Blind?!?

[Anonym]

Vad skrämmande det känns när man tittar sig själv i spegeln..Jag känner mig helt blind för jag har inte en aning om hur jag i själva verket ser ut egentligen. Man tittar i ena spegeln till den andra i olika ljus och vinklar. Man tar kort och där ser man ut på ett helt annat sätt. Nästa dag kan man se helt annorlunda ut emot hur man såg ut dagen innan.
Jag blir helt förvirrad och känner mig väldigt rädd. Blind helt enkelt. Hur ska man egentligen få reda på hur man ser ut? Känns som man aldrig kommer få kännedom om sitt riktiga utseende. Väldigt skrämmande!!!

[Anonym]

Rebecca var det som skrev ovan!!

[Malins mamma]

Ja, det är konstigt hur det kan bli så. Endel skriver till och med att de inte ens kan se sitt ansikte ibland, det är helt blankt, som ett ägg.

Om jag har förstått Dr Claiborns resonemang rätt så ska man inte lägga så stor vikt vid hur man ser ut.
Om du kunde tänka att det spelar ingen roll om du ser ut som du gör i den ena spegeln eller i den andra, det spelar ingen roll om du ser ut som du gjorde igår eller som du ser ut idag. Du är samma Rebecca hur du än tycker att du ser ut. DU ändras ju inte bara för att du pga BDDn tycker att du ser olika ut.
Tänk på din lillasyster, bryr hon sig om om du är sminkad eller inte, eller om du har en finne? Jag tror inte det, hon bryr sig bara om hur du är mot henne.
Ditt utseende är bara en liten, liten del av dej. Inte bara för din lillasyster och din familj utan även för alla andra som du har kontakt med.

Du skriver "Hur ska man egentligen få reda på hur man ser ut". När du blir frisk så kommer ditt "BDD-filter" att försvinna och då kan du se dej själv. Under tiden får du lita till vad andra säger.
Men det bästa vore om du inte tyckte att det var så viktigt att veta hur du ser ut...

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Malins mamma....tack för att du tar dig tid här för alla och kommer med så bra svar..de betyder så mycket och jag tänker på allt du skriver! TACK..//Rebecca

[Anonym]

Inressant..det där att man ibland inte kan se sitt ansikte...jag upplever ofta att mitt ansikte är en enda massa utan drag. Detta trots att jag ofta får komplimanger om mina "fina" drag. Jag ser bara en äcklig sörja med röda kinder...
Det där BDD-filtret vore så underbart att bli av med. Vilken befrielse det vore...
Karin

[Malins mamma]

Rebecca, det gläder mig mycket att du tänker på vad jag skriver och att du är en sån trevlig och omtänksam tjej.  

Ang BDD-filter:
Jag tror faktiskt att det ligger mycket i det som Dr C skriver, att det beror på hur viktigt man tycker att utseendet är om man har BDD-filter eller inte.

Om man skulle tycka att nåt annat var det viktigaste för hela ens liv och tillvaro tex att köksbordet måste var helt rent och fritt från smulor så skulle man säkert hela tiden hålla koll på bordet och lägga märke till varenda liten smula och även kanske tycka sig se smulor ibland som inte fanns.
Om köksbordets renhet skulle vara avgörande för hur man mår, om man kan gå till skolan/jobbet, om man kan gå ut med kompisar och om man kan prata med folk så skulle det vara ganska naturligt om man fick panik och ångest över att se några smulor på bordet.
Man skulle koncentrera sig så mycket på varje liten smula eller dammkorn att man till sist inte ser det vackra bordet alls utan bara ser smulorna. = Man ser på bordet med BDD-filter.

Hur skulle det vara om man inte tyckte att det var så viktigt om köksbordet var absolut rent? Om man kunde gå till skolan och umgås med kompisar även om det fanns några smulor på bordet? Om det inte spelar nån roll om bordet är fullt med smulor eller inte. Om man visste att man är respekterad och omtyckt oberoende av hu köksbordet ser ut.
DÅ behövde man inte hela tiden kolla bordet.
DÅ skulle man inte koncentrera sig på varje liten smula.
DÅ skulle man torka av bordet efter maten och inte tänka på bordet däremellan.
DÅ skulle man se sitt vackra bord som det är och varken lägga märke till eller bry sig om ifall det ev finns några smulor där. = Man har inget BDD-filter.

