Hej Mattias!
Eva heter jag.

Jag satt och läste på Aftonbladet om din artikel och tänkte
Är det det jag har? För vart än jag ska, vem jag än ska träffa...så måste jag fixa till mig. De enda personerna som jag vågar vara mig själv inför är min kille och min familj. Ibland. Det kommer stunder då jag döljer mig för dem oxå. Jag vet att jag inte direkt är ful, alltså om jag tänker förståndigt, men jag är fixerad vid att inte vara perfekt. Perfekt för mig är väl att inte ha dålig hy, och det har jag fått nu på den senaste tiden, acne har poppat upp och det tar lång tid innan dom läker bort..men det är ju inte konstigt heller då man hela tiden måste gömma sig under ett lager smink. Sen har man ju ideer om att man borde ha en annan snyggare näsa, och det reagerade jag på då jag läste någons inlägg här om att hon oxå hade såna tankar. Om det är en tillfällighet, eller en del av sjukdomsbilden. Det kan man ju undra...
Även då jag är sminkad så känner jag mig osäker och nervös...jag vänder ofta blicken åt annat håll, eller håller extremt låg profil i nåt sällskap. Nästan så folk glömmer att jag finns där känns det som..Skitjobbigt, för innerst inne så känner jag mig som en annan person än den jag ger mig ut för att vara utåt sett pga den här knäppa fixeringen.
Men, jag har då fått upp ögonen nu, pga din artikel!! Och tänker kämpa för att bli kvitt den! Kram på dig!!!
