Jag har ingen våg men äger nu bara ett par byxor som jag kan få på mig, och ett stort linne som passar. Det är allt! Det innebär att jag fortsätter öka i vikt. För ca en månad sedan hade jag åtminstone tre byxor som jag kunde tvinga på mig men nu är det fullkomligen omöjligt att kommi i de. Undrar just hur mkt jag väger???
Jag har alltid mått dåligt över min undervikt som människor kommenterat och frustrerat sig på under uppväxten. En strategi jag la till med var att äta extra mkt i sällskap med andra bara för att slippa bli misstänkliggjord för att ha anorexi (även om det inte alls var säkert att just dessa människor tänkte något åt det hållet, men för säkerhets skull då det kunde inträffa ibland). Jag lyckades aldrig gå upp i vikt vad jag än försökte med.
Under tonåren utvecklade jag kroppskomplex som begränsade mitt liv avsevärt och jag har fastnat där - har inte kommit vidare - avskyr fortfarande min kropp och utseende.
Men den övervikt som jag nu samlat på mig under detta år har verkligen slagit hårt mot min självkänsla. Mitt bukomfång har ökat drastiskt. Jag märker att det påverkat min andning negativt. Jag har också fått svårt att böja mig ner. Den här upplevelsen är helt ny och förvirrande för mig. Jag chockeras när jag ser mig i spegeln (kropp som ansikte) och hatar verkligen hur jag ser ut. Har ingen erfarenhet att fetma sedan tidigare.
Mina tidigare säkerhetsbeteenden, som att välja "rätt sorts kläder"; sådana som dolde hur jag egentligen såg ut, har fullkomligt rämnat. Jag lyckas inte klä mig acceptabelt i den här kroppshyddan. Jag spänner mig och glömmer att andas när jag är utomhus (bland folk), och minsta lilla vindpust utlöser panik. Bukfetman går inte att dölja i mina alldeles för små kläder och "knepet" att hålla in magen funkar inte med en kroppsform som denna.
Det finns inte en chans i universum att jag skulle visa mig i en t-shirt eller skjorta som endast täcker halva magen med byxor som, om jag skulle få de över låren, når över halva baken och är långt ifrån möjliga att knäppa. Leker jag med tanken att försöka hålla byxorna uppe med hjälp av en hårsnodd mellan byxknappen och klykan, skulle det kräva en en_och_en_halv decimeter (x2) lång snodd eller snöre. (Och jag har sjukt dåligt ställt!! Kan inte köpa nytt som det är nu).
Det är skrämmande att upptäcka den kroppsliga förändringarna. Igår insåg jag t ex att min haka nu åtföljs av slappt hängande hud som när jag böjer fram huvudet en aning blir till "två hakor"; äckligt!
Och eftersom jag hållit mig inomhus har jag låtit hyn vara fri från smink. Jag har blivit pluffsig i ansiktet av övervikten vilket gör att mina ögon nu ser ut att vara ännu mindre än tidigare (i relation till resten). Jag mår verkligen illa när jag ser mig i spegeln och självhatet har inte precis blivit mindre av att jag nu blivit tjock på ett smaklöst sätt.
Har lovat att träffa en kompis imorgon men jag börjar få panik nu - för att behöva vistas bland folk (festival) - och för att hon inte träffat mig på så länge att hon säkerligen kommer att få en chock (när hon ser "mitt nya jag").
Åh, alla mina kläder... jag som har så stor garderob !!! Känns mer än bistert att de inte går att använda längre

Har behov av att tvätta också vilket innebär att det plagg jag fortfarande kan få på mig egentligen bör ligga i tvättkorgen vid det här laget. Börjar starkt betvivla att jag tar mig ut imorgon!.. När jag är hemma kan jag bära mysbyxor som jag kommer i. Jag kan dock bara tänka mig att gå klädd så när jag är för mig själv.
Jag hatar verkligen mitt utseende från topp till tå, det är den brutala sanningen (som andra inte känner till).
I takt med att kroppen fortsätter förändras märker jag att depressionen, apatin och isoleringen förvärras. Tillsammans med allt annat känns det bara som ytterligare en anledning till att säga "adjö_liv goddag_gud; må mig vila i frid".