Lögner?

[Superwoman]

Hej alla engagerade!

Jag har en fundering, min dotter som är drabbad, men faktiskt på bättringsvägen. Fontex gör underverk! Depressionen har lättat och vi har en normal relation utan gråt och skrik varje dag.

Men till min fråga, jag vet att hon har ljugit mycket, både för mig och förmodligen sina vänner. Det sistnämnda inte så konstigt, då hon inte vill skylta/älta/avslöja hur hon mår. Men, hon har förskingrat pengar för mig och tokshoppat på Internet som jag blivit tvingad att betala. Även detta känns hyfsat logiskt då det handlar om kläder=utseende. MEN, med detta i bakgrunden upplever jag det som svårt att lita på henne överhuvudtaget. Nu har hon missat de tre senaste terapitillfällena, vilket blir dyrt och fördröjande för behandlingen. De två första gångerna har både jag och terapeuten haft överseende med, pga anledningarna. Men nu sista gången, vet jag inte om jag ska tro på hennes historia.

Så här vill jag helst inte känna, men det är svårt. På ett sätt vet om att jag har svårt att lita på henne, men blir naturligtvis kränkt när jag ifrågasätter det hela.

Så vad säger ni, är det lätt att man ljuger mycket, även för sina närmaste som känner till allt? Vill tillägga att hon inte riktigt har accepterat sin BDD diagnos utan ser det mer som att hon har tvång. Jag har försökt få henne att åtminstone gå in och läsa lite här, men hon vägrar...

Hälsningar Superwoman

[Synthesized]

Jo, det är nog inte så ovanligt. Jag kan känna igen mig en del i det beteendet. De gånger jag har ljugit har det oftast berott på att jag känner att personen ifråga inte skulle förstå mig, eller att jag helt enkelt skäms över sanningen.

Jag vet inte riktigt hur man som anhörig ska hantera detta. Man måste ju ha förståelse för att den BDD-drabbade kan ha svårt att tala helt öppet om sina problem och att det lätt blir att man kommer med svepskäl och lögner, men samtidigt kan man ju inte låta det vara så, för då kan man ju inte hjälpa personen heller. Det bästa är väl att få den drabbade att lita på en och lyssna på allt den säger utan att avfärda någonting som "strunt", även om man själv har svårt att sätta sig in i det.

[twinkle]

Superwomen, jag ryckte till när jag läste det du skrev! En stund trodde jag verkligen att du var min mamma av den anledningen att jag också blivit hjälpt av Fontex, tokshoppat saker på internet för mammas pengar och ställt in psykologbesök nyligen. Så man kan väl säga att jag förstår din dotters situation, men även din.

Ibland kan man skämmas för sin sjukdom och därför ha svårt att acceptera den och följden av det blir oftast att man ljuger, även för sina närmaste och trots att man egentligen inte vill. Att man är sjuk är ju aldrig nånting man är direkt stolt över, men kanske blir det lite värre när det handlar om en psykisk sjukdom. Förstår du hur jag menar? Hade hon till exempel brytit ett ben hade hon fått gips och så vidare och det skulle hon nog inte känna att hon behöver ljuga om, men det här är så mycket mer privat och tabulagt i samhället (tyvärr). Jag känner inte din dotter men kanske kan det vara för att hon skäms över sin sjukdom som hon ljuger?

[Jimmys mamma]

Jag känner igen situationen, har själv varit med om liknande. Många gånger drar man till med en nödlögn när man inte orkar förklara. Ibland bara orkar man inte försvara sitt beteende. Har en son som har ljugit emellanåt, men jag litar på honom ändå, helt konstigt kanske, men när man har en sjukdom, behöver inte vara just BDD, så är livet ibland för komplicerat, man försöker finna en egen lösning som man tror är rätt, blir man då ifrågasatt så kan det kännas som man blir ställd mot väggen. Dumma ursäkter, lögner med mera var ett tag vardagsmat för oss, jag blev helt nojjig. Hela tiden så funderade jag på om han ljög eller inte. Har nu slutat med det, jag måste visa att jag litar på honom. Han måste få stå på egna ben, dessutom med BDD i ryggsäcken, och visst måste det vara jobbigt. Smålögner accepterar jag, men om det är värre saker så ser jag helst att han är ärlig.
Idag så mår min son strålande, det märks på honom, lögnerna lyser med sin frånvaro, och lycklig är jag för det, men jag vet att det kan komma bakslag, han är ju faktiskt tonåring också, men den dagen den sorgen.

[vinterglas]

Jag tror nog det är lätt att ljuga för att få slippa göra något som man känner att man inte kan eller orkar. Man drar en vals om mensvärk, huvudvärk eller vad fan som helst för att slippa tex. skola, träning eller någon social tillställning.
För ibland orkar man inte förklara, det finns liksom ingen ork och man tror att ingen förstår så man väljer the easy way och ljuger lite.

Fast jag kan av egen erfarenhet säga att man är fylld av skuld- och skamkänslor för att man ljuger, så ni ska inte tro att man gör det och det känns bra. Nej, men känner sig som ett svin, speicellt om man blir utskälld, men tröstar sig med att man nu slipper exponera sig bland människor och vara ful, att det var värt det. För ingen skulle ju fatta om man sa "nä jag gkan inte, jag är för ful", då skulle folk bara arguemntera emot eftersom de inte förstår något och få en att må dåligt.

Garg, nu blev det flum men jag hoppas meningen framgick

[Spegelglas]

Jag är där, för jag ljuger. Säger jag till min mamma att jag ska på skolbio eller vad som helst så köper jag smink för pengarna. Ringer jag henne och säger att jag behöver pengar för att gå ut och äta med kompisarna på kvällen så tar jag genast ut de överförda pengarna från mitt konto och springer till sminkaffären. Det är mitt tvång och jag hatar det. Jag vet att jag är sjuk, men kan inte hjälpa det. Min sjukdom blir min ursäkt för att blunda, och tills vidare kommer jag fortsätta , för framför spegelglas känner jag mig alltid otillräcklig.

[Superwoman]

twinkle

Jag kan garantera att jag inte är din mamma, min dotter är inte ute här. Tyvärr tycker jag. Egentligen vill jag ju att det ska vara hon som ska ställa frågorna, utbyta erfarenheterna och få stöd här. Men så länge hon inte gör det, så blir detta min "holme".


Tack för alla andra svar också, ni bekräftar väl egentligen det jag misstänkte, att det naturligtvis finns en koppling mellan beteendet och sjukdomen. Det jag ser fram emot mest, är ju att hon ska få sjukdomsinsikt, så att vi kan prata om det som händer utifrån ett annat perspektiv. Nu blir det bara anklagelser när jag måste säga att jag inte litar och tror på henne. Eller rättare sagt, jag tvivlar. Eftersom jag VILL tro på henne, så blir det istället en liten skärva tvivel som gnager hela tiden. samt att det leder till vissa kontrollkrav från min sida. Tråkigt!

Spegelglas

Det är mitt tvång och jag hatar det.

Det är ju precis sådet är och jag förstår det nu, det är ett tvång och därför behöver den drabbade hjälp med att bryta det beteendet. Men jag tror att det ändå är ett steg på vägen att betrakta det utifrån, som ett ting som det gäller att bekämpa.