kampen 1/12

idag ska jag till psykologen igen. senaste veckan har gått rätt bra. tyvärr har "bra" aldrig varit tillräckligt bra i min värld. det måste var perfekt, utmärkt och världsklass för att vara godkänt... tala om att sätta krokben för sig själv!

har t o m varit i stockholm och handlat kläder! visserligen i tryggt sällskap (pappa och lillsyster) men i alla fall. sedan jag gick ner på halv tablett igen har jag känt mig mer stabil. biverkningarna (främst torr mun/näsa/svalg och impotens) har förbättrats men jag känner fortfarande att ångesten hålls i schack. jag har lättare att acceptera mitt utseende även när jag inte är nöjd med hyn. det tar inte emot på samma sätt att lämna hemmet även om det fortfarande är lika skönt när jag kommer hem igen... men jag tror att min träning, att våga utmana rädslan, har minst lika stor del i framstegen, som medicinen. den fungerar snarare som en krycka för mig. stegen måste jag ta själv.

psykologen beställde även hem arbetsboken för bdd. vi delade upp läsningen så hon skulle kolla den och jag skulle ta "the broken mirror". är inte riktigt klar med min del. det tar tid att läsa en bok som berör i varje mening...

någon annan här som aktivt försöker ta sig ur bdd, med hjälp eller på egen hand? hur går ni till väga? hoppas ingen missförstår mig nu. det är klart att vi alla här vill bli friska men att aktivt göra ett försök kräver enligt min mening en massa mod, stöd och till viss del även tur. turen att hamna hos en kompetent psykolog som tar en på allvar. mig tog det 6 år innan jag vågade påbörja den viktigaste kampen i mitt liv. kampen om mitt liv. innan dess hade jag inte ens vågat säga sanningen till de psykologer jag träffat genom åren.

ska eventuellt åka till odense i helgen. det skrämmer mig med tanke på att det är där min förra pojkvän befinner sig. han körde min självkänsla i botten. han skulle bara våga trycka ner mig igen! nu när jag äntligen börjar se en liten, liten ljusning...