Teori

[Anonym]

Teori 4492

Jag är utan tvivel drabbad av dysmorfofobi. Och har varit det i många år. Det är en hemskt knäckande sjukdom. För fyra år sen gick jag i kognitiv beteendeterapi under ett års tid för just denna åkomma. (fast då saknade den namn av någon anledning). Terapin gav dessvärre inte mycket.  
Jag är en tänkare och har tänkt oändligt mycket på sjukdomen. Har på senare tid följt alla modiga på detta forum med stort medlidande.

Skulle det inte kunna vara så att det handlar om smak?
Att vi har fått den oturen att inte kunna beundra vårt eget utseende för att det är tvärtemot ens egen smak.
När jag ser mig själv på kort och i speglar så känns det ju oftast bedrövligt i hela kroppen. Jag vill bara sluta existera. Men på dom foton där jag inte känner igen mig själv känns det nästan alltid bättre. Som att jag skulle vara emot just det som är personligt.  
Och vad jag vet är så det ingen som blivit helt kvitt denna sjukdom?
Nej det är ju inte så konstigt. Det är väl svårt att byta smak o helt plötsligt börja tycka om det man tyckte var så vedervärdigt.

Igår fick jag se ett groteskt smygtaget foto på mig. Min första tanke var att gå o skära halsen av mig direkt. Visst är det helt sjukt att ett ynka foto kan ge sådana förödande tankar. Allt det som jag inte gillar i ett utseende fans inpressat i mitt utseende på kortet.
När jag hittar sådana foton på mig själv brukar jag göra om dom i photoshop, tar bort allt det som jag inte gillar, jämna ut hud osv. Och slutresultatet blir oftast mycket bättre. På så sätt försöker jag lägga in den positiva bilden av mig själv i huvudet. Funkar ett tag, men sen blir ju besvikelsen ännu större när man blir påmind om att den bilden inte alls stämmer med verkligheten. Jag lurar mig själv att tycka om nåt som inte finns. För att tycka om det som finns är omöjligt.  

Nu är ju inte jag helt befriad från andra psykiska åkommor (Social fobi, Depression, Ångest, Tvångssyndrom osv), så mina konstiga spekulationer kanske låter som nonsens. Men jag ville ändå dela med mig av dom.

Står i bud att återigen kontakta psyket, för att ge det hela en andra chans.
För nu får jag indikationer på att allt det här snart övergår i psykos. Och det vill jag inte.

/någon annan

[Sara]

"Att vi har fått den oturen att inte kunna beundra vårt eget utseende för att det är tvärtemot ens egen smak."
Grejjen är den att det finns massor och massor av folk som är i samma situation men som ändå lever normala liv och kan se att det finns mer till dom än bara utseende, dom kan se att dom har andra kvaliteer än bara sitt utseende och kan därför klara av att dom inte är perfekta/har brister/tycker att dom är fula. Det är därför vi är sjuka och inte dom. Så hur man ser ut spelar ingen roll alls faktiskt. Eller vad man har för smak när det gäller utseende.

[Norpan]

Nej jag tror inte heller att det är så. Man får inte lust att skära halsen av sig, eller liknande tankar, bara för att något inte faller en i smaken. Dessutom hoppas jag att det går att träna sig själv att gilla det man ser. Det enda man behöver är en stark vilja. Jag tror många människor med dysmorfofobi har just det. Det är den starka viljan som hamnat snett. Man måste leda den på rätt spår igen. Tänk på de personer ni tycker om, visst är de vackra på sitt sätt? Ni måste tyccka om er själva! Jag jobbar så hårt på att tycka om mig själv. Det är svårt i bland, men inte alltid.

[Anonym]

om du ser det värsta du kan tänka dig i dig själv så är nog inte impulsiva "tankar" som halsavskärning så långt borta. sen att verkligen gå till handling det ligger ju ljusår därifrån.

ett ex på en annan sak: om någon i säger till mig: du liknar ju en viss person! så blir jag livrädd att den människan ska se ut som mitt skräckexempel av mig själv. eftersom jag "inte gillar" den typen av utseende, och det är inte så jag vill att folk ska uppfatta mig.    =   smak