tvångstankar mm

[smalajag]

dessa saker har kasnke inte direkt med bdd att göra men..
detta låter kanske lite sjukt och det är det kanske också...men jag brukar vara rädd för att det sitter kameror uppsatta i rummen jag är i. jag vet att det inte är så, men ibland måste jag bara kolla efter så att det inte är någon kamera någonstans...på offentliga ställen däremot är jag inte 100% säker. man vet ju inte säkert vad vi har för säkerhetsbevakning nu för tiden...spegeln kan jag bli orolig för att den är en sådan där spegel som brukar vara i filmer ni vet: att det ser ut som en spegel men är en glasruta egentligen. men jag vet ju att det omöjligt kan sitta någon "bakom spegeln" hemma tex, när det är ett vanligt rum vägg i vägg med väggen spegeln sitter på...jag vet inte vad som är så obehagligt med dessa tankar, men det kan nog bero på att jag hatar att bli sedd i allmänhet...jag är så rädd för att någon ska se mig utan att jag vet om det...
ibland tänker jag också att telefonlinjen är avlyssnad. iallafall när jag ringer till min pojkvän när han är på bup. att det är någon "säkerhetskontroll" de har...
jag vet inte om det kan hänga ihop med de "spöken" jag såg och hörde när jag var 10-11 år...jag kände mig ständigt övervakad då. att en annan "närvaro" var runt mig hela tiden. ibland starkare än annars, jag fick panikkänslor då.
när jag var i den åldern vände jag mig ibland om när jag gick någonstanns helt själv. det kändes som att någon (ett spöke?) kom bakom min rygg. och när jag säger att jag vände mig om så menar jag OFTA. (speciellt på kvällen) blev fruktansvärt stressad av det och hade hjärtklappning. när jag blev äldre började jag tänka "tänk om det kommer en mördare eller våldtäktsman" och fortsatte på samma sätt. ibland gör jag fortfarande så, nu med tanken -"tänk om..." -"äh jag är inte rädd. det kommer ingen. det är lugnt" -"men TÄNK OM. tänk om det verkligen kommer någon och du dör bara för att du inte vände dig om. döden. tänk på döden. ditt liv tar slut. aldrig mer. bara för att du inte vände dig om" så jag vänder mig om. för att slippa "riskera livet"...
(jag har för övrigt många tvångstankar varje dag om döden, men de ger inte så mkt ångest (förutom den jobbiga rädsla jag har för döden, som gör att jag kan oroa mig och tro att jag är döende...). ofta sådant jag inte kan kontrollera själv. tex kan en tanke komma "om skivan hackar en gång till på denna låt så dör jag nu" då måste jag tänka "nej jag kommer inte alls dö" ibland måste jag tänka det flera ggr...(ibland mer komplicerade "ramsor" och tankar om att "sudda" den första tanken och kontrollera mina tankar eftersom den annars dyker upp igen)tex ända tills låten tar slut ifall att den skulle hacka igen...)
jag brukar ibland också få en stark känsla av att jag egentligen är utvecklingsstörd eller liknande. att mina föräldrar mm vet om det. att det bara inte är jag som fattar det. 

[sophie]

du ska veta att du inte är ensam. jag har känt så sen jag var runt fem år, ibland kunde jag ta tejp och klistra fast på alla saker i mitt rum eftersom jag hade känslan av att det var kameror inbyddga i dom, eller att någon helt enkelt bevakade mej. tror fortfarande likadant, men nu inte lika starkt. det kallas förföljelsemani och det finns medecin mot.

[smalajag]

jag har funderat om det kan vara ngt sånt...men samtidigt känner jag inte igen mig i det med konspirationsteorierna eller att någon skulle vara ute efter just MIG...men det kanske kan yttra sig på olika sätt? jag är mer rädd att det ska vara saker jag inte fattar som alla runt mig gör. tex att jag skulle vara utvecklingsstörd.(den känslan brukar komma när jag mår dåligt och känner mig "förvirrad")
"spökena" började jag uppleva efter att en annan flicka stängt in mig i en släckt garderob. när jag satt där inne såg jag ett ansikte komma i mot mig och blev fruktansvärt rädd. efter det var jag rädd att hamna i samma maktlösa situation igen.
det med att vända mig om nu för tiden handlar mest om "för säkerhets skull". för det händer ju att folk blir överfallna, men förut var det mer en känsla av att någon kom bakom mig. (ibland är jag rädd för att tex cykla för att jag tänker att jag kanske kommer dö, i en trafikolycka. om någon inte kommer med den buss de ska tex så brukar jag bli orolig över att de har dött. den rädslan har ökat sedan min pojkvän försökte ta livet av sig tror jag...)
    

[CyanideCupcake]

tja...antar att rädslan för att vara övervakad kan länkas samman med din BDD? Att du så att säga är livrädd att folk ska titta på dig hela tiden och "se" hur du ser ut? Eller så är det en helt separat rädsla, men jag är en sån människa som tenderar att tro att dte mesta hänger ihop. 

