Tvärtom

[sanna601]

Hej alla!
Jag tror inte att jag lider av BDD. Det gör inte min kurator heller. Just eftersom jag kan gå till skolan ofta, umgås, träna göra massa saker och sådär. Men jag vill typ ha BDD för att jag känner igen mig i typ alla symtomer mer eller mindre och har alltid trott att jag vart unik. Att få veta att andra har det såhär var en otrolig lättnad för mig. INGEN har liksom fattat grejen och jag har bara alltid vetat att jag är såhär och inte andra. Därför skulle det vara en lättnad om jag bara fick ha BDD så att det liksom inte var mitt fel utan en sjukdom typ.

Hur som helst så kan jag tycka om spegelbilden många gånger. Och tänka "men jag ser ju bra ut! varför vill ingen ha mig?" och sådär men det är när jag går utanför dörren det blir jobbigt! Därför måste jag kontrollera hemma så länge för att kunna gå ut säkert. Men det brukar knappast hjälpa. Och bilder är allra värst! Helt sjukt! Så jobbigt att jag ska se bra ut i spegeln och hemsk på bilder. Litar ju mer på bilder än mig själv... Någon annan som känner såhär? Vaaaaaarför liksom? Hur kan mitt utseende transformeras direkt när jag går utanför dörren?! 

[CyanideCupcake]

Jag bill börja med att fråga vad din kurator har för utbildning? Det faktum att hon "bara" är kurator (utan att se ner på yrket på något sätt) innebär att hon inte är kvalificerad nog att ställa en sådan diagnos, det ska en psykolog eller psykläkare göra. Därför är det som du säkert förstår omöjligt för mig eller någon annan här att säga om du har BDD eller inte. Även om mitt liv begränsas betydligt mer än vad ditt verkar göra (utöver jobbet går nästan aldrig ut om jag inte måste, eller om det inte är mörkt ute) kan jag säga så pass mycket att jag delar din upplevelse av speglar vs. foton. Jag har egentligen aldrig haft problem med speglar eftersom jag inte känt att jag har kunnat se mig själv "utifrån" på samma sätt som man gör med kort (ser man på program som "Stilpoliserna", till exempel, blir kvinnorna som blivit smygfilmade chockade när de ser sig själva och sin klädstil på band, trots att de ju med all sannolikhet hade tittat sig i spegeln efter att de klätt sig den dan) och foton är betydligt mer groteska än min spegelbild. Har du någon kontakt med psykvården utöver din kurator?

[facethetruth]

Hur som helst så kan jag tycka om spegelbilden många gånger. Och tänka "men jag ser ju bra ut! varför vill ingen ha mig?" och sådär men det är när jag går utanför dörren det blir jobbigt! Därför måste jag kontrollera hemma så länge för att kunna gå ut säkert. Men det brukar knappast hjälpa. Och bilder är allra värst! Helt sjukt! Så jobbigt att jag ska se bra ut i spegeln och hemsk på bilder. Litar ju mer på bilder än mig själv... Någon annan som känner såhär? Vaaaaaarför liksom? Hur kan mitt utseende transformeras direkt när jag går utanför dörren?! 

Jo, jag vet precis vad du menar. Anledningen till varför man inte ser ut som på bild kan vara för att man tar med blixt och kanske i en osmickrande vinkel men också för att man ju faktiskt inte har ett helt symmetriskt ansikte. När man är spegelvänd ser alltså ansiktet inte exakt ut som det egentligen gör. Jag har varit helt besatt av den tanken i flera år - känner inte igen mig själv på bilder och när man tar en till spegel och vinklar mot en annan spegel, du vet, för att se hur andra ser en. Någonstans i bakhuvudet vet jag ändå att det bara är man själv som är observant på att man inte ser ut som i spegeln. Andra har alltid sett dig på ett visst sätt och tänker därför inte på dina defekter. Men trots att man vet det så är det ju omöjligt att sluta tänka på det, haha.

[DenSvartaÄngeln]

Det där med att ta en till spegel och vinkla i en annan har ja hållt på med flera år och det är så hemskt, tycker jag ser ut som en hobitt haha:)