Hej Trasig!
Förstår dina tankar och oro över att inte ha en "normal" framtid. När jag var sjuk (som mest) bodde jag fortfarande hemma men jag försökte jobba med olika saker, gick inte så bra. Orkade stanna ett tag sedan började jag tänka tankar som att övriga anställda tyckte jag var konstig, att dom inte tyckte om mig, så till sist slutade det alltid med att jag inte orkade gå mer. Stannande hemma, blev mer deppig och kände mig helt värdelös. Kändes so om jag aldrig skulle kunna slutföra något. Givetvis tog mina tankar kring mitt utseende mycket kraft och energi, ibland kom jag inte iväg pga att jag kände mig så ful.
När jag tänker tillbaka förstår jag nästan inte hur jag fixade att överleva, men jag gjorde det! Min vändpunkt 1) jag fick behandling som mildrade mina symtom 2) jag flyttade från min hemort och började ett nytt liv. Nu efter 10 år har jag lyckats ta universitetsexamen och har ett jobb.
Jag tror det är viktigt att komma ihåg att för att orka fokusera på studier, arbete, socialt umgänge behöver man hjälp med att ta bort mycket av det fokuset vi med bdd har på utseendet. Det tar så mycket energi och kraft av oss så det finns inte mycket kvar för annat. Ett oerhört lidande.
Ibland har jag svackor numera och jag har varit hemma från jobbet pga psykiska besvär men inte alls som tidigare. Det jag kan brottas med fortfarande är skuldkänslorna över att vara psykiskt sjuk och att inte ha någon konkret synlig fysisk åkomma. Fortfarande är det tabubelaggt i vårt samhälle. Det ska vi kämpa mot!!
Nej nu har jag babblat på som attan...hoppas du inte förlorar allt hopp om en bra framtid "Trasig"!
Kram Linda
