Hej!
Nu skriver jag igen, en fråga jag har tagit upp tidigare. Men hoppas ändå...
Som mamma till en drabbad, tycker jag att denna sida är så fantastisk. Den är ett stöd för mig i svåra stunder då det känns som att vi är så ensamma eller då jag tvivlar på att det är rätt diagnos. På något konstigt sätt så känns det som att det faktum att så många upplever samma sak, så måste det finnas hopp om hjälp. Och bevisligen så finns det hjälp att få. I vårt fall har medicin till viss del hjälpt, attackerna har planat ut och depressionen har hävts. Men när hon nu skulle börja sin specialskola, så har det definitivt inte gått på räls! Hon orkar inte gå alla dagar och har samma mönster då det bara är det rätta sminket, de rätta kläderna och den rätta spraytanen som kan hjälpa. OCH färgade linser naturligtvis!
Allt detta är dyrt och jag är inte stark, kan inte stå emot, vill bara att hon ska komma iväg till skolan, träffa människor och må bra. Terapeuten sa att hon inte kunde börja med terapin om hon inte själv var med på tåget, vilket hon inte var när skolan skulle börja. Hon ville försöka själv! Men det gick inte..
Jag förstår inte varför hon inte får hjälp, varför hon inte har börjat med någon terapi, trots medicin och mycket dyra besök sedan septembers början???
Hon måste få sjukdomsinsikt, men hur ska hon få det om ingen hjälper henne dit? Mig lyssnar hon halvhjärtat på....
Och att inte få säga något om utseende till henne är också svårt. Jag vill bara vråla när jag ser denna vackra flicka som tycker att hon är så ful, att hon är vacker!!! Men att det egentligen inte spelar någon roll, det är så dubbelt..
Oj, nu tryckte jag visst på tömningsknappen...
Till min fråga:
Om ändå jag kunde få stöd, att på bästa sätt bemöta henne eller i alla fall få prata med människor i samma situation. Finns det verkligen ingen "anhörighetsgrupp"? Kan vi inte bilda en? Jag frågade en gång om det fanns några i Stockholm, men det behöver det ju inte vara. Vi kan ju kommunicera på nätet.
Säg inte att jag ska söka i vården, för just nu känns det inte som att jag litar på någon.Vår terapeut har sagt att hon kan detta men som sagt, jag tycker det går alldeles för långsamt, för en människa mitt denna intensiva utvecklingsfas (tonåren).