[smalajag]

jaaa...det är lite så jag också brukar tänka:att saker hänger ihop. det känns mer troligt än att allt är fragmentariskt och inte har ngt samband...men jag vet inte...det med kamerorna KAN vara rädslan för att bli sedd... eftersom jag brukar föreställa mig vad andra ser när de ser mig, liksom få upp bilder i huvudet ur ett utifrånperspektiv. 

[CyanideCupcake]

jaaa...det är lite så jag också brukar tänka:att saker hänger ihop. det känns mer troligt än att allt är fragmentariskt och inte har ngt samband...men jag vet inte...det med kamerorna KAN vara rädslan för att bli sedd... eftersom jag brukar föreställa mig vad andra ser när de ser mig, liksom få upp bilder i huvudet ur ett utifrånperspektiv. 

*nickar* Det där "utifrånperspektivet" kan jag göra själv ibland; i vissa situationer. Får liksom upp en bild om hur jag skulle se ut genom andras ögon om de tittade på mig just då; hur jag sitter, står, går, etc.

[smalajag]

...visst är det hemskt när man börjar tänka mkt på det? när man är någonstanns och innan inte var lika medveten om att man "syntes" försökte förtränga det, och så dyker bilderna upp av hur man antagligen ser ut?

det med kamerorna...jag är alltid misstänksam spec på offentliga ställen, tex toaletter. det brukar ju vara konstiga saker i taket,jag vet inte vad det är. kanske är det brandvarnare eller ngt. men jag tänker ändå att det kanske är kameror inbyggda, förklädda liksom. att makthavarna mm inte vill att vi ska veta hur övervakade vi är (för då skulle ju ingen vilja gå på toaletterna tex eller duscha i simhallen...) jag tycker inte om tanken på det. men det ger mej inte dirket ångest, bra lite obehag. det är lite som när man gick på mellanstadiet och aldrig visste när killarna tjuvkikade eller inte...(jag hatade i vilket fall som helst att byta om, inför tjejerna men ändå...) jag vet inte om jag är lite "galen" eller om jag bara är lite halvt misstänksam av mej...(det är konstigt, men min pojkvän som har en stark känsla av att folk kommer in i hans lägenhet och förgiftar hans mat, tycker att mitt resonemang är ologiskt...jag tycker det är mkt troligare att det finns kameror där vi inte vet än hans vanföreställningar...)


på ett sätt är jag helt övertygad om att jag ÄR väldigt konstig. att det är ngt "fel" på mig. ja inte ngn psykisk sjukdom då eller tex asperger el. adhd utan att jag verkligen är oerhört trög. kanske inte utvecklingsstörd. men väldigt väldigt dum. spec. vad det gäller att förstå mej på människor och mej själv. och även vad det gäller att förstå sammanhang. att tänka djupt helt enkelt. att förstå min omvärld. att alla runt omkring ser mej som "den tröga" fast jag inte fattar det själv...att jag alltid har haft bra betyg och fick ett iq över genomsnittet på ett test (som jag gjorde på skoj över nätet men ändå...) motbevisar inte att jag är dum. tvärtom. den intelligens som skolan och iq test lyfter fram är ingen riktig intelligens utan handlar bara om att memorera saker som en robot och visar inte på en FÖRSTÅELSE för saker. däremot andra människor som är bra på matte och sånt "logiskt" tycker jag är smarta. hmmm. lite motsägelsefullt....usch jag tycker inte om den där känslan av att folk vet saker om mej som jag inte fattar själv. det gör mej lite obehaglig till mods...

[CyanideCupcake]

Om din pojkvän på fullt allvar tror att någon förgiftar hans mat har han nog problem, ja..-får han behandling för det? Jag har haft tankar liknande dina men jag vet ju logiskt sett att de inte är verkliga. De är mer som en liten ovana, eller vad man ska säga. Och ja, det är fruktansvärt varje gång man 'kommer ihåg' hur hemsk man faktisk ser ut... Den där känslan av 'hur kunde jag' och av att känna den där... skammen, antar jag det är, av att inse hur folk måste stirrat och tyckt synd om en utan att man fattat det.

[smalajag]

ja hehe jag tänkte inte på att ni andra här inne inte vet/kom ihåg att han lider av psykos. ibland tro han det mera, ibland mindre.... så ja: han får behandling för det. medicin men det verkar inte hjälpa spec. mkt...men om några månader kanske så ska han kanske få börja med kbt...

ja man känner en skam liksom. jag undrar om jag har skämts mkt som liten på ngt sätt och att det är det som sitter kvar? för varför skäms jag över mitt utseende? det är ju inte ngt jag gör (det är ju mer förståeligt att skämmas över sånt) utan bara för hur jag ser ut. och spec. då jag har trott att jag inte sett så ful ut (fast det är ju en handling iofs...att inte fatta hur man ser ut )