Nu tänker ni kanske att sitt utseende har man ju med sig hela tiden men inte sitt köksbord, men det inte det som var vitsen med det hela.
Det jag vill att ni ska lägga märke till vad som händer om man tycker att en sak (utseendet, bordet) är jätteviktigt eller om man tycker att det inte spelar nån större roll.

Karin, om du kunde tycka att utseendet inte var så viktigt tror jag absolut att du också kan komma att se de fina drag som andra ser att du har.

Mvh/ Malins mamma

[skytten]

bra exempel det där med köksbordet. det är precis så de är. man ser bara smulorna till slut och inte den vackra helheten. jag har nyligen hittat detta forumet och jag är så lättad över att se att jag inte är ensam. nu gäller det bara att ta tag i saken så att de här bdd-filtret kan tas bort. är kuratorn på skolan en bra början tros?

[Malins mamma]

Hej skytten och välkommen till forumet!  
Kuratorn på skolan är nog en bra början och dina föräldrar förstås om de inte vet om det än. Ta med artiklar om BDD så blir det lättare att förklara.

Hälsn. Malins mamma

[ThereseI]

När jag ser mig själv i spegeln (händer ytterst sällan eftersom jag undviker dessa till varje pris) och på bild eller videofilm så ser jag också helt olika ut, dessvärre alltid ful, men dock på olika sätt. Oftast upplever jag till och med att jag ser vanskapt ut. När omgivningen sedan säger att jag ser allt från okej till perfekt ut blir det här otroligt förvirrande.

Jag har inte en aning om hur jag ser ut egentligen. jag kanske är ett bord med smulor kanske ett utan. Jag kanske är av ek men möjligtvis kan det även vara plast. Det jobbiga är inte att möta människor med eller utan smulor. Utan att inte veta om man har smulorna eller inte. De flesta har en grundläggande bild av sig själva som de prövar mot omgivningen och som de använder i sitt sätt att förhålla sig till omgivningen. Men att leva utan en säker bild av sig själv är oerhört frustrerande. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Hälsn. Therese

[Malins mamma]

Hej Therese!

Jo, jag tror jag förstår, du tycker att det är jobbigt att inte veta hur du ser ut när du möter andra.
Det som jag inte riktigt kan förstå är varför det skulle spela nån roll. Om vi säger att jag är ful, borde jag bete mig på ett annat sätt då än om jag vore fin? Varför skulle jag det?
Får jag inte se nöjd och glad ut om jag är ful?

En uppfattning som många BDD-drabbade verkar ha och som du skriver om, är att ?icke-bddare? har en grundläggande bild av sig själv. Det stämmer på sätt och vis, man ser ju hur man ser ut, men man vet ju aldrig hur andra uppfattar ens utseende.
Nån kanske gillar mitt utseende, nån annan kanske inte gillar det. Alla har ju olika smak. (Det märker man väldigt tydligt om det är några tjejer som sitter och tittar i en skolkatalog. Den ena tycker att Olle är finast, den andra tycker att Kalle är mycket snyggare och den tredje gillar Mickes utseende bäst.)

Jag och de flesta andra lever faktiskt UTAN en säker bild av oss själva. Det går helt enkelt inte att ha en säker bild eftersom det inte finns nån objektiv sanning om vad som är fint eller fult eller var på skalan ett speciellt utseende ligger.
Att omgivningen säger olika saker om ens utseende, att man är normal, okej, söt, snygg, gullig, fin eller perfekt beror dels på vad de själv lägger in i de orden och dels på vad de har för tycke och smak.

Man ju undra varför det är frustrerande och jobbigt för BDD-drabbade att inte veta vad andra tycker men inte för icke-bddare. Jag tror det beror just på hur viktigt man tycker att utseendet är.

BDD-tankarna gör allt för att övertyga er om att utseendet är det viktigaste som finns. Ser man inte bra ut så är det kört. Den BDD-tanken är bevisligen fel, så gott som alla människor har nåt i sitt utseende som de inte gillar, ändå kan de leva normalt.

Dr Claiborn skrev: ?För att bli fri från BDD måste man lära sig att leva med osäkerheten över hur man ser ut.?
Om man kan komma fram till insikten att man kan leva ett vanligt liv även om ens utseende inte skulle vara perfekt så blir man inte frustrerad över att inte veta vad andra har för uppfattning om ens utseende.

Therese, hoppas du kan förstå mitt resonemang. Jag vet att det är svårt för BDD-drabbade att inte tycka att utseendet är så viktigt men jag tror att det är något som man måste komma underfund med om man ska kunna bli kvitt BDD.

Hälsn. Malins mamma