Mat är ?

[Living_in_the_past]

Nu var det väldigt längesen jag skrev här. Jag har i hemskhetens namn spytt upp så mkt jag kunnat varje dag sen i början av januari iår. Våren 2007 vägde jag 75 kg. Nu väger jag 51 kg. Jag visste inte att jag skulle bli så fast i det som jag blivit. Men jag kan värkligen inte sluta. Det är en livsstil. Men jag är rädd att jag aldrig kommer kunna bli med barn. Jag har aldrig haft regelbunden mens. Men nu har jag inte haft det sen februari eller något. Jag minns inte. Det känns skönt å slippa den. Men jag vill ju en dag kunna bli med barn. Jag vet inte vad jag ska göra. För det känns som att man inte hinner vara nyttig och träna. Detta är den enkla vägen. Men den vägen gör det så mycket värre för framtiden. Jag vill ta den svåra vägen. Men nu i vintern känns det inte så passande. Till våren till de ljusa tiderna när dessa börjar komma tillbaka då kanske man finner ny ork. Men jag har så mycket å kämpa för nu iallfall. JAG har ett underbart liv igen som jag tycker är värt att kämpa för. MEN jag vet inte vad som hindrar mig egentligen. Jag kan ha motivation ena stunden men sen är det något som får denna motivation att försvinna. Nu ska jag gå å spy sen kommer jag tillbaka och fortsätter skriva. Sådär. känndes bara som en naturlig sak att göra. Jag skäms inte för det här. Men i värkligheten vill jag inte att någon ska veta. Min familj vet. Och det är ett undantag dom skäms jag inte för. Men det är jobbig att känna att dom inte kan lita på mig. MIg och mitt mat relationship. Jag ser mat som något annat än vad det egentligen är. Jag minns att jag sett mat på ett annat sätt, ett "normalt" sätt. OCh jag vill vara där igen. Men vart står jag nu och hur lång är vägen jag måste gå för att ta mig dit igen. Det går det vet jag. Men eftersom jag inte fått ett slag rakt i ansiktet av detta hela så förstår jag ju inte allvaret. Så jag ser det litegrann som en lek. Som jag kommer leka tills det är game over. Men jag har blivit erbjuden hjälp. Jag har varit å pratat med dom "pålästa" MEN INTE DET minsta erfarna. Men jag tackade nej. Jag är över 18 och jag är inte i livsfara. Inte utåt iallfall. Man vet ju inte alls vad som pågår inom mig. Men jag sa nej och jag är då överlämnad åt mig själv och min ont anade familj som inte har så mycket att säga till om egentligen. Om jag fick leva mitt liv som jag tycker känns skönt det är att få äta-spy-äta-syp-äta-spy 24-7. Men det händer aldrig. Å det är på ett sätt väldigt bra. För det hade inte min familj klarat ekonomiskt. Om maten bara försvann. Men i bland så lyckas jag med detta om dom inte är hemma. Ne nu måste ja få sova. Kvällens bulimi atack är avslutad och detta med att jag nu ska gå å dricka tre glasvatten.

[Fridas mamma]

Hej !

Jag tycker verkligen att du ska ta emot hjälp av de som kan eller kontakta anorexi/bulimi- föreningen som finns . Dina hetsätningsattacker är farliga ! Att dagligen spy och leva på undernäring kan ge bestående kroppsliga skador , som t.ex. att inte kunna få barn, skador i munnen och på tänderna med tandlossning , skador i matstrupo0en osv. Det är ingen lek, du klarar detta inte själv- sök hjälp nu innan det är för sent.
Fridas mamma

[CyanideCupcake]

Jag förstår itne riktigt vad du vill...? Att du skriver här tyder ju på att du egentligen inte är så lycklig som du tror eller verkar utåt, och att du innerst inne vet att det här inte är friskt. Och nej, dus vävar inte i livsfara. Än. Men jag råder dig ändå att försöka ta emot den hjälp du blivit erbjuden för organsvikt är ingen hit....

[Nokia]

Tippar på att hon skriver här för att skriva av sig och hon vet att det finns många här som har eller har haft ätstöringar också. Som jag t ex.

Jag vet hur svårt det är, som du säger det är som en livsstil, som ett beroende, men att du har kommit till den insikten att det här inte är normalt är ett framsteg, att du vill ha ett normalt förhållande till mat egentligen. Jag vet också att den sk hjälpen inte är bra. Folk säger sig vara erfarna, men alla är olika och det går inte att hjälpa någon som inte är redo att ta emot hjälpen. Jag hoppas iaf att du kämpar på, att du tillslut kommer till den punkten att du själv ber om hjälp.