gått över eller förbättrats oavsett om jag hade fått hjälp eller inte. Men det är helt klart värt att ge det en chans - många blir betygligt bättre.

[amav]

Det finns massor av svenskspråkiga böcker att låna på bibliotek. Vidare kan man vad jag vet även önska att biblioteket köper in böcker. Det är bara att göra.

[Anonym]

aaa

[Malins mamma]

Hej SpegelSpegel!

Trevligt att du är tillbaka.  
Jag kan tänka mig att du blev trött eller irriterad på att jag hela tiden ifrågasatte de uppfattningar du har? Men jag hoppas du förstår att det inte är något personligt mot dig och att jag skriver det jag skriver enbart i syfte att vilja hjälpa er alla till ett bättre liv. Tack vare att du har sån bra förmåga att formulera och uttrycka det som förmodligen många här tänker och upplever så är det ofta det du har skrivit som jag har kommenterat.

Jag vet att vi har diskuterat mycket förut om det du skrev i inlägget här ovan. Nämligen uppfattningen om att du blir sämre respektive bättre bemött av andra beroende på hur du ser ut för dagen.

Tyvärr verkar det som att du verkligen vill bevisa att det ÄR så och därför räknar du kanske inte med andra faktorer eller kanske inte ens lägger märke till det som skulle kunna bevisa motsatsen?

Upplever också att folk ogillar mig utan att jag gjort dem ngt, främst när jag är osminkad eller vet med mig att jag ser extra ful ut.

De dagar då jag vet att mitt utseende är bättre, att min hud är ovanligt fräsch, mitt hår ser okej ut och jag lagt ner mkt tid på sminket, kanske gått ner ngt kilo, då är det som att komma till ett helt nytt land, en annan kultur där folk är vänliga. Alla ler, folk är hjälpsamma, killar visslar ibland t o m efter mig eller ger mig uppskattande blickar och kommentarer.

Det som du beskriver här är alltså hur du själv uppfattar ditt utseende. Men du kan ju inte veta hur andra uppfattar det. Okända personer kan ju inte veta hur mycket tid du lagt ner på sminket, de kan inte veta om du har ovanligt fräsch eller ovanligt dålig hy den dagen eller om du har gått upp eller ned ett par kilo. Det är bara du som vet det.

Iaf, det är mycket möjligt att du blir olika bemött beroende på hur du ser ut men tror du inte att det kan ha något att göra med hur DU bemöter andra beroende på om du känner dig fin eller ful?
Eller är du säker på att du är lika öppen, glad och trevlig när du känner dig ful som när du känner dig fin?

En annan sak att räkna med är att folk är olika, somliga har ett trevligt sätt och somliga är mer tysta, reserverade eller buttra. En och samma person kan även vara trevlig ibland och inte så trevlig ibland beroende på saker och ting i dennes eget liv. Tex huvudvärk, oro, problem och bekymmer.
Hur andra bemöter dig behöver alltså inte ha ett dugg att göra med hur du ser ut.

Jag hoppas att du tänker igenom det jag har skrivit, för så länge du har uppfattningen att du är ett levande mätinsrument för folks ytlighet och hur du blir bemött beror på ditt utseende blir du inte fri från BDD:n. Testa ärligt och ta med alla observationer du gör, inte bara de som passar in med din uppfattning. Tänk även på om det är nån skillnad på ditt kroppsspråk vid olika tillfällen.

