Som den bokmal jag är var jag återigen på biblioteket igår och har alltmer hamnat på avdelningen psykologi/filosofi.
Och när jag går och läser på bokryggarna så ser jag något jag känner igen. FUL.
Mitt liv som ful hette boken.
Eller som jag förstått det, boktidningen från Ottar ( Nr 1/1991)
Jag läste på baksidan ochvar tvungen att lägga den på högen med resten av böcker jag skulle låna.
Nu har jag läst större delen av boken, ellerja inte bok i normal betraktelse, den innehåller mest intervjuer och brev från personer som känner sig fula.
Efter att ha läst den kan jag konstatera att säkerligen iaf häflten av personerna som figrureat i boken har BDD. Eller det kan inte jag avögra förstås, men av vad jag fick veta och av vad jag evt om BDD så var det för många sammanträffande för något annat.
De som intervjuade personerna kunde konstatera att deras intervjupersoner var normala, vackra eller ovanligt vackra. (något vi känner igen härifrån?
)
Men hursom är det en bok jag rekommenderar att läsa om det finns möjlighet, kanske inte av någon direkt anledning, men den är intressant.
Tänk bara, personen som blir intervjuad säger gång på gång att denne är ful. Hon/han VET att hon/han är ful.
Journalisten kan konstatera motsatsen, och frågar varför.
Personen som blir intervjuad svarar samma sak, om och om igen.
Journalisten förstår inte, det är ju inget som helst fel på personen?
Läsvärd om man vill ha lite tröst.
Tack för mig.