Mvh Malins mamma

[tina]

Så ledsen idag, allt känns helt meningslöst. Jag har stått och sminkat mig om och om igen i tre timmar. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ha mitt hår för att se normal ut. Kan jag ens se normal ut? Idag är verkligen den värsta dagen på länge, jag har grinat halva morgonen för att jag är så ful och det gör ju inte saken bättre- snarare tvärtom eftersom jag får röda och svullna ögon av det. Rödare och svullnare, ska väl kanske sägas. Har fått problem med ögonen på sistone så de är ofta väldigt svullna och under dem är jag knallröd. Ingen concealer och inget täckstift i världen kan trolla bort det. Helt fruktansvärt. Detta samtidigt som jag fått fler och djupare rynkor kring ögonen. Jag har dessutom fått jättemycket utslag och finnar i ansiktet. Jag räknade till 35 imorse, sen orkade jag inte mer, det var så hemskt, jag hade inte ens kommit igenom halva ansiktet när jag var uppe i den siffran. Min näsa upplever jag också som mer grotesk än vanligt. Hela mitt ansikte ser skevt ut och jag vill bara ta fram en såg och såga bort bitar som inte passar in. Jag önskar så att jag hade pengar, isf skulle jag göra åtminstone två plastikoperationer. Dock funderar jag ofta om det verkligen skulle hjälpa. Jag skulle fortfarande vara ful, skulle nog behövas minst tio för att jag ens ska se normal ut.

Jag menar allvar, jag ÄR skitful!! Det har jag fått höra också massor av gånger. Igår läste jag dessutom nåt i Amelia, det stod att killar ofta stöter på den mindre snygga tjejen för att komma åt hennes snyggare kompis- men att det ibland kan leda till att de ändå hamnar i säng med den fula. Det gjorde mig helt förstörd och fick mig att gråta i flera timmar, ha ångest osv. Jag tänkte på de gånger som någon sagt mig att jag ser bra ut (fåtaliga gånger) eller som jag följt med en kille hem. Ville han egentligen åt min betydligt snyggare kompis då? Blev han kanske besviken över att det bara blev sex med fula jag? Jag är ganska säker på det. Killar kan väl ha sex med vem som helst om de blir desperata. Och det känns för jävligt. Hur kunde jag lura mig så? Hur kunde jag för ett ögonblick tro att jag fick följa med för att han tyckte att jag såg bra ut?

Vi läser mycket om haloeffekten i skolan nu, man får veta att personer dömer varandra efter utseendet (som om det skulle vara en överraskning för mig)- personer som ser trevliga/bra ut tror man är trevliga, medan negativa bilder är svåra att radera. Det känns som det ultimata beviset på att jag är ful. Eftersom jag inte har några kompisar måste det betyda att människor dömer mig efter utseendet, och min fula yta ger dem en negativ bild. Det känns så orättvist, varför kan inte jag också få vara omtyckt och älskad av vänner och en pojkvän? Det är ju inte jag som bestämt att jag ska vara ful!

Jag har inte längre några vänner kvar, förutom en i Stockholm men vi kan inte träffas särskilt ofta. Här hemma har jag ingen. De har slutat att höra av sig till mig och jag är säker på att det är för att jag är jobbig/tråkig. Eller för att de tycker jag är så ful att de inte vill umgås med mig, det kan ju vara negativt för deras rykte. Jag har hört av mig till dem flera gånger: ringt, messat, skrivit åt dem på msn. Men de svarar inte trots att de är online på msn, och de svarar inte på mina samtal. De hälsar inte ens på mig på stan! Och jag har ingenting gjort dem! Alltså måste det vara mitt utseende/personlighet det är fel på. Killen jag dejtade har dumpat mig, jag som trodde att allt var bra mellan oss. Det hände efter att vi haft sex med varandra. Därför är jag säker på att han dumpade mig pga. att jag är ful. När jag låg där naken med honom insåg han väl hur ful jag faktiskt är. Det är svårt att vara tillsammans med någon man finner avtändande. Jag är så trött på att vara ensam, jag orkar inte med det, vem vill vara ensam egentligen? Människan är inte gjord för det.

Imorse tvingade jag mig själv att ta massor av bilder på mig, dels för att kolla om jag såg normal ut efter den och den sminkningen, dels för att jag kände det där tvånget som man kan känna. Jag mådde bara ännu sämre av det. Egentligen borde jag slänga upp bilderna så att ni förstår hur ful jag är. Jag är ful på riktigt, det är inte bara nåt jag fått för mig. Nu är det en timme till jag ska vara i skolan men jag vet inte om jag klarar det, jag måste åka buss dit idag och jag kommer att vara i den delen av skolan där det är som mest folk. Är ganska säker på att det inte blir nåt med skolan, tanken på att gå ut idag ger mig ångest. Det är så ljust nu på våren, allt fult med mig syns extra tydligt. Och det är så mycket folk i skolan, jag kan inte visa mig så här. Ser värre ut idag än jag nånsin gjort i hela mitt liv. Pga. mitt mående har jag massor av frånvaro under hela terminen och betygen går åt h--vete.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar leva mer. Psykvården ger mig ingen hjälp, jag har väntat i ett halvår nu utan att nåt händer. Jag orkar inte vara så här ful, ha så här mycket ångest, minnas allt jobbigt, och göra folk besvikna. När ska livet börja egentligen? Fyller snart 20 och än har jag inte fått vara lycklig eller uppleva roliga saker på dessa två decennium. Ska det vara så här i 20 år till? Vet inte om jag vill vara med längre. Känns som om alla drömmar jag har bara blir allt mer avlägsna: drömmen om att utbilda mig till jurist, att resa, att göra det ena med det andra.. kommer inte att lyckas med det, varför skulle jag? Jag har ju inte ens gått klart gymnasiet än! Jag har kvar att läsa 1600 poäng! Det tar 2-3 år! Och med tanke på hur mycket jag fuckar upp kommer det förmodligen att ta det dubbla.

Det allra värsta är att det är snart sommar och det ger mig panik. Som det ser ut nu har jag inget jobb då och skolan är det ju sommarlov från. Vad ska jag göra hela sommaren? Jag har ju inga vänner. Skulle gärna åka och hälsa på min kompis i Stockholm men jag har ju inga pengar att resa för. På sommaren fyller jag 20 också och det gör mig så ledsen, de senaste fem åren har ingen förutom familjen firat mig, och jag vill inte vara med om samma sak nu igen när jag är 20. 20 är ändå en ganska speciell ålder, som många brukar fira lite ordentligare. Så jag vill inte fira min födelsedag i år (har sagt det sen jag var 17, men ingen i familjen har respekterat det) för det är belagt med så mycket ångest. Att sitta där och le och låtsas vara glad fast jag egentligen är så arg, besviken och ledsen att jag bara vill dö. Jag vill inte!! Men min mamma blev jättearg när jag sa det. Men jag vill inte. Tidigare, när jag fortfarande umgicks med några "kompisar" tänkte jag att jag kanske skulle kunna ha nån sorts bjudning, eller äta på en restaurang, åtminstone. Men nu blir det inte så.

Nä, jag vet faktiskt inte om jag kommer att orka leva, för när sommaren kommer blir allting ännu värre. Orkar inte vara ensam med mig själv, vad ska jag göra hela dagarna, titta ut genom fönstret eller? JAG ORKAR INTE MER!!! Men det är ingen som fattar hur dåligt jag mår, det är ingen som bryr sig, inte ens psykvården gör ju det, och i sommar är det uppehåll från terapin- som jag alltså inte ens börjat med. Har redan börjat planera hur jag ska ta bort mig.

Vad ska jag göra??! Hur överlever ni som är ensamma, hatade, ångestfyllda, minnesfyllda och självmordsbenägna somrarna eller dagarna, om ni inte har varken skola eller jobb eller vänner?


gosh... det här inlägget kändes EXAKT som mej!
hjälper nog inte dej ett smack.. men när jag läste... jag känner och mitt liv ser ungefär likadant ut! och d e ibland skönt å veta att de finns andra som har de likadant...
har du msn ?
adda mig om du vill :
anamoly89@hotmail.com